Grottflickan.blogg.se

Vårat beteende styrs i mångt och mycket av våra gener. Men forskning visar att vårat beteende också kan ändra på våra gener. Våra gener innehåller ritningen, ”the blue print”, för hur vi ska fungera, både fysiskt och psykiskt. Men generna är inte statiska, det har visat sig att betingat (icke-medfött utan inlärt) beteende ändrar våra gener. Det är så evolutionen går till, generna anpassar sig efter de yttre förhållandena för att säkra individens överlevnad, och evolutionen behöver inte vara en långsam process över flera generationer. Den kan ske under korta tidsperioder eftersom vår hjärna är plastisk (formbar) och kan anpassa sig beroende på yttre förhållanden. En beteendeändring för att anpassa sig till och bättre hantera yttre förhållanden gör alltså en ändring i individens genuppsättning. 

En människa föds med vissa medfödda förmågor/drifter. T ex reflexmässiga beteenden, intresse för nya saker, viljan att utforska - och använda sig av - nya objekt, kognitiva funktioner så som språkinlärning, förmågan att känna igen ansikten, förståelse för vad andra tänker och känner. Dessa mentala och motoriska funktioner är kodade i våra gener. Hjärnans plasticitet innebär att vi är förmögna att lära oss de färdigheterna vi inte är födda med, och för varje ny sak vi lär oss kodas genen om. Den nya koden sänds i sin tur ut till hjärnan igen så att hjärnan i framtiden ska veta hur den ska bete sig. Det är alltså ett ömsesidigt givande och tagande mellan hjärnan och generna. Detta gäller för den mentala kodningen. Vissa hävdar att det också gäller för den fysiska, att det inte går att isolera den fysiska kroppen från våra mentala processer, och att vi medvetet (eller omedvetet) kan ändra på våra gener för att antingen framkalla eller förhindra/bota sjukdom.

Det är alltså med blandade känslor vi kan konstatera att det verkar som att vi är mer herre över våra liv än vad vi tidigare trott. Blandade känslor, eftersom större ansvar för vår fysiska- och psykiska hälsa ger å ena sidan en större frihet. Att veta att man inte är slav under och på förhand redan utdömd av sitt genetiska arv inger hopp. Å andra sidan innebär friheten en större risk för att medvetet (eller omedvetet) göra fel och behöva erkänna och stå för sina misstag, något som många av oss helst undviker. Det ligger trots allt en trygghet i att veta att man inte kan göra någonting åt en situation, att den inte är ens eget fel.

 Det kan alltså verka som att den självbilden en individ identifierar sig med ”bor” i våra gener. Detta kan tyckas självklart när det kommer till yttre attribut, så som ögonfärg, längd etc, en människas inre värld däremot kan ibland te sig flyktig och motsägelsefull, med andra ord, att det inte tycks finnas en ritning/ett recept på vem individen verkligen ÄR. Men i varje given sekund finns hela ritningen i genen, skillnaden mellan det yttre och den inre självet är att genuppsättningen för det inre ändras mer frekvent. Alltså, beroende på hur vi reagerar på vår omvärld kan vår genuppsättning ändras. Detta betyder alltså att det inte finns ett fixerat Jag att identifiera sig med eftersom detta Jaget ständigt förändras. Däri ligger också vår existentiella oro, eftersom det är omöjligt att precisera ett hundraprocentigt Jag, det finns helt enkelt inte. Vi kan inte fixera vår personlighet i ett statiskt Jag, eftersom våra gener ständigt ändras utefter hur vi reagerar på vår omgivning. Vem är jag, och kan jag ens existera utan ett väl definierat Jag? Sådana tankar vill många av oss helst inte känna på, och därför klamrar vi oss fast vid illusionen om att vi har ett fixerat Jag.

Våra reaktionsmönster, vårt beteendemönster, är i mångt och mycket betingat (inlärt), för att vi som enskilda individer ska kunna fungera i omvärlden. Det är dock vår starkaste drift, den i generna statiskt programmerade överlevnadsinstinkten, som har sista ordet i hur vi ska utveckla våra beteenden, åtminstone så länge som vi är omedvetna om att vi kan överstyra den driften. Generna vill överleva till varje pris, och ser därför till att individen hela tiden anpassar sig till yttre förhållanden. Detta sker i alla levande organismer, i människan kan detta ske både medvetet och omedvetet. Det fina med att vara människa är att vi begåvats med en hjärna som kan fungera både instinktivt (säkrar överlevnad här och nu) och resonerande (logik, väga in flera möjligheter, långsiktigt planerande osv), vi kan i teorin välja om vi ska svara på våra instinktiva impulser eller inte. Genom en medveten beteendeändring kan vi medvetet omprogrammera våra gener. Nyckeln till ett friskare, mer välbalanserat och lyckligare liv ligger alltså i medveten omprogrammering av våra gener. Att nå medvetenhet, dvs en vilja, och också en förmåga, att se oss själva utifrån och erkänna våra beteenden är dock en mödosam process. För här arbetar våra hjärnor delvis emot oss.

Det är viktigt för hjärnan att ha en känsla av kontroll, och en känsla av identitet. Den omöjliga paradoxen, att ha kontroll över och identifiera sig med, något som är i ständig förändring, leder till stor frustration, något som även kallas för kognitiv dissonans. Kognitiv dissonans betyder att en konflikt uppstår mellan de ”sanningar” som bygger upp det Jag som en individ identifierar sig med, och yttre ”sanningar”. En individ som identifierar sig som ”snäll” kan, enligt denne själv, aldrig utföra handlingar som inte anses vara snälla. När denne utför icke-snälla handlingar reagerar hjärnan med förvirring, eftersom det inte stämmer överens med individens identifikation med karaktärsdraget att vara snäll. Hjärnan tycker inte om att vara förvirrad eller att förlora sin identitet, den vill alltid känna att den har kontroll över sina handlingar och att den gör medvetet kloka val som samspelar med sin uppfattning om det egna Jaget, och löser därför detta genom att rationalisera, dvs hitta på anledningar till varför ett beteende som egentligen inte stämmer överens med individens självbild faktiskt gör det. Oavsett om rationaliseringen pågår före, under eller efter individens motsägelsefulla handlande, så sker den omedvetet. En överlevnadsinstinkt, tror jag, för att säkra individen från att förlora sin identitet, vilket i långa loppet skulle kunna innebära döden (ingen identitet = ingen självkontroll = oförmåga att upprätthålla relationer till andra = utstött ur gruppen = säker död, ja hjärnan gillar att krismaximera). Det är därför vi måste granska våra beteenden utifrån ett medvetet perspektiv. Vi måste våga se vår rationalisering i vitögat och inse att den är ett kontraproduktivt beteende. Att vi helt enkelt lurar oss själva.

Konflikten mellan den medvetna hjärnan som krampaktigt försöker att upprätthålla det Jag som den identifierar sig med, och den omedvetna hjärnan som svarar på våra mer primitiva impulser vilka i grund och botten går ut på att säkra vår överlevnad, är så som jag ser det, det vi gillar att kalla för vår skuggsida. Inom den Ljungianska psykologin förklaras skuggsidan som ”an unconscious aspect of the personality which the conscious ego does not identify in itself”, med andra ord konflikten mellan den medvetna hjärnan (den rationaliserande hjärnan som är plastisk) och den omedvetna hjärnan (den överlevnadsinstinktsdrivna hjärnan som är statisk). Det statiska handlar bara om överlevnadsinstinkt (svara på nedärvda impulser vid hotande fara, hunger etc) och upprätthållande av liv (genom att det autonoma nervsystemet sköter hjärtmuskeln, matspjälkningen etc), det plastiska handlar om (både medvetet och omedvetet) inlärda beteenden. Individens rädsla för att förlora sin identitet gör att Jaget upplevs som förutsatt att vara statiskt, men det är det i själva verket inte. När individen utsätts för motsägelsefulla reflektioner av sig själv, och jag tror att alla dessa reflektioner uppstår genom yttre påverkan, hotas självbilden av att rubbas. Så länge individen är rigid i sin övertygelse om att dennes självbild är statisk, sätter individen upp ett motstånd mot dessa reflektioner, som förhindrar denne från att se att den i själva verket är ett oändligt potential av möjliga tankar, idéer och handlingar. Hjärnan börjar att rationalisera, vilket leder till förnekelse av den obehagliga "sanningen", att det egentliga Jaget faktiskt inte existerar, utan är en ständig förändring av medvetandet genom plastiska genprogrammeringar i samspel med statiska, och som därför innehar ett enormt utvecklingspotential. Individen känner obehag inför ”skuggan” (den kognitiva dissonansen) och rationaliserar bort den istället för att medvetet belysa den (och också erkänna den, trots att den går stick i stäv med vår uppfattning om vårt egna Jag). Därför förhindrar också individen sin egen personliga utveckling. Att sluta rationalisera bort våra omedvetna reaktioner/handlanden på våra överlevnadsinstinktsimpulser, och istället se ”skuggan” i vitögat och med nyktra, objektiva ögon kartlägga vårat beteende så att konsekvenserna av våra handlingar blir viktigare än att enbart göra det som känns enklast i stunden (ge efter för impulsiva handlingar) kräver ett sinne förmöget att uppmärksamma sig själv utan att värdera det som kommer fram i ljuset. Om vi kan förstå att vi inte är slavar under våra gener, utan att vi kan påverka dem ganska så mycket med medvetna tankar och handlingar, när vi kan förstå att också de statiska, nedärvda beteendena kan överstyras till viss del genom att vara uppmärksammade på våra handlingars konsekvenser, och när vi kan lära oss att vi inte är en fixerad identitet utan ett Jag i ständig förändring, tror jag att vi också kan vara ärligare med oss själva och på så sätt sluta upp med att rationalisera och istället börja utvecklas i den riktningen vi finner önskvärd. Att belysa ”skuggan” och acceptera det man finner gör att medvetna val som leder till positiva konsekvenser enklare kan tas, eftersom vi då tillåter oss själva att vara föränderliga utan att panik över det rubbade Jaget skapas. Vi accepterar helt enkelt att vi inte är som vi trodde att vi var, och börjar istället att se oss som det vi faktiskt är, ett oändligt potential.

