Grottflickan.blogg.se

visdom kommer med åren. Hur vis man blir, och hur fort man blir det, varierar från person till person. Frustrerande nog verkar många vara av den långsam blomstrande sorten och därför kan sjuksköterskor skriva böcker om ångerfulla patienter som ligger för döden. Lyckligtvis nog stöter man ibland på ungdomar som verkar förstå och resonera som om de redan gått igenom stora livskriser. Som Nietschze sa: To people whom are of any concern of me I wish suffering. Jag håller med, lidande är paradoxalt nog livsnödvändigt.

Det är motgång som gör en människa klok. Om den klokheten kan komma från annat håll, är jag absolut den förste att haka på, för det är ju riktigt jobbigt all lida. Dock verkar hela mänsklighetens historia peka på att människan som art lär sig nästan uteslutande enbart av sina misstag. Lär sig mer eller mindre, kan väl tilläggas, eftersom historien ofta upprepar sig själv. Men för varje steg bakåt tar vi två steg fram, det är en långsam och mödosam marsch vi för, men den går trots allt framåt. Därför bör vi inte kväva motgång, eller lidande, I sin linda. Vi behöver utsättas för obehag för att bygga upp vår styrka. Likt den biologiska kroppen är psyket beroende av yttre påfrestningar för att bygga upp immunförsvaret. Är allt kliniskt rent hela tiden dör vi tillslut av minsta lilla förkylning.

 

Med lidande menar jag det som automatiskt hör den mänskliga tillvaron till: missförstånd, olyckor, sjukdomar, hjärtesorg. Det groteska, konstgjorda lidandet som t ex våld, krig, missbruk, är så som jag ser det också med att lära oss läxor, men inte speciellt värdefulla sådana. I krig ger inte motstånd skinn på näsan och ett jävlar anamma, där ger det rent hat. Och hat föder hat, med hat som drivkraft är det möjligt för många att utveckla ett immunförsvar som också stöter bort nödvändiga egenskaper som empati och förmågan att förlåta.

Jag är för eget ansvar, jag är för att alla ansvarar för sina egna val här I livet. Hur man väljer att reagera på det man blir utsatt för, är den enskildes uppgift och det är också det som avgör hur samhället ser ut. Ju friskare en befolkning är mentalt, ju bättre är tillvaron för alla som tillhör den befolkningen, eftersom människorna där väljer att reagera övervägande klokt. Hat föder hat, men kärlek föder också kärlek.

Dock inser jag att det bara fungerar I en befolkning där psyket tillåts att utvecklas I en lagom takt med inslag av naturligt lidande, som t ex dödsfall. I en krigszon däremot är det omänskligt att begära att de inblandade ska reagera med förnuft och eftertanke. Den mänskliga hjärnan fungerar helt enkelt inte som den ska under allt annat än optimala förhållanden. Det går alltså inte att säga till en individ som lever I ständig fruktan för sig och sin familjs liv och där ingen ljusning ser ut att finnas på horisonten att se sina demoner I vitögat för att det på sikt hjälper denne att utveckla ett friskare psyke. Bristen på trygghet är allt för övermäktig för att det ska finnas utrymme för eftertanke och refkeltion.

 

Varför äter de inte bakelser istället, frågade Marie Antoinette, och fångade I en enda mening hela den totala blindhet och oförmåga att identifiera sig med som så många verkar utveckla inför problem som inte rör dem själva, undertecknad så klart inget undantag. Varför byter de inte jobb då, varför flyttar de inte då, varför gör de inte uppror då? Att för mig sitta I Sverige som svensk medborgare med magen full med mat, jobbet som väntar på mig nästa morgon, gatan utanför där jag kan gå utan att oroa mig för fallande bomber, och mena att människan är fri att göra sina egna val, blir att håna de människor som inte är lika priviligierade som jag. Det blir också att upphöja mig själv till Gud, jag sitter ju faktiskt och påstår att jag har svaret på en av de frågor som förbryllat människan I alla tider: är människan född fri? Narcissistiskt, ja, närmast psykopatiskt, med andra ord.

För det är inte så svart och vitt. Under optimala förhållanden, där kroppen får exakt den näring den behöver, den vila, aktivitet, stimulans, vänskap, kärlek, trygghet den behöver. Där den aldrig utsätts för situationer som kan framkalla posttraumatisk stress, där den aldrig blir utsatt för miljögifter. Där ingenting försöker indoktrinera, hjärntvätta eller missbruka den I ung ålder. Där kan kanske den enskilde individen påläggas det enorma ansvar att alltid ta kloka, långsiktiga, solidariska beslut. För optimalt sett är det så vi vill ha det. Men såvida man inte är ett Jehovas vittne inser man snabbt att den utopin är praktisk ogenomförbar. Därför är och förblir människan färgad av det samhälle hon växer upp I, och således, om man ska tro på forskningen fram tills nu, oförmögen att alltid välja rätt.

