Grottflickan.blogg.se

 Det är något väldigt egoistiskt över det, hävdandet att man inte orkar mer på grund av att livet inte verkar ha någon mening. För vems fel är det egentligen att livet saknar mening?

Att tycka synd om sig själv till den så milda grad, för att man inte lyckats skapa ett lyckligt liv för sig själv, att man är villig att lägga sig ner och ge upp sin äganderätt över sig själv, det är en egoistisk handling. Det lämpar över ansvaret för den egna lyckan på andra, vare sig det är en partner, en vän eller staten som plötsligt står som ansvarig.

Man skulle kunna tro att det mest egoistiska vore att ta fullt ansvar för och full kontroll över sitt eget liv utan att låta någon annan komma till, att göra precis som man vill, att bestämma själv över ens eget öde. Men det är ju det som är den totala altruismen om man ser långsiktigt på det: förutsatt att man är av uppfattningen att det som är bäst för alla är det som är bäst för mig. För en av livets meningar är att överleva. Överlever gör man genom altruistiskt tänkande, genom samarbete, genom att använda sig av andra. Att tänka på andra är att i långa loppet tänka på sig själv, och vise versa. Alltså är alla handlingar i grund och botten egoistiska, men skillnaden ligger i att välja att ta ansvar för sig själv, eller att låta andra göra det. Det första innebär ett själviskt tänkande som gagnar andra, det sista innebär att man blir en belastning för andra, en självisk handling som inte gagnar någon.

Många av oss, antagligen de flesta, har varit där någon gång. Legat i vår egen självömkan och hoppats på att någon ska komma och rädda oss, befria oss från oss själva, eftersom det verkar stört omöjligt att lyckas med den bedriften för egen maskin. I vissa fall har det kanske fungerat att få en hjälpande hand, men bara om vi velat ta emot hjälpen på rätt sätt. En annan människa kan bara vägleda, rita upp en karta att följa, men aldrig trampa stigen åt en. I de fall det inte har fungerat är när den andre plötsligt står med vår lycka i deras händer och våra ord ringande i deras öron: Om du lämnar mig gör du mig olycklig, om du inte tillgodoser alla mina behov gör du mig olycklig...

För att kunna göra stora förändringar, för att kunna lyfta upp oss själva och börja generera vår egen lycka, måste vi börja att ta ansvar för oss själva. I allt vi gör. Hälsa, kunskap, företagsamhet, generositet, allt måste vi ansvara för själva. Det är verkligen ingen enkel uppgift men nödvändig för att känna att livet har mening. Ju mer man gör det ju mer tar man det som en självklarhet. Självklart ordnar JAG så att JAG trivs med mitt eget liv. Det är ju bara jag själv som vet vad jag vill. Det är ju bara jag själv som kan erfara mitt liv, uppleva min verklighet, bara jag kan därför skapa mig själv. En av livets meningar är att överleva, men det finns så många fler.

 

Jag har inte alltid varit så funtad. det var inte länge sedan som jag var egoistisk på det där själviska sättet.     Som jag sa ovan så har vi ju nog alla varit där då vi inte alls vill anstränga oss för att få nånting gjort. Där är jag lika skyldig som någon annan. Man vill bara ligga och vänta på att få saker och ting serverade, och kommer de inte så som man hoppats så upplever man att världen är orättvis. Då gnäller man. Alla andra får, men inte jag. Alla andra får det så lätt, jag måste kämpa.

