Grottflickan.blogg.se

Ett av mina stora intessen här i livet är psykologi. För mig innefattar det spiritualism, filosofi och kroppslig status. Huruvida det finns en intelligens som styr världen och som har ett högre, slutgiltigt syfte med våra liv spekulerar jag aldrig i. Det har aldrig känts viktigt för mig att veta varför vi lever, vad som händer när vi dör. Då riktar jag hellre uppmärksamheten på det vetenskapliga: varför är vi som vi är, varför gör vi som vi gör, hur kan vi ändra på det till det bättre. Att jag sedan kan leva i tron om att jag är mer än bara kött, hormoner och nervimpulser är en annan historia. Jag har något, du har något, alla har något som inte går att sätta fingret på.

Detta något, är det jag har ägnat tid åt de senaste åren för att ta mig upp ur det jag reducerade livet till tidigare: något jämngrått med inslag av svart. Att jag kommit i kontakt med detta något har för mig varit avgörande när det kommer till att älska mig själv. jag känner mig inte ensam i min ensamhet längre, för jag har så mycket där inne, inuti mig, som fascinerar och som jag förundras över. Som gör att jag med spänning ser fram emot varje ny sekund, i stort sett nästan hela tiden. Och alla har vi det, det är inte bara ett fåtal förunnat, det gäller bara att ge sig själv nog med uppmärksamhet för att hitta det. I det hittar man sitt eget värde.                                           En sak som jag funderar mycket över, när det gäller att hitta sitt värde, är: hur mycket måste man egentligen göra för att vara nog? När jag läser och ser på intervjuer och föreläsningar  på internet och i böcker stöter jag ofta på den frågan. När jag pratar med andra människor stöter jag på den. De allra flesta av oss verkar stöta på de tankarna ibland. Vad är nog?

Att påminna sig själv om att man har ett ansvar gentemot sin omvärld är viktigt, för att inte säga en förutsättning, för att man ska kunna bringa godhet. Men det kan också bli ett maniskt beteende, att hela tiden stöta tankarna fram och tillbaka, är jag nog? Gör jag nog?                                                                                                  Vi är duktiga. Vi sopsorterar, vi köper fair trade, vi står i kö och uppför oss respektfullt mot i stort sett alla vi möter. Kanske vi har ett fadderbarn, kanske vi jobbar ideellt i våra barns fotbollsförening. Kanske skriver vi en blogg om personlig utveckling.                                                                                                               Ibland känns det ändå inte tillräckligt. Om vi inte kan ta svältande Afrikanska barn i våra armar och egenhändigt mata dem med nappflaskan, om vi inte kan med våra egna fastkedjade kroppar stoppa bulldozrarna som skövlar regnskogen, om vi inte i egen hög person kan signera vapenvilor och ge amerika samma sociala skyddsnät som vi har och bygga upp den sydamerikanska slummen. Om jag inte minns fel så är det en scen i filmen Schindlers list där självaste Schindler, som räddare ca 1000 judar undan Nazisternas klor, bryter ihop och utbrister: Jag kunde ha gjort mer! Ett utmärkt exempel på hur en människa som, i omvärldens ögon gjort enormt mycket gott, kan vara funtad att fokusera på det negativa framför det positiva, och känna att han inte är tillräcklig.

Jag blir påmind när jag ser en Amnesty-representant närma sig mig på gågatan. Då får jag en släng av dåligt samvete, säger lite generad: nej, inte idag. Idag är aldrig passandeo ch kommer aldrig att bli. När jag ser en smutsig zigenare ligga utanför Åhlens, eller något annat köpmecka,  med en tom papperskopp framför sig som enda kommunikationsmedel till oss som går förbi. Då känner jag mig lite skyldig, tänker Borde jag köpa honom en full kaffekopp? Så går jag in på Åhlens och försöker att glömma. På tåget på väg hem från jobbet rullar nyheterna förbi på tv-skärmarna och jag känner mig lite skamsen över att jag ser på nyheterna väligt väldigt sällan. 50 civila har dött i Afghanistan efter en bomb på ett café. Här sitter jag och undrar om jag ska ha byxor eller kjol på mig när jag ska träffa en kompis i kväll. Då kan jag känna att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte gör någonting.                                                                                                                                               Jag är inte där, jag störtar inga korrupta regeringar, jag startar inga skolor, utplånar inga virus. Jag jobbar som personlig assistent, jag målar tavlor och jag är intresserad av psykologi. Vad gör jag för världsfreden?