Oavsett vart personligheten kommer ifrån och vad som än betingar den så är det hjärnan som har den största påverkan på den, och hjärnan är väldigt, väldigt känslig för yttre påverkan. Att tillgodose de absolut basalaste behoven är för en människa det absolut viktigaste. Utan mat, utan skydd för väder och vind, kan man inte leva. Har man då en sammhällsstruktur som säger: du kan få ett jobb som gör att du överlever, på villkoret att vi får utnyttja dig, då tar man det jobbet. Rättelse: majoriteten av alla människor tar det jobbet. Att det I långa loppet är ett osmart val, det bästa hade varit att strejka för att på så vis tvinga samhället att ändra politik, spelar I nuläget ingen roll. Det handlar ju för fan om din egen överlevnad, och kanske också din familjs. Ingen kan begära att du I det utsatta läget ska tänka långsiktigt. Mat på bordet och tak över huvudet är det enda som är viktigt just nu.

 

Vi som har det så pass väl förspänt att vi faktiskt kan börja grubbla på de stora frågorna så som meningen med livet och vad är mitt högre syfte, eftersom våra basala behov är tillgodosedda för länge sedan, har ett jäkla ansvar. Inte bara för oss själva men för hela mänskligheten som kollektiv. Inte som världspoliser, vi kan inte gå runt och dra alla I tredje världen I örat och säga att fy, så får man inte göra. Det vi måste göra är att föregå med gott exempel. Välja smart och långsiktigt I våra vardagsliv. Den som har resurser till övers bör dela med sig. Jag pratar inte nödvändigtvis om pengar nu, men om tidsresurser, intelligensresurser, vänlighetsresurser. Var snäll, var artig, välj ekologiskt, håll upp dörren, bojkotta vissa varor, snylta inte på systemet. Jag vet att detta är lättare sagt än gjort. Att det även I fredliga, socialistiska länder som Sverige existerar orättvisor till trots för att vi till synes har de bästa av förutsättningar till att utvecklas till goda, harmoniska medborgare visar att det inte är lätt att vara en god människa. Det är inte en självklarhet att människor I mindre lyckligt lottade situationer bara kan ta sina förnuft till fånga och ta sig ur den skit som de blivit födda I. Ingen människa är en ö, även om det ibland kan kännas så. De starka måste hjälpa de svaga. Oavsett hur fria vi än vill tro att vi är har vi alltid en skyldighet att bidra till det kollektiva. Och det kollektiva innefattar inte bara det som ligger inom det egna landets gränser, det innefattar hela jorden.

Förr i tiden skrev alla brev. Med förr i tiden menar jag för typ 20 år sedan och tidigare. Vänner skrev till varandra, älskare och familjemedlemmar, soldater och studenter skrev hem. Men kanske började brevskrivandet tunnas ut tidigare än för 20 år sedan? Kanske var det vykortets intågande under 1870-talet som gjorde brevskrivandet till något simplare än vad det ur nyttosynpunkt borde vara? Hur många rader får man plats med på ett vykort? Och hur personlig kan man vara? Inte många och inte mycket, säger jag. Via vykorten började det fokuseras på det glada och positiva, soliga hälsningar och blir-ni-inte-avundsjuka-nu-och-önskar-att-ni-också-var-här-bilder på exotiska platser. Ingen skriver väl om sina sorger på ett vykort för brevbäraren och hela världen att läsa? 

 

Via brevskrivandet får man både reflektion, terapi och ventilering i ett, där kan man verkligen  öppna sig och få rum för sina tankar och idéer, sin personlighet helt enkelt. Med all dess ljus och mörker. Ingen mer än mottagaren läser ju brevet.

Det har vi idag mer eller mindre slutat med. Jag vet att det absolut finns flitiga e-mailskrivare som använder den elektroniska versionen på samma sätt som man förr använde pappersversionen, jag är en av dem, men korta meddelanden och inte minst bilder som ersätter skriven text verkar vara den föredragna sorten för kommunikation idag.

Det märks att folk flest fortfarande har ett enormt behov för att uttrycka sig, de unga speciellt. De bloggar, de kommenterar bloggar, de instagrammar och twittrar. Det mesta läggs ut med glänsande guldkant, för att ingen ska tro att den undertecknade har ett tråkigt liv där ingenting händer. Att vara entusiastisk och överdrivet positiv över det mesta som sker under ens fritid hör dagens ungdom (kanske ungdomen överhuvudtaget, under alla tider?) till. Men också vuxna hakar på den trenden. Supermänniskor som balanserar tillvarons alla beståndsdelar utan att en enda droppe svett bryter ut på deras pannor. Jag behöver inte lista upp allt de matar ut på internet att de sysslar med och klarar av på dagarna för vi vet alla hur den listan ser ut. Många, både  unga och vuxna, verkar ha tagit positivt tänkande till extrema höjder.  Aldrig visa sig underlägsen, aldrig visa sig som en förlorare som inte har vänner eller fritidsintressen eller som inte har vett eller smak nog att shoppa det senaste. Eller är smal och snygg nog för att kunna posta dagens outfit dagligen. 