Personligen har jag varit riktigt illa däran. Efter en uppväxt av mobbning och utanförskap, hade jag inte precis en god självkänsla när jag trädde in i vuxenlivet. Rädslan hade slagit rot i mig, trots att jag gjorde saker som utåt sett ansågs som modiga så kände jag mig aldrig modig själv. Tvärt om, allt jag gjorde såg jag på som strunt. Som nåt som vem som helst skulle kunna göra.                                                                                         När jag ser tillbaka på livet så förstår jag att jag egentligen har upplevt en hel del. Träffat många spännande, kloka och bra människor. Sett många vackra platser och varit med om många fina händelser. Självklart har jag också erfarit en hel del som inte var vidare vackert, spännande eller fint.                                                       Men när jag var mitt i det, så kunde jag inte ta det goda till mig. Att leva i nuet, att vara närvarande i stunden, det hade jag inte riktigt fått grepp om då. Hade kanske aldrig ens hört talas om att det var möjligt. Så det goda, det gav jag inte vidare stor uppmärksamhet. Jag tog det helt enkelt inte på allvar. De mindre fina upplevelserna, dem gav jag däremot uppmärksamhet. Dem hakade jag till och med upp mig på. Såg dem som det ena beviset efter det andra på att jag inte var värd mer. Att jag inte var bra nog. Att jag var av en annan sort, en annan slags människa, som inte skulle ha det som andra hade. Vänner, pojkvänner, utbildning, intressen. Det var inte till för sådana som mig. Jag var flickan med svavelstickorna som ensam stod utanför och tittade in på alla andra som satt i värmen och gemenskapen och trivdes med sig själva och sina liv. Det jag inte tänkte på, var att jag aldrig frågade om jag fick komma in. Det jag glömde bort var, att när någon frågade om jag ville komma in, sa jag nej. På grund av att jag var rädd. På grund av att jag trodde att jag inte var en sån som kunde vara med, jag var ju så annorlunda. Ursäkterna var, att jag var för ful, för tjock, för tråkig, för dum, för hämmad, plus tusen ofördelaktiga förmågor till som jag inte ens minns längre. Så före jag ens gav mig själv en chans vara med, hade jag redan bestämt hur jag uppfattades av resten av världen, och det var ju uppenbart att en sådan person som jag såg mig själv som, inte kunde vara med. Ingen gillar en sån person. Allra minst jag själv.

 

Länge flydde jag, eftersom det är enklare att fly än att fäkta mot sina problem. Jag jobbade och betalade skatt som alla andra, jag bad aldrig om pengar eller annat materiellt, jag var aldrig en börda för någon. Inte i alla fall när det kom till det praktiska. Men jag var en börda för mig själv när det kom till det mentala. En börda för mig blir automatiskt en börda för mina medmänniskor. Jag var egoistisk, svartsjuk, jag begränsade mig själv så att andra inte fick ta del av mig, jag lyssnade heller inte på eller tog del av andra. Jag fortsatte hitta på ursäkter för varför det var ok att jag var olycklig, varför jag hade rätt att äta för mycket, varför jag inte behövde ta ansvar för min egen lycka. Det gick så långt att jag intalade mig själv att det förväntades av mig att jag var olycklig. Resonemanget gick som så att andra borde förstå, att det var en självklarhet att andra förstod, varför jag inte behövde ta ansvar. Jag var ju allt det där negativa.                                                                                       Folk borde ha sympati för en sån som jag, tyckte jag, de borde inte lägga någon press på mig alls, för det var ju synd om mig.

Så kom det sig att jag plötsligt tröttnade på mig själv. Tröttnade och såg till att göra ändring. Det kommer säkert med åldern, för vissa tidigare än för andra, en ny slags känsla inombords.

Jag är.

En vetskap om att jag är. En känsla av tillhörighet i sin egen kropp, i sitt eget psyke. I världen.

För mig kom det inte en dag för tidigt.

 

Nu skapar jag mitt liv, varje dag. Ibland är jag rastlös, ibland är jag upprörd, ibland till och med ledsen. För det mesta är jag glad och nöjd. För det mesta är tillvaron och existensen bara vacker. Alla känslor, alla tillstånd, är välkomna. Alla är de en del av att vara jag. Jag jobbar med att acceptera dem, en efter en. Meningen med mitt liv är att skapa min egen lycka. Att utvecklas och växa, tillsammans med andra och i min egen ensamhet, för att kunna skapa positiva ringar på vattnet.                                                                                                     Enligt normen är jag inte alls en lyckad person. Jag har ingenting. Ingen utbildning, ingen karriär, inget eget hem, inga egna möbler, varken körkort eller bil. Jag är 30 år, singel och barnlös. Det har tagit tid att acceptera även de faktumen. Jag tackade nej till 10-års jubileet med gamla högstadieklassen eftersom jag skämdes över  hur lite jag hade åstadkommit. Vem är jag liksom, vad har jag att skryta över, jämfört med alla andra? Jag har ingenting.

