om självutveckling
Jag är ett stort fan av självutveckling. För mig är det en förutsättning för ett gott liv att utveckla det inre. Lära känna sig själv som en egen, självständig individ som är kapabel att stå på egna ben och ha egna tankar och idéer. Utforska sig själv, både sina mörka och ljusa sidor, uppskatta det man gillar hos sig själv och ändra på det man är mindre nöjd med. Därför, när jag läser en självutvecklingsbok, eller ser på en föreläsning som handlar om att finna sitt sanna potential, eller dylikt, är jag alltid väl medveten om att jag måste vara kritisk. Jag får aldrig köpa en idé rakt av utan att ha granskat den först, utan att ha sett på den genom mina rationella glasögon. Att blint gå i någon annans fotspår, att utan att ifrågasätta nånting börja anamma en annans livsstil, det är för mig raka motsatsen till det som är självutvecklingens grundfilosofi: att hitta sig själv. Då byts bara en osäker tillvaro mot en annan.
Jag upplever det som så att det är minst lika viktigt hur vi tar till oss information, som vad informationen består av. Oavsett vilka slags övertygelser, trosbekännelser, dogmer, som diverse livsstilscoacher viftar med, ligger det alltid i mottagarens händer att ansvara för att ett budskap tas emot på ett objektivt och, ja, faktiskt en smula skeptiskt, sätt. Nu kan det kanske låta som att jag fråntar dessa livsstilscoacher deras ansvar, men det är inte fallet. Självklart måste också den som förmedlar ett budskap göra det med en nypa salt, det finns inga absoluta sanningar. Inga oslagbara metoder. Att presentera sin egen personliga väg till framgång borde ses på som ett sätt att inspirera, inte indoktrinera. Den dagen man sätter etikett på sin framgångshistoria, kallar den för ett recept på lycka och utformar den till ett slags varumärke där garanterad succé utlovas om ens protégéer följer vissa levnadsregler till punkt och pricka, den dagen har man också gått från att vara en sund inspirationskälla till att bli en slags profet. Innan man gått så långt borde man ha stannat och upp rannsakat sig själv och sina motiv. Är det här verkligen nyckeln till frihet? Ger jag verkligen mina medmänniskor tips och idéer om hur de kan bli starka och självständiga, genom att dela med mig av mina metoder, eller försätter jag dem bara i nya bojor, där press och krav fortsätter att kanta deras vardag, bara på ett nytt sätt? Istället för jantelagens nedtryckande filosofi, förklär jag mina oskrivna regler i vilseledande ord som självkänsla och självförtroende, du MÅSTE ha god självkänsla för att vara lycklig, och enda sättet att få det på är att göra som jag. Vara som jag. Tänka som jag. Det krävs alltid två för att dansa tango.
Jag kan alltså inte som konsument av självutvecklingsmaterial ta för givet att alla gurus där ute verkar för min skull och för mitt eget bästa. Precis som inför all slags information måste jag vara på min vakt. Inte för att jag propagerar för att ha en cynisk, pessimistisk inställning till omvärlden, men för att man helt enkelt inte kan eller bör lita helt och hållet på någonting eller på någon. Då lägger man över ansvaret på den andre, och då intar man automatiskt en offerroll. Där börjar också alla problem med den dåliga självbilden, när man frånsäger sig sitt ansvar. Den som känner sig oförmögen att ta ansvar för sig själv, känner sig också automatiskt otillräcklig i sina egna ögon.
Vi konsumenter av självutvecklingsmaterial måste inse att det inte finns en enda väg till lycka, och att den vägen absolut inte går att köpa i form av en specifik kurs eller en specifik bok. Snarare bör vi se på det enorma utbudet av material som ett smörgåsbord där vi bara plockar godbitarna och där vi tar oss tid att verkligen analysera innehållet före vi tar det till oss.
Jag tror att alla som är intresserade av sin inre utveckling hade haft nytta av att läsa på lite om psykologi. För det är ju i grund och botten det självutveckling handlar om. Med större kunskap om var vi kommer ifrån, varför vi är som vi är, varför vi reagerar som vi gör, blir vår empati för oss själva större. En större empati för ens egna fel och brister, gör toleransen gentemot andras större. Då blir det också enklare att ändra på negativa mönster, när vi inser att det finns anledningar till varför. Då blir det också enklare att acceptera att andra inte är fullkomliga, eftersom vi plötsligt förstår att de har en historia som gör att de är som de är.
Jag tror att man kan ha stor glädje av mycket av det som går att uppbringa ur självutvecklingsdjungeln. Affirmationer, positivt tänkande, carpe diem. Det behöver inte vara flummigt, eller fåfängt, eller något som folk som har alldeles för mycket tid och pengar ägnar sig åt för att de inte har något bättre för sig. För det är viktigt att vårda sig själv på insidan, att leva i nuet, att tycka om sig själv. Däremot måste vi komma ihåg att det i långa loppet inte handlar om att utveckla egot. Att vi inte ska haka upp oss på att JAG är värdefull, JAG förtjänar det och det, JAG ska leva i överflöd. I slutändan handlar det om OSS, om VI. VI är värdefulla. Det börjar hos mig, men slutar hos oss. Därför är det kritiska tänkandet avgörande för att vi ska kunna ta till oss det som är viktigt när det gäller egenvården. Att alltid byta ut varje jag mot ett vi eller ett oss. För till vilken nytta är det att jag är lycklig, om inte du är det?