Det finns naturligtvis en motvikt till den rosabubbliga, chiwawahund-doftande tillvaron som så många till synes för. Det finns de som hatar på internet, som klagar, som spyr pessimism och som får gehör för det bland sina lika pessimistiska vänner.

Ett rop på hjälp kanske? En längtan efter att få uttrycka sig så som man verkligen är. ”Jag är en motpol till samhällets supermänniskor.” Och så går det till överdrift åt andra hållet istället. För det är ju så allt för lätt att det går till överdrift när likasinnade människor öser vatten på varandras kvarnar.

 

Jag tror det hade hjälp om vi alla började skriva brev lite oftare.

 

Det är viktigt att skriva överhuvudtaget, för det är viktigt att uttrycka sig. Att ge ens inre liv ett begripligt yttre uttryck. Därför är också språket oerhört viktigt. Man måste kunna behärska sitt eget språk. Inte nödvändigtvis vara den som alltid stavar rätt eller som har hela ordlistan i huvudet, men grunden måste finnas där. Redskapen för att kunna skriva en text längre än 140 ord. Tryggheten i att veta att det är ok, att det faktiskt är nödvändigt, att skriva längre än 140 ord, för en människa får inte plats på de futtiga raderna. Det pratas om att man måste ta plats. Jag tycker att ett par tre meningar skriven text tar väldigt lite plats. Det visuella däremot får väldigt stor plats. Fotografier. Pressen på att på utsidan alltid ser rätt ut hårdnar, utrymmet för att förmedla ens inre inskränks. En bild säger långt mycket mindre än vad ord kan göra, speciellt i dagens läge då en bild enkelt kan förbättras och förskönas. Vem tror väl att det vackra, välklädda tjejen på profilbilden i bloggen lider av ätstörningar? Vi måste läsa mellan raderna. Och främst: vi måste börja skriva rader överhuvud taget.

 

Att i ett brev skriva om sig själv, så som man verkligen känner och upplever, gör att man bearbetar sina problem och grubblerier på ett annat sätt än om man bara går runt och tänker på dem. Att formulera ett specifikt problem på papper gör att det genast känns lite mindre luddigt och diffust, mer konkret. Gissa varför alla självhjälpsgurus ber sina klienter skriva dagbok?

Att skriva ner ett bekymmer framför att prata om det kan också vara en enorm lättelse för många. Det kan vara ljusår mellan att tänka en tanke och faktiskt säga den högt. Pennan kan då vara ett ovärderligt hjälpmedel i jakten på ett lättare sinne.

Eftersom ett brev är avsett att läsas av enbart utvalda mottagare kan man vara riktigt ärlig och öppen. Du vet också att du inte får en ögonblicklig reaktion på det du skriver, så du slipper försvara dig på plats och du slipper värja dig för tips och råd. Oftast kommer vi på de bästa lösningarna själva bara vi får vrida och vända på problemen en liten stund. Genom att skriva ner tankar och idéer rörande ett problem sätter genast den rationella delen av hjärnan igång. När vi däremot berättar om något ansikte mot ansikte med en annan människa är det lätt att bli övertalad av åhöraren att dennes lösning är den bästa, vilket kan resultera i att vi kanske inte tänker själva utan gör som andra säger åt oss att göra.

Att samtala med en medmänniska är så klart också oerhört viktigt för ens själsliga utveckling, men jag tror att en bra hjälp på vägen för många vore att börja skriva brev. Insikter kommer som bekant säger inifrån. Blir det för mycket inverkan från yttre faktorer är det lätt hänt att man slutar lyssna och lita på sig själv, och istället lägger över allt ansvar på andra. Har man ingen mottagare kan man i värsta fall skriva till skrivbordslådan. Det viktigaste är att man flyttar lite av ens tankar och bekymmer bort från hjärnan och över på pappret, för att lätta på bördan.

Man erkänner lättare för sig själv när man läser igenom det man har skrivit att detta är min situation, detta är min verklighet. Att se det på pränt är att se på det en aning objektivt, och det underlättar processen att faktiskt inse fakta. Det annars risk för att man blir hemmablind och oförmögen att se sin egen situation i vitögat.

 

Så skriv mer brev! Skriv mer med substans, känsla, genuinitet. Det är skönt för huvudet, det är skönt för själen.