Nu vet jag vad jag har. Jag har vilja. En vilja att acceptera mig själv och min situation. En vilja att lära mig acceptera andra och deras situationer. Jag vill lära känna mina vänner, växa och utvecklas med dem. Jag vill vara frisk och stark, tänka positivt, känna och uppleva.Mitt liv är inte fritt från ledsamheter, frustration, eller oro. Det är heller ingen mening för mig att försöka att eliminera sådant. Det kommer alltid att finnas, kommer alltid att komma tillbaka. Meningen är att låta det komma, acceptera det, och veta att livet är så mycket mer och större än känslan man har i stunden. Att den känslan bara är en del av det stora hela, och att känslan är ens egen. Ens eget ansvar. Jag måste medvetet välja vad jag ska göra med den. Däri ligger också friheten. Den enormt sköna, förlösande vetskapen om att jag är fri att välja själv. Välja min egen mening med livet.

När man talar om mjölkens skadliga verkan tänker man kanske främst på laktosintolerans. Men det finns fler riskfaktorer i mjölk som kroppen kan reagera på, laktos är bara en del. Dock verkar det vara den delen som får mest uppmärksamhet, kanske för att så många är känsliga nu för tiden? Huruvida man ska lyssna på statistik eller inte är jag tveksam till då de allra flesta i min närhet som tror sig reagera på laktos är otestade. De drar helt enkelt slutsatsen själva efter att ha testat att utesluta laktos ur kosten med positiva resultat. 

Eftersom folk flest har dålig koll på vad mjölkallergi faktiskt innebär kommer här en kort summering, så att vi enklare kan ta till oss fördjupande information om ämnet:

 Laktosintolerans betyder brist på enzymet laktas i tunntarmen. Detta innebär att mjölksockret laktos inte kan brytas ner. Följden blir vattentunn diarré, gaser, buller och magsmärtor.

Mjölkproteinallergi är inte detsamma som laktasbrist (laktosintolerans). Mjölk innehåller många olika proteiner som man kan vara allergisk mot. Allergin visar sig på olika sätt, exempelvis som eksem, andnöd eller tarminflammation. Den enda behandling som finns är att utesluta mjölkprodukter. 

 Att själv testa sig för mjölkproteinallergi är lätt, då man helt enkelt utesluter mejeriprodukter ur kosten en period för att se om symtomen försvinner. Om de sedan kommer tillbaka då man inkluderar mejeriprodukter igen, kan man vara ganska så säker på att man har en allergi. Då kan man gå till läkaren för att få det ytterligare undersökt, men man kan vara allergisk mot mjölkprotein även om pricktester och blodprov är negativa. Att lyssna på sin kropp, känna efter och inte blunda för det uppenbara tycker jag är bästa sättet för att komma till en konklusion.Vid eventuell laktosintolerans finns det flera tillförlitliga tester att tillgå hos läkaren.

 Problemen slutar dock inte här. Allergiska reaktioner kan vara nog så besvärliga men är enkla att undvika genom att äta rätt kost. Det är de osynliga effekterna som vi ska vara extra uppmärksammade på. De som inte ger utslag med en gång utan som smyger sig på efter år av konsumtion av ofördelaktiga livsmedel. Eller de som vi helt enkelt tar för givet är en åkomma vi helt enkelt måste dras med, kanske eftersom vi haft den så länge vi kan minnas, eftersom läkarna står handfallna utan någon vettig förklaring eller kur. 