Jag spinner vidare på tråden som min goda vän Sandra startade i Facebookstatusen där hon var brutalt ärlig med sina småsinta, egoistiska och allt annat än politiskt korrekta sidor hos sin personlighet. Ty jag vill också vara ärlig, jag vill också vara transparent Ingen är perfekt och jag vill vara en förebild för alla er defekta där ute så att ni kan lära er att acceptera er själva. Ja, jag talar till DIG, för alla är vi defekta, alla hyser vi avundsjuka, förakt och girighet i någon form, till någon grad. Alla har vi ett bröst som hänger mer än det andra, eller så har vi för spinkiga ben. Det är bara att kapitulera inför den obehagliga sanningen, att det är så att ingen, och jag menar INGEN, är perfekt och enligt mallen. Varken på insidan eller på utsidan. Alla människor här på jorden, alla jag känner, alla jag går förbi på gatan, alla jag ser på tv, alla jag talar med, lyssnar på, står bakom i kön på ICA, fattiga och rika, alla har sina tillkortakommanden. Ingen av alla dessa människor gör allting rätt alltid, ingen har full kontroll hela tiden, ingen väljer det som vore det optimala för just deras hälsa/karriär/kärleksliv/vänskapsförhållanden jämt. Inte har de symmetriskt utformade kroppar, bländvita tänder eller ett bulls eye-BMI heller. De vet inte allt, de säger inte alltid de klipskaste kommentarerna, de har inte alltid svar på tal. Ingen av alla dessa människor är 100 % normativa, oavsett vilken norm som gäller för just dem. Jag vet detta, jag vet att de flesta av er vet detta med mig.

Så är det inte dags att sluta döma och börja omfamna, både oss själva likväl som andra? Eftersom vi alla lider av samma åkomma, oavsett vilka moraliska rättesnören vi lever efter, oavsett vilka klasser vi befinner oss i, oavsett vart på jorden vi föds, lever och dör: Vi har inte nog, kan inte nog, vi är inte goda och ädla nog, vi är inte rättvisa nog, inte dygdiga nog. Symptomen kan se olika ut beroende på vilken individ vi talar om, men åkomman är den samma: otillräcklighet. I en krets handlar det kanske om att inte kunna stoltsera nog med materiellt välstånd, i en annan får man inte lov att vara lat, i en tredje får man inte visa för mycket hud. Både skrivna och oskrivna regler hindrar oss från att känna oss ok.

Jag såg en föreläsning med Lasse Gustavsson ”Brandmannen” för en tid sedan, göteborgaren som överlevde en gasexplosion och drabbades av tredje gradens brännskador på 40 % av sin kropp. Han berättade många klokheter den kvällen, och en av dem var att han väldigt kort efter olyckan, till trots för sitt otroligt avvikande utseende, upplevde sig som ok. För mig var det en enorm lättnad att höra att han, som saknar både fingrar och öron, och vars ansikte ser allt annat än klassiskt skönt ut, upplever sig själv som ok. Då kan ju jag också vara ok, både i mina och i andras ögon. Ok är ett bra ord. Positivt laddat, utan att vara överväldigande eller flåsigt. Ok är utgångspunkten. Man måste börja någonstans. Att sätta sig som mål att älska sina skavanker från och med NU är nog för mycket begärt, men att vara ok med dem, det är överkomligt. Det är genomförbart. Det är dessutom ett måste, för att kunna leva ett gott liv med sig själv. Det är inte nödvändigtvis så att vi ska stanna vid att bara vara ok, självutveckling och självförverkligande handlar om att acceptera sig själv, att vara ok i ens egna ögon, och att, när man funnit accept och empati gentemot sig själv, sträva vidare mot högre nivåer av inre styrka. Sträva vidare mot att bli en behagligare medmänniska, en generösare medmänniska, en medmänniska som inte skäms för den hen är.

Men det räcker inte att se att andra accepterar sig själva till trots för sina fel och brister. Det vi själva måste göra, är att se våra egna fel och brister. På riktigt. I vitögat. Erkänna dem, först för oss själva. Sedan, det riktigt stora, läskiga men fundamentala steget för att nå självacceptans: vi måste erkänna för omvärlden att vi ser våra egna fel och brister. Det är alldeles för lätt att gömma sig, bakom en massa smink, bakom en massa bortförklaringar. Det är jättesvårt att säga högt och tydligt: jag har fel, har tankar jag inte tycker om, jag har åsikter som ingen helst vill tala om, allra minst jag eftersom de är mina egna, jag har gäddhäng så jag går aldrig i kortärmat i hopp om att det inte ska synas. Vi skyler över, vi håller käften, vi förtränger, vi rationaliserar, för att allt det vi gör som går emot vår egen norm ska bli mer berättigat. Eftersom vi skäms. Den som skäms har gjort fel. Den som har gjort fel har tappat kontrollen. Ingen vill erkänna att de tappat kontrollen.

Vi lider av en kollektiv skam över att vara fel. I grund och botten är alla fel, och därför blir ingen fel. Ett lite bakvänt sätt att se på det kanske, det är ju inte så att majoriteten alltid har rätt. Men i det här fallet så måste det bli så att det som är det mest mänskliga blir det som också är det riktiga. Att alla är och gör fel, ergo alla är ok.

För att återgå till att vi måste börja någonstans, och att vi inte nödvändigtvis måste nöja oss med att vara ok. Jag vill utveckla det med att påstå att det moraliska ansvaret säger att vi, när vi har accepterat oss själva med hull och hår, bör rätta upp i våra mindre bra sidor. Min önskan är att vi ska lyfta varandra framför att trycka ner varandra. Allihop. Att vi ska finna den sanna glädjen i att få varandra att må bra, framför den förbittrande skadeglädjen som kommer av att jämföra oss med andra och gotta oss åt andras olycka. Den som gör det sistnämnda, är också den som blir avundsjuk då den andre har det bra, det är två konstanta sidor av ett och samma mynt, den ena kan inte existera utan den andra. Och jag ska inte sticka under stol med att jag kan känna både avundsjuka och skadeglädje, trots att det är två drag som inte uppfattas som vidare attraktiva. Det skäms jag också för. Men skam är kontraproduktivt, och det kan också leda till att  individen som känner det kan se det som ett berättigande till att det är ok att fortsätta vara avundsjuk och skadeglad. Ja, jag hyser oönskade känslor, men jag skäms ju för det! Jag mår dåligt av mina tankar/ord/handlingar/utseendemässiga brister och på så vis gottgör jag för dem. (genom att straffa mig själv med att må dåligt). så länge jag skäms och har dåligt samvete, så är det ok att fortsätta med det jag gör som utlöser skamkänslor i kroppen på mig för det är ju så jag vet att jag har hög moral. Ungefär som att göra fel och sedan ångra sig. Ångern kan totalt uppsluka personen i fråga som gjorde fel. Varför, är ordet som ringer i öronen, varför varför varför gjorde jag så? Det är dock inte en ursäkt, att säga att man ångrar sig, att ha ångest över ens handlingar, att ha samvetskval, att även i detta fallet straffa sig själv (förebråelser, självförakt, kanske döva smärtan med någon form av stimuli) När man accepterat sig själv med hull och hår, när man känner att man är ok, då börjar man verka för att successivt skala av så mycket som möjligt av ens oönskade sidor, så att man kan undvika att försätta sig i skam och ånger igen. Kanske genom att inse att visa saker man tyckte var skamliga inte egentligen är det, genom att man får större empati med sig själv och en bättre förmåga att se sig själv utifrån på ett mer nyktert sätt, och kanske genom att tänka efter före.

Ens oönskade sidor behöver inte vara de som går stick i stäv med vad normen i ens eget samhälle eller umgängeskretsar säger. Det är snarare det man själv anser vara oönskat som man vill skala av när man äntligen kan acceptera sig själv så som man är. Bäst mår den individ som följer sin egen inre kompass, och som kan förlåta sig själv för de gångerna kompassen visade fel. Bäst mår också den som inte lägger vikt vid ideal, som inte bryr sig om att anstränga sig för att passa in i en viss mall, som går sin egen väg utan att bry sig om påtryckningar utifrån. Alla kan vi den vägen vandra, men det kräver hängivenhet, det kräver vilja. Det kräver att vi rannsakar oss själva, erkänner våra mindre hedervärda sidor, både inför oss själva likväl som andra, och accepterar dem. Sedan kan vi gå vidare och ändra på dem. Men det är också viktigt att se skillnad på vad jag själv tycker, och vad jag bara fått itutat i mig att jag tycker. För mycket av den skam vi känner har vi pålagt oss enbart på grund av att vi tror att vi måste följa normen. Men ingen gör det, det vill säga normen existerar inte, egentligen.

Vad skäms du över hos dig själv? Att dela med sig av sina inre demoner, sina sämsta sidor, sina svagheter, är oerhört frigörande, upplösande, utvecklande. Genom att visa upp att du är mänsklig, hjälper du dig själv genom att avdramatisera det hela, och du hjälper också andra genom att visa att de inte är ensamma med sin skam.