När tankarna hamnar där kan jag, om jag inte är uppmärksammad på mig själv, starta en negativ spiral vilket resulterar i att jag känner mig värdelös och att jag borde bli sjuksköterska. Endast som sjuksköterska ute bland fältskärarna kan jag verkligen bidra till mänskligheten. Enbart då förtjänar jag att ha gott samvete och att älska mig själv.                                                                                                                                                Om jag däremot tar ett steg åt sidan och låter all skam och allt dåligt samvete skölja igenom mig och ut ur mig, och om jag sedan tänker efter. Ordentligt. Inte för att rentvå mig själv, eller för att bortförklara mig, men för att verkligen se krasst på min verklighet, inser jag: jag gör egentligen nog.                                                         Mitt bidrag till världsfreden är att vara fred.                                                                                                     De allra, allra flesta av oss lever vanliga liv. Vi hamnar inte i historieböckerna, utan måste se till att påverka världen i det lilla. Till hjälp har vi enbart vårt inre. Har jag freden och ron i mig, förmedlar jag den till andra. Jag inspirerar och sår frön.                                                                                                                           

Efter att ha sett ett antal intervjuer med buddhistmunkar börjar jag inse att jag delar deras tankegång. Att ett bidrag till världsfreden kan vara att vara just fredlig. Om ingen hade krigat hade det inte funnits några krig. Jag försöker, precis som dessa munkar, att vara i mig själv, att känna utan att fästa mig vid eller identifiera mig med, mina känslor. Jag försöker vara här och nu. Acceptera det som har varit, det som är, det som kommer att komma. Expandera min kärlek till mig själv genom att lära känna mig själv och ha ömhet för mig själv, för att på så sätt ha energi nog att ge ömhet till andra. Jag programerar medvetet om min hjärna för att inte jag ska reagera med ilska, hat, oro, dåligt självförtroende, känsla av otillräcklighet. Jag ger upp förväntningarna jag har på mig själv och bara är. Bara gör. Utan att låta mig påverkas av resultatet. Det är bitvis väldigt lätt. Bitvis väldigt, väldigt svårt. Men det funkar.

Jag som en enda människa, kan inte sitta och meditera fram fred på jorden. Men om alla gjorde det...  

Jag älskar oss, det är någonting jag försöker att omfamna.

Jag har redan kommit en bit på vägen, för plötsligt älskar jag mig själv. Nu är det dags att börja älska andra.

 Det låter kanske egoistiskt, älskar jag mig själv mer än vad jag älskar andra? I skrivandets stund, ja. För det har precis gått upp för mig att jag överhuvudtaget kan älska. Min första kärlek här i livet blev den till mig själv. Jag älskar mig själv.

En ny fas i mitt liv har börjat, en efterlängtad fas som jag aldrig riktigt ville tro på före den verkligen var här, men som jag ändå var så pass nyfiken på att jag aldrig riktigt gav upp hoppet om.

Jag trädde in i den för några dagar sedan, kanske en vecka.

Ingenting speciellt hände, det var inte en stor upplevelse,inte livsomvälvande. Jag kom inte till den konklusionen på grund av att jag var nära döden. Jag såg inga syner, efteråt kände jag mig inte frälst. Jag satt bara vid min laptop och skrev dagbok. Ena sekunden visste jag det inte, andra stod det klart för mig. Som en snilleblixt, men utan någon eureka-reaktion. Jag älskar mig själv. Det var en stillsam affär.

Nu när jag älskar, kan jag inte gå tillbaka till att inte göra det. En betryggande vetskap, och jag som maniskt alltid skapat förändring och som har varit livrädd för att ta beslut som leder till varaktighet känner plötsligt en frihet i att vara i ett bindande kärleksförhållande till mig själv. Ett som jag vet aldrig kommer att ta slut, ett som jag vet kommer att ge mig trygghet ända fram till den dagen jag dör. Det som jag alltid förknippat med att älska och låta mig älskas och som alltid har skrämt mig: bundenhet, anpassning, ständig oro, svartsjuka, risken att när som helst bli dumpad, risken att inte vara bra nog och känslorna som följer därefter: ångest och självförakt.

Det känns inte det minsta skrämmande i det här fallet. Jag är inte rädd för att gå in i det här förhållandet eftersom jag vet att jag aldrig kommer att kräva mer av mig än att jag ska vara mig själv. Därför följer heller inget obehag.

Den kärleken jag känner till mig själv är förlåtande och öm, och full av empati.

Jag får självklart lov att begå misstag, jag vet ju att jag till och med behöver göra det för att lära av dem och bli mer erfaren.

Givetvis får jag ändra åsikter, det är ju det man blir tolerant av, att kunna erkänna för sig själv att man har fel, snarare än klamrar sig fast vid något bara för att man identifierar sig med det. Jag är jag även om jag har fel.

Jag får visst vara sårbar, det är ingen svaghet. Styrkan i att vara sårbar ligger i att satsa utan att det finns garantier. Att våga ta första steget trots risken att den andre står kvar. Att medvetet utsätta sig för situationer som potentiellt sett kan utlösa jobbiga situationer och känslor så som skam, avvisning, att bli förlöjligad. Utsätta sig, och om det skulle bli så att allt det där otrevliga sköljer över en, stanna kvar i det. Låta det komma, låta sig uppfyllas. Veta att det är ok, det är en del av livet, det måste gås igenom då och då. Då är det också ok att bli ledsen, att gråta. Alla känslor får vara med och erkännas, inte bara trevliga. 