Konsumtion av mjölprodukter, speciellt då mjölkpulver och ost, verkar ha en koppling till kronisk inflammation, vilket leder till bl a autoimmuna sjukdomar, som t ex diabetes 1, MS och glutenintolerans.                            Det har föreslagits att ökat intag av hormonrika livsmedel, främst mejerivaror, skulle kunna förklara den allt tidigare mensdebuten, den senarelagda menopausen liksom de väsentligen kortare perioder mellan menstruationerna som ses idag.                                                                                                             Flera studier visar koppling mellan mjölkkonsumtion och prostatacancer. Till och med Livsmedelsverket rekommenderar män att inte konsumera för mycket mjölk på grund av detta. Det verkar vara mjölkens höga halt av kalcium som är boven i dramat här, i kombination av för låga halter av vitamin D.                                 Andra hormonrelaterade typer av cancer, så som bröst- och testikelcancer, förekommer också i högre grad i länder som är storkonsumenter av mjölkprodukter.                                         Det verkar som om redan uppkommen cancer främjas av vissa ämnen i mjölken, t ex ökar mjölkproteiner bildningen av ett tillväxthormon i kroppen som gör att befintliga tumörer utvecklas snabbare.

Kort sagt, hälsonackdelarna med att konsumera mejeriprodukter verkar överväga fördelarna. Då alla nyttigheterna som mjölk kommer lastat med finns att få tag i på annat håll är heller inte att ta det onda med det goda ett hållbart argument. Kronisk inflammation, som verkar ligga till grund för alla våra välfärdssjukdomar, är den främsta orsaken till att inte konsumera mjölkprodukter som jag ser det (för oss icke-allergiker). Dessutom innehåller många av våra mejeriprodukter tillsatt socker, vilket också är en bidragande faktor till kronisk inflammation.                                                                                                                           Mjölkproteinallergiker har en fördel då deras problem är omedelbara och, som jag har förstått ganska så outhärdliga, vilket gör det enklare för dem att välja bort allt vad mjölk heter. Vi andra vars hälsoproblem på grund av mjölkkonsumtion ligger någonstans i framtiden måste verkligen anstränga oss för att välja bort det potentiellt farliga.                                                                                                                                                       Att tänka långsiktigt är inte människans starka sida, därför hoppas jag på mer forskning, och framför allt, ett större offentliggörande av relevanta forskningsresultat. Det är mödosamt att själv leta information på nätet, det är också omöjligt att veta vad man kan lita på i den uppsjö av information som finns. Mycket är rena åsikter som inte alls grundar sig i vetenskapliga tester. Kan man inte engelska går man automatiskt miste om mycket intressant läsning.

Till syvende och sist är det inte bara kunskapen i sig som det står på, utan lika mycket på individens vilja att välja det rätta alternativet. Att tänka långsiktigt, att inte vara för bekväm, att inte skylla på yttre omständigheter. Det är också, enligt undertecknad, det svåraste steget att ta. Vi har alla eget ansvar för att förhindra att vi blir sjuka, ändå är det något av det svåraste att komma ihåg under våra dagliga val. Speciellt när vi ännu är friska.

Jag slår återigen ett slag för att förebygga framför att bota, och hoppas att jag själv kan bli bättre och bättre på att efterfölja den regeln. Vad är väl den kortvariga lyckan man får från smaksensationer som t ex glass, ost och yoghurt jämfört med den långvariga att leva ett friskt och vitalt liv?

(ursäkta bristen på danska bokstäver...)

Jag läste artikeln Kära svenskar på DNs kulturdebattsidor, skriven av den danske Antroprologen dennis Nörmark, efter att ha beskådat några minuter av den danska tv serien Blachman, som artikeln behandlar. Min danska kunde ha varit bättre, så det var mest på grund av att jag inte fick ut mycket mer än den visuella njutningen av en vacker kvinnas nakna kropp som jag stängde av. tänkte, jag får väl den djupare meningen med denna mjukporren förklarad för mig i Nörmarks artikel. om nu "vi svenskar" fått programidén helt om bakfoten, och jag erkänner att jag inte följt med i debatten tillräckligt för att göra mig en bild av vad det är "vi svenskar" menar att det handlar om, är det ju bara fint att få hela debatten ur världen nu när Danskarna kommer med en vettig förklaring. jag skriver Danskarna, för Nörmark tar sig friheten att föra hela danska folkets talan i sin artikel. det är också därför jag skrivit ”vi svenskar” inom ciationstecken, eftersom han, som representant för hela danska folket, riktar sig till oss, "vi svenskar", som nu i samlad trupp tydligen för en bitter könskamp mot hela det samlade danska. Jag vill dock understryka att jag inte talar för någon annan än mig själv, därav citationstecken.