Jag börjar:

(ett urval) Jag skäms över att jag tröstäter stora mängder kolhydrater (främst socker) och fett när jag mår dåligt, trots att det får mig att må ännu sämre, att jag inte är speciellt bra på att uttrycka mig verbalt, att jag inte är så kvicktänkt, att jag inte är speciellt allmänbildad, att mitt ordförråd är ganska så begränsat, att jag har svårt att komma ihåg det jag läser, att mina bröst är små och fula, att jag har problemhud i ansiktet, att mitt ansikte är väldigt hårigt (jag tar bort hår på överläppen), att jag är dålig på att vara konsekvent. Jag skäms över att jag i en ålder av snart 32 aldrig har varit lyckligt kär. ibland skäms jag över att jag skäms över mina fel och brister. Jag vill ju egentligen inget annat än att acceptera dem.

Jag hoppas att någon annan vill dela med sig av sina egna källor till skam. Ni kan gärna vara anonyma, även om det är effektivare för sin egen självläkningsprocess att öppet kunna stå för det man skäms över.

visdom kommer med åren. Hur vis man blir, och hur fort man blir det, varierar från person till person. Frustrerande nog verkar många vara av den långsam blomstrande sorten och därför kan sjuksköterskor skriva böcker om ångerfulla patienter som ligger för döden. Lyckligtvis nog stöter man ibland på ungdomar som verkar förstå och resonera som om de redan gått igenom stora livskriser. Som Nietschze sa: To people whom are of any concern of me I wish suffering. Jag håller med, lidande är paradoxalt nog livsnödvändigt.

Det är motgång som gör en människa klok. Om den klokheten kan komma från annat håll, är jag absolut den förste att haka på, för det är ju riktigt jobbigt all lida. Dock verkar hela mänsklighetens historia peka på att människan som art lär sig nästan uteslutande enbart av sina misstag. Lär sig mer eller mindre, kan väl tilläggas, eftersom historien ofta upprepar sig själv. Men för varje steg bakåt tar vi två steg fram, det är en långsam och mödosam marsch vi för, men den går trots allt framåt. Därför bör vi inte kväva motgång, eller lidande, I sin linda. Vi behöver utsättas för obehag för att bygga upp vår styrka. Likt den biologiska kroppen är psyket beroende av yttre påfrestningar för att bygga upp immunförsvaret. Är allt kliniskt rent hela tiden dör vi tillslut av minsta lilla förkylning.

Med lidande menar jag det som automatiskt hör den mänskliga tillvaron till: missförstånd, olyckor, sjukdomar, hjärtesorg. Det groteska, konstgjorda lidandet som t ex våld, krig, missbruk, är så som jag ser det också med att lära oss läxor, men inte speciellt värdefulla sådana. I krig ger inte motstånd skinn på näsan och ett jävlar anamma, där ger det rent hat. Och hat föder hat, med hat som drivkraft är det möjligt för många att utveckla ett immunförsvar som också stöter bort nödvändiga egenskaper som empati och förmågan att förlåta.

Jag är för eget ansvar, jag är för att alla ansvarar för sina egna val här I livet. Hur man väljer att reagera på det man blir utsatt för, är den enskildes uppgift och det är också det som avgör hur samhället ser ut. Ju friskare en befolkning är mentalt, ju bättre är tillvaron för alla som tillhör den befolkningen, eftersom människorna där väljer att reagera övervägande klokt. Hat föder hat, men kärlek föder också kärlek.

Dock inser jag att det bara fungerar I en befolkning där psyket tillåts att utvecklas I en lagom takt med inslag av naturligt lidande, som t ex dödsfall. I en krigszon däremot är det omänskligt att begära att de inblandade ska reagera med förnuft och eftertanke. Den mänskliga hjärnan fungerar helt enkelt inte som den ska under allt annat än optimala förhållanden. Det går alltså inte att säga till en individ som lever I ständig fruktan för sig och sin familjs liv och där ingen ljusning ser ut att finnas på horisonten att se sina demoner I vitögat för att det på sikt hjälper denne att utveckla ett friskare psyke. Bristen på trygghet är allt för övermäktig för att det ska finnas utrymme för eftertanke och refkeltion.

Varför äter de inte bakelser istället, frågade Marie Antoinette, och fångade I en enda mening hela den totala blindhet och oförmåga att identifiera sig med som så många verkar utveckla inför problem som inte rör dem själva, undertecknad så klart inget undantag. Varför byter de inte jobb då, varför flyttar de inte då, varför gör de inte uppror då? Att för mig sitta I Sverige som svensk medborgare med magen full med mat, jobbet som väntar på mig nästa morgon, gatan utanför där jag kan gå utan att oroa mig för fallande bomber, och mena att människan är fri att göra sina egna val, blir att håna de människor som inte är lika priviligierade som jag. Det blir också att upphöja mig själv till Gud, jag sitter ju faktiskt och påstår att jag har svaret på en av de frågor som förbryllat människan I alla tider: är människan född fri? Narcissistiskt, ja, närmast psykopatiskt, med andra ord.

För det är inte så svart och vitt. Under optimala förhållanden, där kroppen får exakt den näring den behöver, den vila, aktivitet, stimulans, vänskap, kärlek, trygghet den behöver. Där den aldrig utsätts för situationer som kan framkalla posttraumatisk stress, där den aldrig blir utsatt för miljögifter. Där ingenting försöker indoktrinera, hjärntvätta eller missbruka den I ung ålder. Där kan kanske den enskilde individen påläggas det enorma ansvar att alltid ta kloka, långsiktiga, solidariska beslut. För optimalt sett är det så vi vill ha det. Men såvida man inte är ett Jehovas vittne inser man snabbt att den utopin är praktisk ogenomförbar. Därför är och förblir människan färgad av det samhälle hon växer upp I, och således, om man ska tro på forskningen fram tills nu, oförmögen att alltid välja rätt.

Oavsett vart personligheten kommer ifrån och vad som än betingar den så är det hjärnan som har den största påverkan på den, och hjärnan är väldigt, väldigt känslig för yttre påverkan. Att tillgodose de absolut basalaste behoven är för en människa det absolut viktigaste. Utan mat, utan skydd för väder och vind, kan man inte leva. Har man då en sammhällsstruktur som säger: du kan få ett jobb som gör att du överlever, på villkoret att vi får utnyttja dig, då tar man det jobbet. Rättelse: majoriteten av alla människor tar det jobbet. Att det I långa loppet är ett osmart val, det bästa hade varit att strejka för att på så vis tvinga samhället att ändra politik, spelar I nuläget ingen roll. Det handlar ju för fan om din egen överlevnad, och kanske också din familjs. Ingen kan begära att du I det utsatta läget ska tänka långsiktigt. Mat på bordet och tak över huvudet är det enda som är viktigt just nu.

Vi som har det så pass väl förspänt att vi faktiskt kan börja grubbla på de stora frågorna så som meningen med livet och vad är mitt högre syfte, eftersom våra basala behov är tillgodosedda för länge sedan, har ett jäkla ansvar. Inte bara för oss själva men för hela mänskligheten som kollektiv. Inte som världspoliser, vi kan inte gå runt och dra alla I tredje världen I örat och säga att fy, så får man inte göra. Det vi måste göra är att föregå med gott exempel. Välja smart och långsiktigt I våra vardagsliv. Den som har resurser till övers bör dela med sig. Jag pratar inte nödvändigtvis om pengar nu, men om tidsresurser, intelligensresurser, vänlighetsresurser. Var snäll, var artig, välj ekologiskt, håll upp dörren, bojkotta vissa varor, snylta inte på systemet. Jag vet att detta är lättare sagt än gjort. Att det även I fredliga, socialistiska länder som Sverige existerar orättvisor till trots för att vi till synes har de bästa av förutsättningar till att utvecklas till goda, harmoniska medborgare visar att det inte är lätt att vara en god människa. Det är inte en självklarhet att människor I mindre lyckligt lottade situationer bara kan ta sina förnuft till fånga och ta sig ur den skit som de blivit födda I. Ingen människa är en ö, även om det ibland kan kännas så. De starka måste hjälpa de svaga. Oavsett hur fria vi än vill tro att vi är har vi alltid en skyldighet att bidra till det kollektiva. Och det kollektiva innefattar inte bara det som ligger inom det egna landets gränser, det innefattar hela jorden.

Förr i tiden skrev alla brev. Med förr i tiden menar jag för typ 20 år sedan och tidigare. Vänner skrev till varandra, älskare och familjemedlemmar, soldater och studenter skrev hem. Men kanske började brevskrivandet tunnas ut tidigare än för 20 år sedan? Kanske var det vykortets intågande under 1870-talet som gjorde brevskrivandet till något simplare än vad det ur nyttosynpunkt borde vara? Hur många rader får man plats med på ett vykort? Och hur personlig kan man vara? Inte många och inte mycket, säger jag. Via vykorten började det fokuseras på det glada och positiva, soliga hälsningar och blir-ni-inte-avundsjuka-nu-och-önskar-att-ni-också-var-här-bilder på exotiska platser. Ingen skriver väl om sina sorger på ett vykort för brevbäraren och hela världen att läsa? 

Via brevskrivandet får man både reflektion, terapi och ventilering i ett, där kan man verkligen  öppna sig och få rum för sina tankar och idéer, sin personlighet helt enkelt. Med all dess ljus och mörker. Ingen mer än mottagaren läser ju brevet.

