Grottflickan.blogg.se

Jag läser en väldigt intressant bok just nu, (en bok av flera, har svårt för att hålla mig till en åt gången) Nietzsche, the key ideas. Den har fått mig att verkligen tänka till. Jag håller med om mycket av det han skrev, men mitt moraliska ideal är nog mer vänstervridet än vad hans var. För den som är intresserad av filosofi kommer här ett inlägg om egna reflektioner över Freidrich Nietzsches tankar och övertygelser.

 Freidrich Nietzsche levde mellan åren 1844 – 1900 och räknas som en av världshistoriens största tänkare. De sista 10 åren av sitt liv spenderade han som sinnessjuk. En grönsak, som många valde att uttrycka det. Exakt varför han hamnade i detta mentala tillstånd är det ingen som vet, men det var antagligen en naturlig följd av den syfilis han ådrog sig i sin ungdom. Vissa vill ha det till att det var på grund av att den yttersta sanningen uppenbarat sig för honom, sanningen om vad det egentligen innebär att vara människa, och att den var för stor och tung att bära. Dock tror jag att det mest är ett slags önsketänkande från de anhängare som vill bevara hans minne ädelt och upphöjt, de vill inte erkänna att han helt enkelt föll offer för en könssjukdom och led de naturliga sviterna av den.Det är oavsett tråkigt att han försvann i så unga år. Tänk vilka intressanta konklusioner han kanske hade kommit till senare i livet, om han hade fått chans att utveckla sig vidare in i ålderdomen? Vishet kommer ju av sig själv bara man lever länge nog.Vi får helt enkelt göra som med allt material de döda lämnar efter sig; utveckla det vidare själva. Vi får ställa oss frågor så som hur uppfattar jag hans filosofiska ideal? Är det kanske så att jag tillämpar dem i mitt liv?

 Under sina verksamma år hann Nietzsche med att skriva och ge ut ett flertal böcker, musikstycken, poem och artiklar. Det fina med boken jag läser är att den är tunn och lättläst, och att den tar upp hans (enligt bokens författare, Nietzsche-experten Dr Roy Jackson) viktigaste verk, och hans mest kontroversiella uttalelser.                                                                                                                                          Filosofi generellt är, enligt min mening, ett komplicerat ämne, och inte minst ett enormt stort. Eftersom det handlar om uppfattningar och värderingar finns det lika många filosofiska inriktningar som det finns människor på jorden. Ingenting är rätt, ingenting är fel. Min syn på filosofi är därför den här: att leta efter den ultimata sanningen är slöseri med tid, för den kommer vi aldrig att finna. Att leta efter sin egen sanna väg däremot, är livsviktigt, för det är den vi måste följa för att bli tillfreds med oss själva och livet. Att rannsaka sig själv, lära känna sina egna moraliska övertygelser, och vara dem trogna är därför en förutsättning för en god självkänsla och ett lyckligt liv. Om Nietzsche, i likhet med sina kollegor, var ute efter en ultimat sanning, tvistas det fortfarande. Personligen tror jag att han var inne på mitt spår: det finns ingen objektiv sanning, alla har sin egen subjektiva uppfattning om vad som är rätt och fel, och varje människa måste därför ta sitt eget ansvar i att utforma sin egen väg. Det verkar som om att Nietzsches idé om den enda riktiga vägen att gå inte var till för alla.

 Nietzsche hör heller inte till de som skrev texter för gemene man. Tvärt om skrev han för dem som redan kunde sin filosofi, de intellektuella, säkerligen dem han menade var dessa Övermänniskor (übermensch) som varje människa borde sträva efter att bli. Eftersom tron på en allsmäktig Gud som den som dikterar varje människas liv, och därför också förutbestämmer varje människas öde, går stick i stäv med tron på den fria viljan deklarerade Nietzsche att Gud är död. Gud är död, eftersom vi (människan) har dödat honom. Orsaken till detta, är att vi inte längre behöver en gud, eller en religion, för att leva moraliskt riktigt, eller för att ha en mening med vår existens. Istället borde vi sträva efter att hitta meningen med livet inom oss själva genom självrealisering, och vi måste själva forma vår egen uppfattning om vad som är moraliskt riktigt genom att lära känna oss själva och våra egna ideal. Vi måste komma ihåg att när Nietzsche deklarerade detta, under sent 1800-tal, var majoriteten av västvärldens befolkning fortfarande djupt kristen. Därför fick också hans påstående blandade reaktioner. 