Tv-serien Blachmanns koncept förblir dock en smula oklart, om man inte ska tro på den beskrivelse som Nörmark gör genom att citera en annan dansk man,  Berlingske Tidendes Tom Jensen, som menar att det inte alls handlar om att objektifiera kvinnan, tvärt om så handlar det om mannens roll som offer. inför kvinnans nakna kropp blir mannen fumlig och fnissig, och han kan inte, enligt Jensen, stå upp utan att kvinnan blåser liv i honom.  så om jag har förstått det här rätt, så handlar programmet om hur patetiska män är, eftersom de är totalt handlingsförlamade utan en livgivande kvinna, och kvinnan har den yttersta makten eftersom hon har en vagina? (det där sistnämnda är min egen tolkning då det ju trots allt är där den största skillnaden ligger mellan män och kvinnor rent fysiologiskt när vi betraktar våra nakna kroppar. kvinnan i tv-serien står tyst och naken framför två konverserande påklädda män, ändå är det HON som har DEM i SITT våld. alltså tillskriver de all kvinnans makt till hennes fysiska kropp, och främst då hennes könsorgan som är den mest markanta fysiologiska skillnaden mellan henne och dem)

Det visar sig alltså att idéskaparna med en väldigt bakvänd metod vill belysa kvinnans makt över mannen. genom att framställa henne som en ett personlighetslöst, viljelöst mystiskt väsen utan förmåga att tala för sig, men som tack vare mannens enkelriktade reptilhjärna inte behöver yttra sig i handling eller ord, eftersom hon med sitt främsta vapen, vaginan, styr männen med järnhand. detta ska då vara ett bevis på mannens roll som offer. Tv- serien dumförklarar alltså mannen. och människor som Nörmark får vatten på sin kvarn. För det är ju den sortens förtryck han beskyller sverige för, att det nu är ombytta roller här, att här är det plötsligt kvinnorna som förtrycker männen. 

Om sådant är fallet,så stackars män. Det var ju aldrig meningen, att den feministiska kampen skulle gå så långt att kvinnan skulle bli överlägsen mannen. Men ärligt talat, rätta mig om jag har fel, kvinnan är väl ändå inte överlägsen mannen? Räck upp en hand alla kvinnor (och män) som tycker, eller för all del, önskar det. Ni finns, ja, men ni är inte speciellt många, nej, och utgör således icke ett hot mot männen. Då återgår vi till saken.

rätta mig om jag har fel, men anar man inte ganska så starka undertoner av rädsla i Nörmarks artikel?

vi lämnar tv-serien och gå över till vad det egentligen är Nörmark skriver om "ni svenskar" och "vi danskar", vilket klart och tydligt är kodnamn för "kvinnor" och "män". kvinnorna är här representerade av hela svenska folket, männen av det danska. Sverige är ett land som inlett ett bittert, ondskefullt och orättfärdigt krig mot det andra könet (det manliga) och Danmark ett som trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål .I grund och botten verkar det på mig som att det kokar ner till kampen mellan kvinnan, och Nörmark själv. Han är livrädd för att kvinnorna ska komma och ta hans manlighet ifrån honom, ser sig själv som ett offer i denna bittra könskamp. Det är kanske också därför som han måste skylla på att hela danska folket tycker precis som han själv. För han törs ju inte stå ensam, och utan en kvinna som blåser liv i honom, får helt enkelt 5,5 miljoner danskar fungera som surrogatmor.