Det har vi idag mer eller mindre slutat med. Jag vet att det absolut finns flitiga e-mailskrivare som använder den elektroniska versionen på samma sätt som man förr använde pappersversionen, jag är en av dem, men korta meddelanden och inte minst bilder som ersätter skriven text verkar vara den föredragna sorten för kommunikation idag.

Det märks att folk flest fortfarande har ett enormt behov för att uttrycka sig, de unga speciellt. De bloggar, de kommenterar bloggar, de instagrammar och twittrar. Det mesta läggs ut med glänsande guldkant, för att ingen ska tro att den undertecknade har ett tråkigt liv där ingenting händer. Att vara entusiastisk och överdrivet positiv över det mesta som sker under ens fritid hör dagens ungdom (kanske ungdomen överhuvudtaget, under alla tider?) till. Men också vuxna hakar på den trenden. Supermänniskor som balanserar tillvarons alla beståndsdelar utan att en enda droppe svett bryter ut på deras pannor. Jag behöver inte lista upp allt de matar ut på internet att de sysslar med och klarar av på dagarna för vi vet alla hur den listan ser ut. Många, både  unga och vuxna, verkar ha tagit positivt tänkande till extrema höjder.  Aldrig visa sig underlägsen, aldrig visa sig som en förlorare som inte har vänner eller fritidsintressen eller som inte har vett eller smak nog att shoppa det senaste. Eller är smal och snygg nog för att kunna posta dagens outfit dagligen. 

Det finns naturligtvis en motvikt till den rosabubbliga, chiwawahund-doftande tillvaron som så många till synes för. Det finns de som hatar på internet, som klagar, som spyr pessimism och som får gehör för det bland sina lika pessimistiska vänner.

Ett rop på hjälp kanske? En längtan efter att få uttrycka sig så som man verkligen är. ”Jag är en motpol till samhällets supermänniskor.” Och så går det till överdrift åt andra hållet istället. För det är ju så allt för lätt att det går till överdrift när likasinnade människor öser vatten på varandras kvarnar.

Jag tror det hade hjälp om vi alla började skriva brev lite oftare.

Det är viktigt att skriva överhuvudtaget, för det är viktigt att uttrycka sig. Att ge ens inre liv ett begripligt yttre uttryck. Därför är också språket oerhört viktigt. Man måste kunna behärska sitt eget språk. Inte nödvändigtvis vara den som alltid stavar rätt eller som har hela ordlistan i huvudet, men grunden måste finnas där. Redskapen för att kunna skriva en text längre än 140 ord. Tryggheten i att veta att det är ok, att det faktiskt är nödvändigt, att skriva längre än 140 ord, för en människa får inte plats på de futtiga raderna. Det pratas om att man måste ta plats. Jag tycker att ett par tre meningar skriven text tar väldigt lite plats. Det visuella däremot får väldigt stor plats. Fotografier. Pressen på att på utsidan alltid ser rätt ut hårdnar, utrymmet för att förmedla ens inre inskränks. En bild säger långt mycket mindre än vad ord kan göra, speciellt i dagens läge då en bild enkelt kan förbättras och förskönas. Vem tror väl att det vackra, välklädda tjejen på profilbilden i bloggen lider av ätstörningar? Vi måste läsa mellan raderna. Och främst: vi måste börja skriva rader överhuvud taget.

Att i ett brev skriva om sig själv, så som man verkligen känner och upplever, gör att man bearbetar sina problem och grubblerier på ett annat sätt än om man bara går runt och tänker på dem. Att formulera ett specifikt problem på papper gör att det genast känns lite mindre luddigt och diffust, mer konkret. Gissa varför alla självhjälpsgurus ber sina klienter skriva dagbok?

Att skriva ner ett bekymmer framför att prata om det kan också vara en enorm lättelse för många. Det kan vara ljusår mellan att tänka en tanke och faktiskt säga den högt. Pennan kan då vara ett ovärderligt hjälpmedel i jakten på ett lättare sinne.

Eftersom ett brev är avsett att läsas av enbart utvalda mottagare kan man vara riktigt ärlig och öppen. Du vet också att du inte får en ögonblicklig reaktion på det du skriver, så du slipper försvara dig på plats och du slipper värja dig för tips och råd. Oftast kommer vi på de bästa lösningarna själva bara vi får vrida och vända på problemen en liten stund. Genom att skriva ner tankar och idéer rörande ett problem sätter genast den rationella delen av hjärnan igång. När vi däremot berättar om något ansikte mot ansikte med en annan människa är det lätt att bli övertalad av åhöraren att dennes lösning är den bästa, vilket kan resultera i att vi kanske inte tänker själva utan gör som andra säger åt oss att göra.

Att samtala med en medmänniska är så klart också oerhört viktigt för ens själsliga utveckling, men jag tror att en bra hjälp på vägen för många vore att börja skriva brev. Insikter kommer som bekant säger inifrån. Blir det för mycket inverkan från yttre faktorer är det lätt hänt att man slutar lyssna och lita på sig själv, och istället lägger över allt ansvar på andra. Har man ingen mottagare kan man i värsta fall skriva till skrivbordslådan. Det viktigaste är att man flyttar lite av ens tankar och bekymmer bort från hjärnan och över på pappret, för att lätta på bördan.

Man erkänner lättare för sig själv när man läser igenom det man har skrivit att detta är min situation, detta är min verklighet. Att se det på pränt är att se på det en aning objektivt, och det underlättar processen att faktiskt inse fakta. Det annars risk för att man blir hemmablind och oförmögen att se sin egen situation i vitögat.

Så skriv mer brev! Skriv mer med substans, känsla, genuinitet. Det är skönt för huvudet, det är skönt för själen.

Ett av mina stora intessen här i livet är psykologi. För mig innefattar det spiritualism, filosofi och kroppslig status. Huruvida det finns en intelligens som styr världen och som har ett högre, slutgiltigt syfte med våra liv spekulerar jag aldrig i. Det har aldrig känts viktigt för mig att veta varför vi lever, vad som händer när vi dör. Då riktar jag hellre uppmärksamheten på det vetenskapliga: varför är vi som vi är, varför gör vi som vi gör, hur kan vi ändra på det till det bättre. Att jag sedan kan leva i tron om att jag är mer än bara kött, hormoner och nervimpulser är en annan historia. Jag har något, du har något, alla har något som inte går att sätta fingret på.

Detta något, är det jag har ägnat tid åt de senaste åren för att ta mig upp ur det jag reducerade livet till tidigare: något jämngrått med inslag av svart. Att jag kommit i kontakt med detta något har för mig varit avgörande när det kommer till att älska mig själv. jag känner mig inte ensam i min ensamhet längre, för jag har så mycket där inne, inuti mig, som fascinerar och som jag förundras över. Som gör att jag med spänning ser fram emot varje ny sekund, i stort sett nästan hela tiden. Och alla har vi det, det är inte bara ett fåtal förunnat, det gäller bara att ge sig själv nog med uppmärksamhet för att hitta det. I det hittar man sitt eget värde.                                           En sak som jag funderar mycket över, när det gäller att hitta sitt värde, är: hur mycket måste man egentligen göra för att vara nog? När jag läser och ser på intervjuer och föreläsningar  på internet och i böcker stöter jag ofta på den frågan. När jag pratar med andra människor stöter jag på den. De allra flesta av oss verkar stöta på de tankarna ibland. Vad är nog?

Att påminna sig själv om att man har ett ansvar gentemot sin omvärld är viktigt, för att inte säga en förutsättning, för att man ska kunna bringa godhet. Men det kan också bli ett maniskt beteende, att hela tiden stöta tankarna fram och tillbaka, är jag nog? Gör jag nog?                                                                                                  Vi är duktiga. Vi sopsorterar, vi köper fair trade, vi står i kö och uppför oss respektfullt mot i stort sett alla vi möter. Kanske vi har ett fadderbarn, kanske vi jobbar ideellt i våra barns fotbollsförening. Kanske skriver vi en blogg om personlig utveckling.                                                                                                               Ibland känns det ändå inte tillräckligt. Om vi inte kan ta svältande Afrikanska barn i våra armar och egenhändigt mata dem med nappflaskan, om vi inte kan med våra egna fastkedjade kroppar stoppa bulldozrarna som skövlar regnskogen, om vi inte i egen hög person kan signera vapenvilor och ge amerika samma sociala skyddsnät som vi har och bygga upp den sydamerikanska slummen. Om jag inte minns fel så är det en scen i filmen Schindlers list där självaste Schindler, som räddare ca 1000 judar undan Nazisternas klor, bryter ihop och utbrister: Jag kunde ha gjort mer! Ett utmärkt exempel på hur en människa som, i omvärldens ögon gjort enormt mycket gott, kan vara funtad att fokusera på det negativa framför det positiva, och känna att han inte är tillräcklig.

Jag blir påmind när jag ser en Amnesty-representant närma sig mig på gågatan. Då får jag en släng av dåligt samvete, säger lite generad: nej, inte idag. Idag är aldrig passandeo ch kommer aldrig att bli. När jag ser en smutsig zigenare ligga utanför Åhlens, eller något annat köpmecka,  med en tom papperskopp framför sig som enda kommunikationsmedel till oss som går förbi. Då känner jag mig lite skyldig, tänker Borde jag köpa honom en full kaffekopp? Så går jag in på Åhlens och försöker att glömma. På tåget på väg hem från jobbet rullar nyheterna förbi på tv-skärmarna och jag känner mig lite skamsen över att jag ser på nyheterna väligt väldigt sällan. 50 civila har dött i Afghanistan efter en bomb på ett café. Här sitter jag och undrar om jag ska ha byxor eller kjol på mig när jag ska träffa en kompis i kväll. Då kan jag känna att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte gör någonting.                                                                                                                                               Jag är inte där, jag störtar inga korrupta regeringar, jag startar inga skolor, utplånar inga virus. Jag jobbar som personlig assistent, jag målar tavlor och jag är intresserad av psykologi. Vad gör jag för världsfreden?