 Att Nietzsche, som vuxit upp i en kristen familj och som i sin barn- och undgomstid själv varit kristen, valde att döda Gud (dvs sin egen tro på Gud) ser jag på som något enormt starkt. Han valde medvetet bort något som för många är en av de största grunderna till att ha en tro på en högre makt: tryggheten. Den gudstroende vet att allt han gör, gör han i egenskap av något annat än sig själv. Han behöver aldrig ta det yttersta ansvaret för sig själv, för det gör Gud. Vad som än händer, vare sig det är av ondo eller godo, har Gud en mening med det. Därför finner alltid den gudstroende en trygghet i att veta att allt sker enligt ett förutbestämt manus, där han själv har en förutbestämd plats, därför har hans liv en mening, han finns inte till av en slump. Gud har skapat honom för ett syfte.Den gudlöse däremot, står på egna ben. Han startar med blanka ark och skriver sin egen historia. Vad han fyller dessa sidor, denna självbiografi, med bestämmer han helt själv, utefter sina egna förutsättningar och ambitioner. Ingen eller ingenting bestämmer över honom, han är själv ansvarig för sin egen lycka. Han kan heller inte skylla på någon annan för vad som händer i hans liv. Motgång, likväl som medgång, accepteras som en naturlig del av vad det innebär att vara människa.

Jag håller med om att religion är onödigt i fråga om existensiell trygghet. Den trygghet vi behöver kan vi få dels ifrån oss själva, dels ifrån våra medmänniskor. En förutsättning för att kunna lita på sina medmänniskor är att kunna lita på sig själv. För att kunna lita på sig själv måste man veta vart man står både moraliskt och åsiktsmässigt. Innehar man själv egenskaper man misstycker om, tror man automatiskt att också andra har det, därför finner man det omöjligt att lita på andra. Att finna sig själv i sig själv, vad man själv tycker och tänker, utan att religion pålägger en regler och ramar för vad som är rätt och riktigt, är en förutsättning för att kunna lita på sig själv. Även när jag gör något som jag i efterhand uppfattar som ”fel” litar jag på att det var det bästa jag kunde åstadkomma där och då. Nästa gång, klok av erfarenhet, handlar jag annorlunda. På så sätt tar jag också det fulla ansvaret för vad jag gör, och att jag för varje misstag jag begår kan syna mig själv i sömmarna, ta till konstruktiv självkritik, och undvika att göra samma misstag om igen.

Nietzsche ansåg den kristna religionen för att vara full av självmedlidande och en ursäkt för att inte ta eget ansvar. Trots att han själv var svårt sjuk under nästan hela sitt liv, dels pga sin syfilis men också av andra sjukdomar, skulle han aldrig drömma om att be om medlidande. Han ansåg att han trots sina fysiska tillkortakommanden var skyldig sig själv att sträva efter att uppfylla sitt potential. Det var det som, enligt honom, var meningen med livet. Att förverkliga sig själv, genom eget arbete. Det var också det han menade med begreppet Övermänniskor. En övermänniska var den som valde, levde och blomstrade, utan religionens inblandning. Som tog sig fram för egen maskin, utan att luta sig emot någon eller något annat än sig själv. En som inte ville ha medlidande, som inte ville ha hjälp. Dessa övermänniskor, tolkar jag det som, var det ont om, enligt Nietzsche. Den stora grå massan hade han inte mycket till övers för. Fårflocken, den som bara följer efter sin herde (Gud).

I dagens läge kan man inte längre dra alla över en kam och säga att den grå massan är invaggade i en religiös falsk trygghet. Däremot kan man ju kanske kalla det sociala skyddsnätet för ett slags substitut för det som en gång var det religiösa skyddsnätet. Man kan ju undra vad Nietzsche hade tyckt om socialbidrag och arbetslöshetsförsäkringar. Oavsett så känner jag att jag håller med om mångt och mycket i hans filosofi. Meningen med livet är att förverkliga sig själv. Att rå om sig själv. Att lära känna sig själv. Jag skulle vilja gå så långt som att det är varje människas skyldighet att göra detta, för att bli den bästa utgåvan av sig själv. När vi förverkligar oss själva, blir vi lyckliga, ett samhälle fullt av lyckliga människor är ett samhälle fullt av kärlek. Jag tycker att religion för dagens moderna människa är överflödigt, och en slags verklighetsflykt, då ett blint annamande av andras färdigskrivna regler för hur etik och moral ska utövas innebär att man inte känner efter vad som instinktivt känns rätt för en själv. Det, enligt min mening, tar bort fokus från individens egen förmåga att komma till insikter, och förövar denne möjligheten för att utveckla sin egen personlighet.

Däremot inser jag att inte alla alltid kan att ta eget ansvar. Vi ska ha det som högsta mål med vår tillvaro, att aldrig vara beroende av andra, utan snarare att leva i ett ömsesidigt samarbete med andra. Men vi måste också tillåta oss själva, och speciellt andra, att be om hjälp, och att den hjälpen ska finnas, när det behövs. Vi kan gärna kalla dem, oss, övermänniskor. Dem, vi som står upprätta. Som bidrar till samhällets fortsatta tillväxt, som jobbar, som betalar skatt, som engarerar oss politiskt, som orkar med våran vardag, som anstränger oss för att utvecklas. Vi, oss, dem, som har huvudet ovan vattenytan. Dock vill jag hellre använda den engelska översättningen av Nietzsches übermensch när det kommer till hur en sådan människa bör vara. En Superman. En som flyger för egen maskin, men som solidariskt och utan baktankar sträcker ut en hjälpande hand till den som behöver det.