artikelförfattaren skriver att män åtnjuter lagenligt uppnådda privilegier. han specificerar dock inte vilka privilegier han åsyftar, heller inte vilka lagar dessa ligger under. oavsett, han vill inte att kvinnorna ska ta över dessa privilegier. så de måste ju vara särdeles positiva om han inte vill dela med sig. vad skulle förresten hända om männen började dela med sig, rasar samhället då samman? kan inte en kvinna hantera ansvaret av dessa privilegier lika bra som en man? sanningen är att dessa inte existerar, det är bara ett förgäves försök att förhindra att jämställdheten tar fäste, genom att försvara sin täppa med alla medel tillåtna. Att dra in lagen, t ex. Man måste ju följa lagen. Kanske dessa privilegier finns i Danmark? I sådant fall tycker jag nog inte att landet verkar speciellt jämställt. Den uppfattningen späs på av att han också hävdar att det är en förutsättning att männen kan dra fördel av att ge avkall på status och position, inte att de helt enkelt skulle kunna göra det av en ren vilja att uppträda solidariskt gentemot sina medmänniskor. Nej, då kommer det att ses som en intressekonflikt och en kamp om resurser och makt. Handlar inte ett jämlikt samhälle om att dela på resurserna och demokratiskt fördela makten mellan alla dess invånare, oavsett kön, etnisk bakgrund osv. Jag har ingen aning om hur varje enskild dansk känner inför detta, men jag har svårt för att tro att HELA danska folket delar Nörmarks uppfattningar. Inte ens hela den manliga befolkningen, då han tillskriver dem en hel del oangenäma egenskaper som t ex ovannämnda oförmåga att dela med sig på grund av deras (genetiskt betingade?inlärda?) vana att alltid handla med enbart sitt eget intresse i åtanke. Det är minst lika orättvist att dra alla män över en kam, som alla feminister. Alla män, oavsett om de är danska eller svenska eller saudiarabiska heller för den delen, vill INTE (vilket man lätt kan få för sig när man läser Nörmarks artikel) ha ett patriarkaliskt samhälle där ensam är stark och där den som inte kan klara sig själv automatiskt går under. Där enbart de typiskt maskulina dragen, som t ex förmågan att kunna klara sig själv och modet att dominera och ta ansvar, får utrymme. Vi ska ha som högsta mål att alla ska kunna ta hand om sig själv och ansvara för sin egen lycka och sina egna liv. Men i praktiken är det en omöjlig tillvaro då vi måste ta hänsyn till varje enskild individs unikhet. Vissa är mer psykiskt sköra än andra, vissa klarar inte allting hela tiden. Då måste det finnas hjälp att få, och där måste de typiskt feminina dragen finnas att tillhandahålla: stöd, empati, en öppen famn att gråta i.

Att det finns biologiska skillnader mellan könen kan vi inte förneka, och min personliga åsikt är att vi inte heller bör. kvinnan är generellt  det svagare könet rent fysiskt sett. det måste accepteras, och respekteras, vissa könsskillnader kan vi aldrig sudda ut (om nu inte evolutionen får en fiffig idé och börjar sudda ut dessa skillnader) Men i Nörmarks artikel verkar det som om han upplever det att allt det manliga ska bort till förmån för det kvinnliga. Och han är inte den första att väcka den misstanken i mig, det är tyvärr det jag upplever att vissa män är rädda för. Att det typiskt kvinnliga ska få så mycket plats, i arbetslivet, i politiken, i skolan, att det ska komma att ta över det typiskt manliga. Han beskriver hur tjafs, känslopjunk och nivellering råder i både svenska och danska förskolor, de busiga pojkarna i förskolan får veta att de hellre ska sätta sig ner och göra som de snälla flickorna. Klättra ner från trädet och gör något civiliserat och förnuftigt! Den som någonsin varit barn själv, vet att flickor lika gärna som pojkar vill klättra i träd och köra trampbil fort fort, likväl som att det finns pojkar som hellre stillsamt bygger med legoklossar eller ritar teckningar. För mig handlar feminismen inte om att förbjuda typiska flick- respektive pojklekar, utan snarare om att alla ska få vara med på allt! Om en pojke vill klättra i träd, låt honom. Om en annan pojke vill leka med dockor, låt honom. Samma sak gäller för flickorna. Vi ska inte beröva flickorna deras nöje med att leka med dockor och utveckla deras empatiska förmågor, men vi måste inse att vi faktiskt gör skillnad på pojkar och flickor redan i tidig ålder och att detta färgar hela deras syn på sig själva som olika varandra och förpassade till ett visst köns attribut. Mer uppmuntring till att leka med varandra över könsgränserna, mindre upplärning inom respektive kön hur man ska uppföra sig för att bli en duktig pojke/flicka, istället ska man uppföra sig som en bra människa, det tror jag är klokt. Det tror jag innebär att våra barn automatiskt ser på varandra mer som människor, mindre som kön.

Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen. Det, har jag hört, ska vara ett skäl till varför vi inte borde vara feminister här i landet. Att det räcker nu, vi borde sätta oss ner och hålla käften och vara glada över hur jävla bra vi har det. Självklart ska vi vara glada, jag är jätte glad att jag, som kvinna, är född i ett sådant bra land som sverige. I skrivandets stund hör jag de nybakade studenternas tutningar och glada hurrarrop utan för fönstret och inser att det inte alls är lika självklart för ungdomar i endel andra länder att man utbildar sig. Så som vi nästan tar det för givet här. Speciellt inte för tjejer i endel andra länder. Men det betyder inte att vi är färdiga. Kampen för jämlikheten måste fortgå. Inte bara feminismen men kampen för jämlikhet mellan alla samhällets grupper, oavsett kön, ursprung, sexuell läggning osv. Det ligger i människans natur att sträva framåt, för förbättring. Sverige ligger någonstans i toppen när det kommer till att följa Fns stadgar för vad som är mänskliga rättigheter, innebär det att vi nu inte behöver fortsätta förbättra? Nej. Vi ska vara nöjda över vad vi åstadkommit, glada över hur bra vi har det, och så ska vi fortsätta förbättra. På allas villkor. Vi ska inte köra över någon i kampen för jämlikheten, för då motverkar vi ju vårat syfte. Att män som Nörmark krampaktig håller fast vid sina påstådda privilegier som han som man automatiskt har rätt till genom att förlöjliga det som är typiskt kvinnligt och slå sig för bröstet för det som är typiskt manligt, tror jag, bara vittnar om en rädsla för att förlora kontrollen.

Den naturliga utvecklingen går i jämlikhetens riktning, och det är tyvärr inte alla som kan hantera det ofrånkomliga faktumet. Vissa behöver den där känslan av att vara bättre, större och starkare än andra, för att kunna se sig själva i ögonen. Om det så bara är för att de råkar tillhöra det större och starkare könet. Det inger en falsk självsäkerhet, som inte bottnar i sina egna färdigheter och förmågor, utan i att man råkar vara född in i en specifik samhällsgrupp. Den riktiga självkänslan kommer av att veta sitt eget värde som individ, oberoende av kön. Stor och stark är den som inte känner sig hotad, när någon annan vill vara med och påverka, bestämma, tycka till om. Utan som välkomnar de nya, inser att deras åsikter och förslag har lika stort värde som hens egna.

Handen på hjärtat, inte vill kvinnorna straffa männen för alla år av förtryckt som de levt under. Det lilla fåtalet som faktiskt vill det, får gärna föra sin egen kamp. De kommer inte att få många anhängare. Kvinnorna vill heller inte ta över världen. De vill bara att det inte ska vara så förbannat orättvist. Vi måste fortsätta att gå vägen fram, inte minst för att vara goda exempel för andra, mindre jämställda länder. Så att de kan se och ta efter. Vi måste fortsätta vara feminister. Tills vi kan avskaffa allt vad feminism heter, och bara kalla oss humanister istället. Tills den dagen kampen mellan könen kan läggas ner. Den dagen då alla vunnit detta så kallade könskrig. För den kommer, förr eller senare. Jag tror och hoppas, att jämlikhetens frammarsch, den är oundviklig.