När tankarna hamnar där kan jag, om jag inte är uppmärksammad på mig själv, starta en negativ spiral vilket resulterar i att jag känner mig värdelös och att jag borde bli sjuksköterska. Endast som sjuksköterska ute bland fältskärarna kan jag verkligen bidra till mänskligheten. Enbart då förtjänar jag att ha gott samvete och att älska mig själv.                                                                                                                                                Om jag däremot tar ett steg åt sidan och låter all skam och allt dåligt samvete skölja igenom mig och ut ur mig, och om jag sedan tänker efter. Ordentligt. Inte för att rentvå mig själv, eller för att bortförklara mig, men för att verkligen se krasst på min verklighet, inser jag: jag gör egentligen nog.                                                         Mitt bidrag till världsfreden är att vara fred.                                                                                                     De allra, allra flesta av oss lever vanliga liv. Vi hamnar inte i historieböckerna, utan måste se till att påverka världen i det lilla. Till hjälp har vi enbart vårt inre. Har jag freden och ron i mig, förmedlar jag den till andra. Jag inspirerar och sår frön.                                                                                                                           

Efter att ha sett ett antal intervjuer med buddhistmunkar börjar jag inse att jag delar deras tankegång. Att ett bidrag till världsfreden kan vara att vara just fredlig. Om ingen hade krigat hade det inte funnits några krig. Jag försöker, precis som dessa munkar, att vara i mig själv, att känna utan att fästa mig vid eller identifiera mig med, mina känslor. Jag försöker vara här och nu. Acceptera det som har varit, det som är, det som kommer att komma. Expandera min kärlek till mig själv genom att lära känna mig själv och ha ömhet för mig själv, för att på så sätt ha energi nog att ge ömhet till andra. Jag programerar medvetet om min hjärna för att inte jag ska reagera med ilska, hat, oro, dåligt självförtroende, känsla av otillräcklighet. Jag ger upp förväntningarna jag har på mig själv och bara är. Bara gör. Utan att låta mig påverkas av resultatet. Det är bitvis väldigt lätt. Bitvis väldigt, väldigt svårt. Men det funkar.

Jag som en enda människa, kan inte sitta och meditera fram fred på jorden. Men om alla gjorde det...  

Jag älskar oss, det är någonting jag försöker att omfamna.

Jag har redan kommit en bit på vägen, för plötsligt älskar jag mig själv. Nu är det dags att börja älska andra.

 Det låter kanske egoistiskt, älskar jag mig själv mer än vad jag älskar andra? I skrivandets stund, ja. För det har precis gått upp för mig att jag överhuvudtaget kan älska. Min första kärlek här i livet blev den till mig själv. Jag älskar mig själv.

En ny fas i mitt liv har börjat, en efterlängtad fas som jag aldrig riktigt ville tro på före den verkligen var här, men som jag ändå var så pass nyfiken på att jag aldrig riktigt gav upp hoppet om.

Jag trädde in i den för några dagar sedan, kanske en vecka.

Ingenting speciellt hände, det var inte en stor upplevelse,inte livsomvälvande. Jag kom inte till den konklusionen på grund av att jag var nära döden. Jag såg inga syner, efteråt kände jag mig inte frälst. Jag satt bara vid min laptop och skrev dagbok. Ena sekunden visste jag det inte, andra stod det klart för mig. Som en snilleblixt, men utan någon eureka-reaktion. Jag älskar mig själv. Det var en stillsam affär.

Nu när jag älskar, kan jag inte gå tillbaka till att inte göra det. En betryggande vetskap, och jag som maniskt alltid skapat förändring och som har varit livrädd för att ta beslut som leder till varaktighet känner plötsligt en frihet i att vara i ett bindande kärleksförhållande till mig själv. Ett som jag vet aldrig kommer att ta slut, ett som jag vet kommer att ge mig trygghet ända fram till den dagen jag dör. Det som jag alltid förknippat med att älska och låta mig älskas och som alltid har skrämt mig: bundenhet, anpassning, ständig oro, svartsjuka, risken att när som helst bli dumpad, risken att inte vara bra nog och känslorna som följer därefter: ångest och självförakt.

Det känns inte det minsta skrämmande i det här fallet. Jag är inte rädd för att gå in i det här förhållandet eftersom jag vet att jag aldrig kommer att kräva mer av mig än att jag ska vara mig själv. Därför följer heller inget obehag.

Den kärleken jag känner till mig själv är förlåtande och öm, och full av empati.

Jag får självklart lov att begå misstag, jag vet ju att jag till och med behöver göra det för att lära av dem och bli mer erfaren.

Givetvis får jag ändra åsikter, det är ju det man blir tolerant av, att kunna erkänna för sig själv att man har fel, snarare än klamrar sig fast vid något bara för att man identifierar sig med det. Jag är jag även om jag har fel.

Jag får visst vara sårbar, det är ingen svaghet. Styrkan i att vara sårbar ligger i att satsa utan att det finns garantier. Att våga ta första steget trots risken att den andre står kvar. Att medvetet utsätta sig för situationer som potentiellt sett kan utlösa jobbiga situationer och känslor så som skam, avvisning, att bli förlöjligad. Utsätta sig, och om det skulle bli så att allt det där otrevliga sköljer över en, stanna kvar i det. Låta det komma, låta sig uppfyllas. Veta att det är ok, det är en del av livet, det måste gås igenom då och då. Då är det också ok att bli ledsen, att gråta. Alla känslor får vara med och erkännas, inte bara trevliga. 

Min kärlek till mig själv är tillåtande och uppmuntrande, och den tillåter snedsteg, för jag vet att inga snedsteg begås av ren egoism, lathet eller nonchalans, utan snarare av okunskap eller gammal vana. I långa loppet vill jag ingenting hellre än att utveckla mig och jag jobbar hårt för att göra det.

 Det låter kanske lite tokigt, att älska sig själv mer än andra. Är det inte så att folk flest älskar andra mer än sig själva? I alla fall har jag fått för mig att det är så eftersom i stort sett ALLA har dålig självkänsla och väldigt lite empati för sig själva, samtidigt som de är beredda att förlåta andra för det mesta så länge andra inte går ifrån dem. Jag har ingen statistik över detta, men en känsla av att det nog är så.

visst låter det egoistiskt, men man måste förstå att jag inte har haft förmågan att älska någon tidigare, varken andra eller mig själv. jag har inte gett den sidan hos mig själv utrymme, inte har jag förstått vikten av den heller. Att jag själv blev mitt första kärleksobjet kan vara en ren slump, eller så har de rätt, de som predikar om att man inte kan låta någon annan älska en före man älskar sig själv, och att det också faktiskt innefattar ens egen förmåga att älska andra. I andra ser man sig själv, om jag inte kan älska mina egna tillkortakommanden, hur ska jag då någonsin kunna älska andras?

Dock är nog ordet älskar ett ord som många fått om bakfoten, kan det vara så att det faktiskt är det mest misstolkade ordet i vårt språk idag?

Alla har vi vår egen uppfattning av vad att älska och bli älskad innebär.

För mig har det alltid varit ett ord där jag  intellektuellt sett förstått vad det betyder, men aldrig kunnat greppa innebörden. Det har varit främmande för mig att använda mig utav det, gångerna jag har sagt det till någon annan kan man räkna på en hand. Eftersom det inte legat bekvämt i min mun. Det har heller inte betytt något och att säga det har känts som en lögn, ett svek mot mig själv och mot andra.

Det låter kanske sorgligt, men jag har aldrig känt på det. Att älska, jag har aldrig ansträngt mig för att verkligen sätta mig in betydelsen och känslan. Känslor har varit jobbiga för mig, eftersom jag främst burit runt på tråkiga känslor. Bättre då att inga känslor ha.

Nu förstår jag ju bättre, att man måste ha alla känslor, hela spektrumet, för att verkligen kunna känna att man lever! Tack vare att jag nu är så pass klok att jag förstår det är jag också redo att älska, både mig själv och andra.

Ändå håller jag mig lite på avstånd inför det här att älska andra. För som jag skrev tidigare, känns det som om man i största allmänhet inte vet vad det här med kärlek innebär.

Att offra sig själv, att alltid sätta sig själv i andra hand, att låta sig trampas på och hunsas med, att alltid gå och lägga sig full av tvivel: är jag god nog för att hen ska älska mig eller måste jag vara och göra mer av allt det där jag egentligen inte vill, och som tröttar ut mig, för att hen ska älska mig?

Det är inte kärlek för mig.

Att vara beroende av en annans bekräftelse, uppmärksamhet och närvaro, för att kunna känna att man är värd någonting. Att sätta andra på pidestal.

Det är inte kärlek för mig.

Därför måste jag fundera en stund till, för att inte göra något förhastat, för att verkligen veta hur jag ska gå till väga för att kunna älska någon annan.

Kanske svaret  på frågan jag idag ställer mig: ”hur ska jag kunna älska oss lika mycket som mig själv?” är enkelt.

Kanske måste jag vara lika schysst mot andra som jag nu är mot mig själv. Tillåta dem vara sig själva så som jag tillåter mig själv att vara det.