Min kärlek till mig själv är tillåtande och uppmuntrande, och den tillåter snedsteg, för jag vet att inga snedsteg begås av ren egoism, lathet eller nonchalans, utan snarare av okunskap eller gammal vana. I långa loppet vill jag ingenting hellre än att utveckla mig och jag jobbar hårt för att göra det.

 Det låter kanske lite tokigt, att älska sig själv mer än andra. Är det inte så att folk flest älskar andra mer än sig själva? I alla fall har jag fått för mig att det är så eftersom i stort sett ALLA har dålig självkänsla och väldigt lite empati för sig själva, samtidigt som de är beredda att förlåta andra för det mesta så länge andra inte går ifrån dem. Jag har ingen statistik över detta, men en känsla av att det nog är så.

visst låter det egoistiskt, men man måste förstå att jag inte har haft förmågan att älska någon tidigare, varken andra eller mig själv. jag har inte gett den sidan hos mig själv utrymme, inte har jag förstått vikten av den heller. Att jag själv blev mitt första kärleksobjet kan vara en ren slump, eller så har de rätt, de som predikar om att man inte kan låta någon annan älska en före man älskar sig själv, och att det också faktiskt innefattar ens egen förmåga att älska andra. I andra ser man sig själv, om jag inte kan älska mina egna tillkortakommanden, hur ska jag då någonsin kunna älska andras?

Dock är nog ordet älskar ett ord som många fått om bakfoten, kan det vara så att det faktiskt är det mest misstolkade ordet i vårt språk idag?

Alla har vi vår egen uppfattning av vad att älska och bli älskad innebär.

För mig har det alltid varit ett ord där jag  intellektuellt sett förstått vad det betyder, men aldrig kunnat greppa innebörden. Det har varit främmande för mig att använda mig utav det, gångerna jag har sagt det till någon annan kan man räkna på en hand. Eftersom det inte legat bekvämt i min mun. Det har heller inte betytt något och att säga det har känts som en lögn, ett svek mot mig själv och mot andra.

Det låter kanske sorgligt, men jag har aldrig känt på det. Att älska, jag har aldrig ansträngt mig för att verkligen sätta mig in betydelsen och känslan. Känslor har varit jobbiga för mig, eftersom jag främst burit runt på tråkiga känslor. Bättre då att inga känslor ha.

Nu förstår jag ju bättre, att man måste ha alla känslor, hela spektrumet, för att verkligen kunna känna att man lever! Tack vare att jag nu är så pass klok att jag förstår det är jag också redo att älska, både mig själv och andra.

 

Ändå håller jag mig lite på avstånd inför det här att älska andra. För som jag skrev tidigare, känns det som om man i största allmänhet inte vet vad det här med kärlek innebär.

Att offra sig själv, att alltid sätta sig själv i andra hand, att låta sig trampas på och hunsas med, att alltid gå och lägga sig full av tvivel: är jag god nog för att hen ska älska mig eller måste jag vara och göra mer av allt det där jag egentligen inte vill, och som tröttar ut mig, för att hen ska älska mig?

Det är inte kärlek för mig.

Att vara beroende av en annans bekräftelse, uppmärksamhet och närvaro, för att kunna känna att man är värd någonting. Att sätta andra på pidestal.

Det är inte kärlek för mig.

Därför måste jag fundera en stund till, för att inte göra något förhastat, för att verkligen veta hur jag ska gå till väga för att kunna älska någon annan.

Kanske svaret  på frågan jag idag ställer mig: ”hur ska jag kunna älska oss lika mycket som mig själv?” är enkelt.

Kanske måste jag vara lika schysst mot andra som jag nu är mot mig själv. Tillåta dem vara sig själva så som jag tillåter mig själv att vara det.

Utan att kräva något. Bara acceptera dem. Precis så som de är. Acceptera utan att förvänta någonting. För de växer ju också, de utvecklas, de blir bättre. Precis som jag. De gör fel, begår misstag, sårar, är ibland egoistiska, är ibland ignoranta. Precis som jag. Om jag accepterar det i mig själv, måste jag acceptera det hos andra. Jag måste inse att andra är sig själva närmast, precis som jag, och att de bara kan gå sin egen livsstig, på sitt eget sätt, med sina egna medel, ta hand om sig själva efter egen förmåga, älska sig själva till trots för sina tillkortakommanden. Om deras metoder skär sig med mina, är det något jag bara måste leva med. Inte bli irriterad eller förbannad över, eller försöka att förändra. Alla gör så gott de kan utefter sina egna förmågor. Jag också.

Att komma ihåg det, gör det enklare att älska andra.

Att komma ihåg det, gör det enklare att älska sig själv.