Självkontroll
Vad/vart vi kommer ifrån och varför vi är här, det är frågor som jag inte tror vi kan få svar på. Iallafall väljer jag att inte tänka på det, för i min verklighetsuppfattning känns det som allt för mycket scinece fiction och jag har nog med mer abstrakta saker att hänge mig åt än att lägga någon tid på det. Däremot, hur vi är, det är en intressantare fråga. Att tala om medvetandet är intressant.
Jag har märkt att jag med åren har utvecklat en väldigt stark känsla av mig själv, av att vara jag. Min kropp är mig inte längre främmande så som den var förr, mina tankar inte så obetydliga, mina upplevelser inte så overkliga. Om jag tidigare ville byta ut mig själv, inser jag nu att jag tvärt om att jag verkligen uppskattar mig själv. Jag har självklart en del kvar att jobba med, och hade jag haft mig själv som kompis hade jag nog irriterat mig på endel sidor hos mig, men i det stora hela är jag nu tillfreds med den jag är. Hur jag är. Vad jag är. Hur man nu vill uttrycka det.
Efter att ha sett filmen Athenes theory on everything, känner jag mig ännu mer säker på att jag är på väg ännu närmare mig själv. Det är nog en resa utan slut, men det är ju vägen dit som är mödan värd, eller hur? På sätt och vis känns det ganska så betryggande, att aldrig komma fram, att aldrig bli färdig. För då behöver man inte bekymra sig för slutresultatet. Jag hinner ändå inte bli färdig i detta livet.
Att komma närmare sig själv, är för mig att gå utanför sig själv. Objektivitet. Jag ser mig själv utifrån. Först då kan jag riktigt lära känna mig själv, hur jag är i varje given situation. Då kan jag också förändra det hos mig själv som jag är mindre nöjd med, för att få ett smidigare liv, en skönare tillvaro. Näringsterapeuten Gedgaudas säger: ”Vi ser på världen genom en lins av hormoner och neurotransmittorer.” Självklart, säger jag. Många mindre bra beteenden kan nog förklaras av att innehavaren var hungrig, trött, sexuellt frustrerad, allergisk, eller att denne endast reagerade på ren instinkt. Om vi kan avlägsna den grumliga linsen och ställa oss en bit ifrån oss själva, i en given situation, och se hur vi faktiskt uppför oss. Då kan vi enklare se var skon klämmer och vad vi borde ändra på. Lösningen är att börja med sig själv, ändra på sig själv. Problemet är att det känns som att majoriteten av oss människor väljer att inte ändra på oss, och därför känns ens egna ändringar ibland lönlösa. Vad hjälper det att jag inte förlorar fattningen i ett argument då jag äntligen lärt mig att kontrollera de stresshormoner min hjärna sänder ut som en naturlig reaktion på min trängda situation- fly eller fäkta – när min ”fiende” fortfarande blir rasande, eller spydig, eller hur han/hon nu lärt sig att bemästra en sådana situationer på. Jag syftar inte på att jag på något som helst sätt är någon expert på området, jag tycker det är oerhört svårt att hantera en sådan situation på bästa sätt. Det är jätettufft att köra över sina impulser, eller sitt självmedlidande, eller att påminna sig själv att ”it´s all in your brain” när man är i en situation då man måste hantera både ens egna känslor och att bli attackerad av andras. Men jag anstränger mig verkligen för att vara mer objektiv. Jag längtar till den dagen, och jag hoppas verkligen att den kommer, då jag kan känna lite mindre och tänka lite mer. Oavsett hur min motpart uppför sig.
För när man känner sig hotad, trängd, utan kontroll, då är det inte lätt att automatiskt tänka: ”det är inte jag som är hotad, det är bara min uppfattning om vem jag är. Den har ingenting med mig att göra egentligen. (dessutom överreagerar jag på det du säger på grund av att jag inte kan tänka klart och koncentrerat eftersom jag inte ätit ordentligt idag utan bara druckit kaffe med socker och mjölk, så ny har jag ont i huvudet också)” För jag ändrar ju min självuppfattning hela tiden. Ändå är jag alltid mig själv. Om jag blir konfronterad på jobbet angående något arbetsrelaterat, då är det min jobb-identitet som hotas. Jag blir rädd – har jag som professionell yrkesutövare verkligen gjort fel? Jag blir arg – jag som professionell yrkesutövare kan inte göra fel! Jag blir skamfull – jag som professionell yrkesutövare gör alltid fel... oavsett vilken reaktion jag automatiskt får på konfrontationen, är det min självuppfattning som blir hotad, min uppfattning om vem jag är på jobbet. När jag kommer hem efter en sådan konfrontation, kan jag vara lika glad och uppsluppen för det, det var ju inte JAG som kände mig hotad på jobbet. Bara min identifikation med min yrkesroll. Därför är det viktigt att inte bara förlita sig på att ens yrke ska hålla en uppe som person. Man behöver flera aspekter av sig själv att grunda med, så att man kan stå stabilt vad som än händer på de olika planerna; på jobbet, hemma, bland vännerna. Och, som sagt, att se varje situation utifrån. Vi kan välja våra reaktioner. Om vi avlägsnar den cocktail av kemikalier, hormoner och signalsubstanser som våra hjärnor som oftast badar i på grund av matvanor, stress, invanda tankemönster, blir det enklare att välja. Genom motion kanske, riktig mat. Meditation? Tänka över oss själva en gång ibland. Istället för att bara bedöva oss själva med impulser utifrån, som får oss att glömma oss själva. När det gäller att sprida fred och harmoni till andra tror jag att man först måste vara egoistisk, ägna tid åt sig själv och hitta freden och harmonin. När man sedan har mer än vad man behöver, då ger man bort. Nyckeln är att lära känna sig själv. Bli vän med sig själv. Acceptera sig själv som man är, också det man inte gillar, och sedan börja den långa, mödosamma, men också ytterst givande, stigen mot förändring och förbättring.
ps här är filmen föresten: http://www.youtube.com/watch?v=dbh5l0b2-0o