Utan att kräva något. Bara acceptera dem. Precis så som de är. Acceptera utan att förvänta någonting. För de växer ju också, de utvecklas, de blir bättre. Precis som jag. De gör fel, begår misstag, sårar, är ibland egoistiska, är ibland ignoranta. Precis som jag. Om jag accepterar det i mig själv, måste jag acceptera det hos andra. Jag måste inse att andra är sig själva närmast, precis som jag, och att de bara kan gå sin egen livsstig, på sitt eget sätt, med sina egna medel, ta hand om sig själva efter egen förmåga, älska sig själva till trots för sina tillkortakommanden. Om deras metoder skär sig med mina, är det något jag bara måste leva med. Inte bli irriterad eller förbannad över, eller försöka att förändra. Alla gör så gott de kan utefter sina egna förmågor. Jag också.

Att komma ihåg det, gör det enklare att älska andra.

Att komma ihåg det, gör det enklare att älska sig själv.

 Det är något väldigt egoistiskt över det, hävdandet att man inte orkar mer på grund av att livet inte verkar ha någon mening. För vems fel är det egentligen att livet saknar mening?

Att tycka synd om sig själv till den så milda grad, för att man inte lyckats skapa ett lyckligt liv för sig själv, att man är villig att lägga sig ner och ge upp sin äganderätt över sig själv, det är en egoistisk handling. Det lämpar över ansvaret för den egna lyckan på andra, vare sig det är en partner, en vän eller staten som plötsligt står som ansvarig.

Man skulle kunna tro att det mest egoistiska vore att ta fullt ansvar för och full kontroll över sitt eget liv utan att låta någon annan komma till, att göra precis som man vill, att bestämma själv över ens eget öde. Men det är ju det som är den totala altruismen om man ser långsiktigt på det: förutsatt att man är av uppfattningen att det som är bäst för alla är det som är bäst för mig. För en av livets meningar är att överleva. Överlever gör man genom altruistiskt tänkande, genom samarbete, genom att använda sig av andra. Att tänka på andra är att i långa loppet tänka på sig själv, och vise versa. Alltså är alla handlingar i grund och botten egoistiska, men skillnaden ligger i att välja att ta ansvar för sig själv, eller att låta andra göra det. Det första innebär ett själviskt tänkande som gagnar andra, det sista innebär att man blir en belastning för andra, en självisk handling som inte gagnar någon.

Många av oss, antagligen de flesta, har varit där någon gång. Legat i vår egen självömkan och hoppats på att någon ska komma och rädda oss, befria oss från oss själva, eftersom det verkar stört omöjligt att lyckas med den bedriften för egen maskin. I vissa fall har det kanske fungerat att få en hjälpande hand, men bara om vi velat ta emot hjälpen på rätt sätt. En annan människa kan bara vägleda, rita upp en karta att följa, men aldrig trampa stigen åt en. I de fall det inte har fungerat är när den andre plötsligt står med vår lycka i deras händer och våra ord ringande i deras öron: Om du lämnar mig gör du mig olycklig, om du inte tillgodoser alla mina behov gör du mig olycklig...

För att kunna göra stora förändringar, för att kunna lyfta upp oss själva och börja generera vår egen lycka, måste vi börja att ta ansvar för oss själva. I allt vi gör. Hälsa, kunskap, företagsamhet, generositet, allt måste vi ansvara för själva. Det är verkligen ingen enkel uppgift men nödvändig för att känna att livet har mening. Ju mer man gör det ju mer tar man det som en självklarhet. Självklart ordnar JAG så att JAG trivs med mitt eget liv. Det är ju bara jag själv som vet vad jag vill. Det är ju bara jag själv som kan erfara mitt liv, uppleva min verklighet, bara jag kan därför skapa mig själv. En av livets meningar är att överleva, men det finns så många fler.

Jag har inte alltid varit så funtad. det var inte länge sedan som jag var egoistisk på det där själviska sättet.     Som jag sa ovan så har vi ju nog alla varit där då vi inte alls vill anstränga oss för att få nånting gjort. Där är jag lika skyldig som någon annan. Man vill bara ligga och vänta på att få saker och ting serverade, och kommer de inte så som man hoppats så upplever man att världen är orättvis. Då gnäller man. Alla andra får, men inte jag. Alla andra får det så lätt, jag måste kämpa.

Personligen har jag varit riktigt illa däran. Efter en uppväxt av mobbning och utanförskap, hade jag inte precis en god självkänsla när jag trädde in i vuxenlivet. Rädslan hade slagit rot i mig, trots att jag gjorde saker som utåt sett ansågs som modiga så kände jag mig aldrig modig själv. Tvärt om, allt jag gjorde såg jag på som strunt. Som nåt som vem som helst skulle kunna göra.                                                                                         När jag ser tillbaka på livet så förstår jag att jag egentligen har upplevt en hel del. Träffat många spännande, kloka och bra människor. Sett många vackra platser och varit med om många fina händelser. Självklart har jag också erfarit en hel del som inte var vidare vackert, spännande eller fint.                                                       Men när jag var mitt i det, så kunde jag inte ta det goda till mig. Att leva i nuet, att vara närvarande i stunden, det hade jag inte riktigt fått grepp om då. Hade kanske aldrig ens hört talas om att det var möjligt. Så det goda, det gav jag inte vidare stor uppmärksamhet. Jag tog det helt enkelt inte på allvar. De mindre fina upplevelserna, dem gav jag däremot uppmärksamhet. Dem hakade jag till och med upp mig på. Såg dem som det ena beviset efter det andra på att jag inte var värd mer. Att jag inte var bra nog. Att jag var av en annan sort, en annan slags människa, som inte skulle ha det som andra hade. Vänner, pojkvänner, utbildning, intressen. Det var inte till för sådana som mig. Jag var flickan med svavelstickorna som ensam stod utanför och tittade in på alla andra som satt i värmen och gemenskapen och trivdes med sig själva och sina liv. Det jag inte tänkte på, var att jag aldrig frågade om jag fick komma in. Det jag glömde bort var, att när någon frågade om jag ville komma in, sa jag nej. På grund av att jag var rädd. På grund av att jag trodde att jag inte var en sån som kunde vara med, jag var ju så annorlunda. Ursäkterna var, att jag var för ful, för tjock, för tråkig, för dum, för hämmad, plus tusen ofördelaktiga förmågor till som jag inte ens minns längre. Så före jag ens gav mig själv en chans vara med, hade jag redan bestämt hur jag uppfattades av resten av världen, och det var ju uppenbart att en sådan person som jag såg mig själv som, inte kunde vara med. Ingen gillar en sån person. Allra minst jag själv.

Länge flydde jag, eftersom det är enklare att fly än att fäkta mot sina problem. Jag jobbade och betalade skatt som alla andra, jag bad aldrig om pengar eller annat materiellt, jag var aldrig en börda för någon. Inte i alla fall när det kom till det praktiska. Men jag var en börda för mig själv när det kom till det mentala. En börda för mig blir automatiskt en börda för mina medmänniskor. Jag var egoistisk, svartsjuk, jag begränsade mig själv så att andra inte fick ta del av mig, jag lyssnade heller inte på eller tog del av andra. Jag fortsatte hitta på ursäkter för varför det var ok att jag var olycklig, varför jag hade rätt att äta för mycket, varför jag inte behövde ta ansvar för min egen lycka. Det gick så långt att jag intalade mig själv att det förväntades av mig att jag var olycklig. Resonemanget gick som så att andra borde förstå, att det var en självklarhet att andra förstod, varför jag inte behövde ta ansvar. Jag var ju allt det där negativa.                                                                                       Folk borde ha sympati för en sån som jag, tyckte jag, de borde inte lägga någon press på mig alls, för det var ju synd om mig.

Så kom det sig att jag plötsligt tröttnade på mig själv. Tröttnade och såg till att göra ändring. Det kommer säkert med åldern, för vissa tidigare än för andra, en ny slags känsla inombords.

Jag är.

En vetskap om att jag är. En känsla av tillhörighet i sin egen kropp, i sitt eget psyke. I världen.

För mig kom det inte en dag för tidigt.

Nu skapar jag mitt liv, varje dag. Ibland är jag rastlös, ibland är jag upprörd, ibland till och med ledsen. För det mesta är jag glad och nöjd. För det mesta är tillvaron och existensen bara vacker. Alla känslor, alla tillstånd, är välkomna. Alla är de en del av att vara jag. Jag jobbar med att acceptera dem, en efter en. Meningen med mitt liv är att skapa min egen lycka. Att utvecklas och växa, tillsammans med andra och i min egen ensamhet, för att kunna skapa positiva ringar på vattnet.                                                                                                     Enligt normen är jag inte alls en lyckad person. Jag har ingenting. Ingen utbildning, ingen karriär, inget eget hem, inga egna möbler, varken körkort eller bil. Jag är 30 år, singel och barnlös. Det har tagit tid att acceptera även de faktumen. Jag tackade nej till 10-års jubileet med gamla högstadieklassen eftersom jag skämdes över  hur lite jag hade åstadkommit. Vem är jag liksom, vad har jag att skryta över, jämfört med alla andra? Jag har ingenting.

Nu vet jag vad jag har. Jag har vilja. En vilja att acceptera mig själv och min situation. En vilja att lära mig acceptera andra och deras situationer. Jag vill lära känna mina vänner, växa och utvecklas med dem. Jag vill vara frisk och stark, tänka positivt, känna och uppleva.Mitt liv är inte fritt från ledsamheter, frustration, eller oro. Det är heller ingen mening för mig att försöka att eliminera sådant. Det kommer alltid att finnas, kommer alltid att komma tillbaka. Meningen är att låta det komma, acceptera det, och veta att livet är så mycket mer och större än känslan man har i stunden. Att den känslan bara är en del av det stora hela, och att känslan är ens egen. Ens eget ansvar. Jag måste medvetet välja vad jag ska göra med den. Däri ligger också friheten. Den enormt sköna, förlösande vetskapen om att jag är fri att välja själv. Välja min egen mening med livet.

När man talar om mjölkens skadliga verkan tänker man kanske främst på laktosintolerans. Men det finns fler riskfaktorer i mjölk som kroppen kan reagera på, laktos är bara en del. Dock verkar det vara den delen som får mest uppmärksamhet, kanske för att så många är känsliga nu för tiden? Huruvida man ska lyssna på statistik eller inte är jag tveksam till då de allra flesta i min närhet som tror sig reagera på laktos är otestade. De drar helt enkelt slutsatsen själva efter att ha testat att utesluta laktos ur kosten med positiva resultat. 

Eftersom folk flest har dålig koll på vad mjölkallergi faktiskt innebär kommer här en kort summering, så att vi enklare kan ta till oss fördjupande information om ämnet:

 Laktosintolerans betyder brist på enzymet laktas i tunntarmen. Detta innebär att mjölksockret laktos inte kan brytas ner. Följden blir vattentunn diarré, gaser, buller och magsmärtor.

Mjölkproteinallergi är inte detsamma som laktasbrist (laktosintolerans). Mjölk innehåller många olika proteiner som man kan vara allergisk mot. Allergin visar sig på olika sätt, exempelvis som eksem, andnöd eller tarminflammation. Den enda behandling som finns är att utesluta mjölkprodukter. 

 Att själv testa sig för mjölkproteinallergi är lätt, då man helt enkelt utesluter mejeriprodukter ur kosten en period för att se om symtomen försvinner. Om de sedan kommer tillbaka då man inkluderar mejeriprodukter igen, kan man vara ganska så säker på att man har en allergi. Då kan man gå till läkaren för att få det ytterligare undersökt, men man kan vara allergisk mot mjölkprotein även om pricktester och blodprov är negativa. Att lyssna på sin kropp, känna efter och inte blunda för det uppenbara tycker jag är bästa sättet för att komma till en konklusion.Vid eventuell laktosintolerans finns det flera tillförlitliga tester att tillgå hos läkaren.

 Problemen slutar dock inte här. Allergiska reaktioner kan vara nog så besvärliga men är enkla att undvika genom att äta rätt kost. Det är de osynliga effekterna som vi ska vara extra uppmärksammade på. De som inte ger utslag med en gång utan som smyger sig på efter år av konsumtion av ofördelaktiga livsmedel. Eller de som vi helt enkelt tar för givet är en åkomma vi helt enkelt måste dras med, kanske eftersom vi haft den så länge vi kan minnas, eftersom läkarna står handfallna utan någon vettig förklaring eller kur. 

Konsumtion av mjölprodukter, speciellt då mjölkpulver och ost, verkar ha en koppling till kronisk inflammation, vilket leder till bl a autoimmuna sjukdomar, som t ex diabetes 1, MS och glutenintolerans.                            Det har föreslagits att ökat intag av hormonrika livsmedel, främst mejerivaror, skulle kunna förklara den allt tidigare mensdebuten, den senarelagda menopausen liksom de väsentligen kortare perioder mellan menstruationerna som ses idag.                                                                                                             Flera studier visar koppling mellan mjölkkonsumtion och prostatacancer. Till och med Livsmedelsverket rekommenderar män att inte konsumera för mycket mjölk på grund av detta. Det verkar vara mjölkens höga halt av kalcium som är boven i dramat här, i kombination av för låga halter av vitamin D.                                 Andra hormonrelaterade typer av cancer, så som bröst- och testikelcancer, förekommer också i högre grad i länder som är storkonsumenter av mjölkprodukter.                                         Det verkar som om redan uppkommen cancer främjas av vissa ämnen i mjölken, t ex ökar mjölkproteiner bildningen av ett tillväxthormon i kroppen som gör att befintliga tumörer utvecklas snabbare.

Kort sagt, hälsonackdelarna med att konsumera mejeriprodukter verkar överväga fördelarna. Då alla nyttigheterna som mjölk kommer lastat med finns att få tag i på annat håll är heller inte att ta det onda med det goda ett hållbart argument. Kronisk inflammation, som verkar ligga till grund för alla våra välfärdssjukdomar, är den främsta orsaken till att inte konsumera mjölkprodukter som jag ser det (för oss icke-allergiker). Dessutom innehåller många av våra mejeriprodukter tillsatt socker, vilket också är en bidragande faktor till kronisk inflammation.                                                                                                                           Mjölkproteinallergiker har en fördel då deras problem är omedelbara och, som jag har förstått ganska så outhärdliga, vilket gör det enklare för dem att välja bort allt vad mjölk heter. Vi andra vars hälsoproblem på grund av mjölkkonsumtion ligger någonstans i framtiden måste verkligen anstränga oss för att välja bort det potentiellt farliga.                                                                                                                                                       Att tänka långsiktigt är inte människans starka sida, därför hoppas jag på mer forskning, och framför allt, ett större offentliggörande av relevanta forskningsresultat. Det är mödosamt att själv leta information på nätet, det är också omöjligt att veta vad man kan lita på i den uppsjö av information som finns. Mycket är rena åsikter som inte alls grundar sig i vetenskapliga tester. Kan man inte engelska går man automatiskt miste om mycket intressant läsning.

Till syvende och sist är det inte bara kunskapen i sig som det står på, utan lika mycket på individens vilja att välja det rätta alternativet. Att tänka långsiktigt, att inte vara för bekväm, att inte skylla på yttre omständigheter. Det är också, enligt undertecknad, det svåraste steget att ta. Vi har alla eget ansvar för att förhindra att vi blir sjuka, ändå är det något av det svåraste att komma ihåg under våra dagliga val. Speciellt när vi ännu är friska.

Jag slår återigen ett slag för att förebygga framför att bota, och hoppas att jag själv kan bli bättre och bättre på att efterfölja den regeln. Vad är väl den kortvariga lyckan man får från smaksensationer som t ex glass, ost och yoghurt jämfört med den långvariga att leva ett friskt och vitalt liv?

(ursäkta bristen på danska bokstäver...)

Jag läste artikeln Kära svenskar på DNs kulturdebattsidor, skriven av den danske Antroprologen dennis Nörmark, efter att ha beskådat några minuter av den danska tv serien Blachman, som artikeln behandlar. Min danska kunde ha varit bättre, så det var mest på grund av att jag inte fick ut mycket mer än den visuella njutningen av en vacker kvinnas nakna kropp som jag stängde av. tänkte, jag får väl den djupare meningen med denna mjukporren förklarad för mig i Nörmarks artikel. om nu "vi svenskar" fått programidén helt om bakfoten, och jag erkänner att jag inte följt med i debatten tillräckligt för att göra mig en bild av vad det är "vi svenskar" menar att det handlar om, är det ju bara fint att få hela debatten ur världen nu när Danskarna kommer med en vettig förklaring. jag skriver Danskarna, för Nörmark tar sig friheten att föra hela danska folkets talan i sin artikel. det är också därför jag skrivit ”vi svenskar” inom ciationstecken, eftersom han, som representant för hela danska folket, riktar sig till oss, "vi svenskar", som nu i samlad trupp tydligen för en bitter könskamp mot hela det samlade danska. Jag vill dock understryka att jag inte talar för någon annan än mig själv, därav citationstecken.

Tv-serien Blachmanns koncept förblir dock en smula oklart, om man inte ska tro på den beskrivelse som Nörmark gör genom att citera en annan dansk man,  Berlingske Tidendes Tom Jensen, som menar att det inte alls handlar om att objektifiera kvinnan, tvärt om så handlar det om mannens roll som offer. inför kvinnans nakna kropp blir mannen fumlig och fnissig, och han kan inte, enligt Jensen, stå upp utan att kvinnan blåser liv i honom.  så om jag har förstått det här rätt, så handlar programmet om hur patetiska män är, eftersom de är totalt handlingsförlamade utan en livgivande kvinna, och kvinnan har den yttersta makten eftersom hon har en vagina? (det där sistnämnda är min egen tolkning då det ju trots allt är där den största skillnaden ligger mellan män och kvinnor rent fysiologiskt när vi betraktar våra nakna kroppar. kvinnan i tv-serien står tyst och naken framför två konverserande påklädda män, ändå är det HON som har DEM i SITT våld. alltså tillskriver de all kvinnans makt till hennes fysiska kropp, och främst då hennes könsorgan som är den mest markanta fysiologiska skillnaden mellan henne och dem)

Det visar sig alltså att idéskaparna med en väldigt bakvänd metod vill belysa kvinnans makt över mannen. genom att framställa henne som en ett personlighetslöst, viljelöst mystiskt väsen utan förmåga att tala för sig, men som tack vare mannens enkelriktade reptilhjärna inte behöver yttra sig i handling eller ord, eftersom hon med sitt främsta vapen, vaginan, styr männen med järnhand. detta ska då vara ett bevis på mannens roll som offer. Tv- serien dumförklarar alltså mannen. och människor som Nörmark får vatten på sin kvarn. För det är ju den sortens förtryck han beskyller sverige för, att det nu är ombytta roller här, att här är det plötsligt kvinnorna som förtrycker männen. 

Om sådant är fallet,så stackars män. Det var ju aldrig meningen, att den feministiska kampen skulle gå så långt att kvinnan skulle bli överlägsen mannen. Men ärligt talat, rätta mig om jag har fel, kvinnan är väl ändå inte överlägsen mannen? Räck upp en hand alla kvinnor (och män) som tycker, eller för all del, önskar det. Ni finns, ja, men ni är inte speciellt många, nej, och utgör således icke ett hot mot männen. Då återgår vi till saken.

rätta mig om jag har fel, men anar man inte ganska så starka undertoner av rädsla i Nörmarks artikel?

vi lämnar tv-serien och gå över till vad det egentligen är Nörmark skriver om "ni svenskar" och "vi danskar", vilket klart och tydligt är kodnamn för "kvinnor" och "män". kvinnorna är här representerade av hela svenska folket, männen av det danska. Sverige är ett land som inlett ett bittert, ondskefullt och orättfärdigt krig mot det andra könet (det manliga) och Danmark ett som trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål .I grund och botten verkar det på mig som att det kokar ner till kampen mellan kvinnan, och Nörmark själv. Han är livrädd för att kvinnorna ska komma och ta hans manlighet ifrån honom, ser sig själv som ett offer i denna bittra könskamp. Det är kanske också därför som han måste skylla på att hela danska folket tycker precis som han själv. För han törs ju inte stå ensam, och utan en kvinna som blåser liv i honom, får helt enkelt 5,5 miljoner danskar fungera som surrogatmor.

artikelförfattaren skriver att män åtnjuter lagenligt uppnådda privilegier. han specificerar dock inte vilka privilegier han åsyftar, heller inte vilka lagar dessa ligger under. oavsett, han vill inte att kvinnorna ska ta över dessa privilegier. så de måste ju vara särdeles positiva om han inte vill dela med sig. vad skulle förresten hända om männen började dela med sig, rasar samhället då samman? kan inte en kvinna hantera ansvaret av dessa privilegier lika bra som en man? sanningen är att dessa inte existerar, det är bara ett förgäves försök att förhindra att jämställdheten tar fäste, genom att försvara sin täppa med alla medel tillåtna. Att dra in lagen, t ex. Man måste ju följa lagen. Kanske dessa privilegier finns i Danmark? I sådant fall tycker jag nog inte att landet verkar speciellt jämställt. Den uppfattningen späs på av att han också hävdar att det är en förutsättning att männen kan dra fördel av att ge avkall på status och position, inte att de helt enkelt skulle kunna göra det av en ren vilja att uppträda solidariskt gentemot sina medmänniskor. Nej, då kommer det att ses som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt. Handlar inte ett jämlikt samhälle om att dela på resurserna och demokratiskt fördela makten mellan alla dess invånare, oavsett kön, etnisk bakgrund osv. Jag har ingen aning om hur varje enskild dansk känner inför detta, men jag har svårt för att tro att HELA danska folket delar Nörmarks uppfattningar. Inte ens hela den manliga befolkningen, då han tillskriver dem en hel del oangenäma egenskaper som t ex ovannämnda oförmåga att dela med sig på grund av deras (genetiskt betingade?inlärda?) vana att alltid handla med enbart sitt eget intresse i åtanke. Det är minst lika orättvist att dra alla män över en kam, som alla feminister. Alla män, oavsett om de är danska eller svenska eller saudiarabiska heller för den delen, vill INTE (vilket man lätt kan få för sig när man läser Nörmarks artikel) ha ett patriarkaliskt samhälle där ensam är stark och där den som inte kan klara sig själv automatiskt går under. Där enbart de typiskt maskulina dragen, som t ex förmågan att kunna klara sig själv och modet att dominera och ta ansvar, får utrymme. Vi ska ha som högsta mål att alla ska kunna ta hand om sig själv och ansvara för sin egen lycka och sina egna liv. Men i praktiken är det en omöjlig tillvaro då vi måste ta hänsyn till varje enskild individs unikhet. Vissa är mer psykiskt sköra än andra, vissa klarar inte allting hela tiden. Då måste det finnas hjälp att få, och där måste de typiskt feminina dragen finnas att tillhandahålla: stöd, empati, en öppen famn att gråta i.

Att det finns biologiska skillnader mellan könen kan vi inte förneka, och min personliga åsikt är att vi inte heller bör. kvinnan är generellt  det svagare könet rent fysiskt sett. det måste accepteras, och respekteras, vissa könsskillnader kan vi aldrig sudda ut (om nu inte evolutionen får en fiffig idé och börjar sudda ut dessa skillnader) Men i Nörmarks artikel verkar det som om han upplever det att allt det manliga ska bort till förmån för det kvinnliga. Och han är inte den första att väcka den misstanken i mig, det är tyvärr det jag upplever att vissa män är rädda för. Att det typiskt kvinnliga ska få så mycket plats, i arbetslivet, i politiken, i skolan, att det ska komma att ta över det typiskt manliga. Han beskriver hur tjafs, känslopjunk och nivellering råder i både svenska och danska förskolor, de busiga pojkarna i förskolan får veta att de hellre ska sätta sig ner och göra som de snälla flickorna. Klättra ner från trädet och gör något civiliserat och förnuftigt! Den som någonsin varit barn själv, vet att flickor lika gärna som pojkar vill klättra i träd och köra trampbil fort fort, likväl som att det finns pojkar som hellre stillsamt bygger med legoklossar eller ritar teckningar. För mig handlar feminismen inte om att förbjuda typiska flick- respektive pojklekar, utan snarare om att alla ska få vara med på allt! Om en pojke vill klättra i träd, låt honom. Om en annan pojke vill leka med dockor, låt honom. Samma sak gäller för flickorna. Vi ska inte beröva flickorna deras nöje med att leka med dockor och utveckla deras empatiska förmågor, men vi måste inse att vi faktiskt gör skillnad på pojkar och flickor redan i tidig ålder och att detta färgar hela deras syn på sig själva som olika varandra och förpassade till ett visst köns attribut. Mer uppmuntring till att leka med varandra över könsgränserna, mindre upplärning inom respektive kön hur man ska uppföra sig för att bli en duktig pojke/flicka, istället ska man uppföra sig som en bra människa, det tror jag är klokt. Det tror jag innebär att våra barn automatiskt ser på varandra mer som människor, mindre som kön.

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen. Det, har jag hört, ska vara ett skäl till varför vi inte borde vara feminister här i landet. Att det räcker nu, vi borde sätta oss ner och hålla käften och vara glada över hur jävla bra vi har det. Självklart ska vi vara glada, jag är jätte glad att jag, som kvinna, är född i ett sådant bra land som sverige. I skrivandets stund hör jag de nybakade studenternas tutningar och glada hurrarrop utan för fönstret och inser att det inte alls är lika självklart för ungdomar i endel andra länder att man utbildar sig. Så som vi nästan tar det för givet här. Speciellt inte för tjejer i endel andra länder. Men det betyder inte att vi är färdiga. Kampen för jämlikheten måste fortgå. Inte bara feminismen men kampen för jämlikhet mellan alla samhällets grupper, oavsett kön, ursprung, sexuell läggning osv. Det ligger i människans natur att sträva framåt, för förbättring. Sverige ligger någonstans i toppen när det kommer till att följa Fns stadgar för vad som är mänskliga rättigheter, innebär det att vi nu inte behöver fortsätta förbättra? Nej. Vi ska vara nöjda över vad vi åstadkommit, glada över hur bra vi har det, och så ska vi fortsätta förbättra. På allas villkor. Vi ska inte köra över någon i kampen för jämlikheten, för då motverkar vi ju vårat syfte. Att män som Nörmark krampaktig håller fast vid sina påstådda privilegier som han som man automatiskt har rätt till genom att förlöjliga det som är typiskt kvinnligt och slå sig för bröstet för det som är typiskt manligt, tror jag, bara vittnar om en rädsla för att förlora kontrollen.

Den naturliga utvecklingen går i jämlikhetens riktning, och det är tyvärr inte alla som kan hantera det ofrånkomliga faktumet. Vissa behöver den där känslan av att vara bättre, större och starkare än andra, för att kunna se sig själva i ögonen. Om det så bara är för att de råkar tillhöra det större och starkare könet. Det inger en falsk självsäkerhet, som inte bottnar i sina egna färdigheter och förmågor, utan i att man råkar vara född in i en specifik samhällsgrupp. Den riktiga självkänslan kommer av att veta sitt eget värde som individ, oberoende av kön. Stor och stark är den som inte känner sig hotad, när någon annan vill vara med och påverka, bestämma, tycka till om. Utan som välkomnar de nya, inser att deras åsikter och förslag har lika stort värde som hens egna.

Handen på hjärtat, inte vill kvinnorna straffa männen för alla år av förtryckt som de levt under. Det lilla fåtalet som faktiskt vill det, får gärna föra sin egen kamp. De kommer inte att få många anhängare. Kvinnorna vill heller inte ta över världen. De vill bara att det inte ska vara så förbannat orättvist. Vi måste fortsätta att gå vägen fram, inte minst för att vara goda exempel för andra, mindre jämställda länder. Så att de kan se och ta efter. Vi måste fortsätta vara feminister. Tills vi kan avskaffa allt vad feminism heter, och bara kalla oss humanister istället. Tills den dagen kampen mellan könen kan läggas ner. Den dagen då alla vunnit detta så kallade könskrig. För den kommer, förr eller senare. Jag tror och hoppas, att jämlikhetens frammarsch, den är oundviklig.