Grottflickan.blogg.se

visdom kommer med åren. Hur vis man blir, och hur fort man blir det, varierar från person till person. Frustrerande nog verkar många vara av den långsam blomstrande sorten och därför kan sjuksköterskor skriva böcker om ångerfulla patienter som ligger för döden. Lyckligtvis nog stöter man ibland på ungdomar som verkar förstå och resonera som om de redan gått igenom stora livskriser. Som Nietschze sa: To people whom are of any concern of me I wish suffering. Jag håller med, lidande är paradoxalt nog livsnödvändigt.

Det är motgång som gör en människa klok. Om den klokheten kan komma från annat håll, är jag absolut den förste att haka på, för det är ju riktigt jobbigt all lida. Dock verkar hela mänsklighetens historia peka på att människan som art lär sig nästan uteslutande enbart av sina misstag. Lär sig mer eller mindre, kan väl tilläggas, eftersom historien ofta upprepar sig själv. Men för varje steg bakåt tar vi två steg fram, det är en långsam och mödosam marsch vi för, men den går trots allt framåt. Därför bör vi inte kväva motgång, eller lidande, I sin linda. Vi behöver utsättas för obehag för att bygga upp vår styrka. Likt den biologiska kroppen är psyket beroende av yttre påfrestningar för att bygga upp immunförsvaret. Är allt kliniskt rent hela tiden dör vi tillslut av minsta lilla förkylning.

 

Med lidande menar jag det som automatiskt hör den mänskliga tillvaron till: missförstånd, olyckor, sjukdomar, hjärtesorg. Det groteska, konstgjorda lidandet som t ex våld, krig, missbruk, är så som jag ser det också med att lära oss läxor, men inte speciellt värdefulla sådana. I krig ger inte motstånd skinn på näsan och ett jävlar anamma, där ger det rent hat. Och hat föder hat, med hat som drivkraft är det möjligt för många att utveckla ett immunförsvar som också stöter bort nödvändiga egenskaper som empati och förmågan att förlåta.

Jag är för eget ansvar, jag är för att alla ansvarar för sina egna val här I livet. Hur man väljer att reagera på det man blir utsatt för, är den enskildes uppgift och det är också det som avgör hur samhället ser ut. Ju friskare en befolkning är mentalt, ju bättre är tillvaron för alla som tillhör den befolkningen, eftersom människorna där väljer att reagera övervägande klokt. Hat föder hat, men kärlek föder också kärlek.

Dock inser jag att det bara fungerar I en befolkning där psyket tillåts att utvecklas I en lagom takt med inslag av naturligt lidande, som t ex dödsfall. I en krigszon däremot är det omänskligt att begära att de inblandade ska reagera med förnuft och eftertanke. Den mänskliga hjärnan fungerar helt enkelt inte som den ska under allt annat än optimala förhållanden. Det går alltså inte att säga till en individ som lever I ständig fruktan för sig och sin familjs liv och där ingen ljusning ser ut att finnas på horisonten att se sina demoner I vitögat för att det på sikt hjälper denne att utveckla ett friskare psyke. Bristen på trygghet är allt för övermäktig för att det ska finnas utrymme för eftertanke och refkeltion.

 

Varför äter de inte bakelser istället, frågade Marie Antoinette, och fångade I en enda mening hela den totala blindhet och oförmåga att identifiera sig med som så många verkar utveckla inför problem som inte rör dem själva, undertecknad så klart inget undantag. Varför byter de inte jobb då, varför flyttar de inte då, varför gör de inte uppror då? Att för mig sitta I Sverige som svensk medborgare med magen full med mat, jobbet som väntar på mig nästa morgon, gatan utanför där jag kan gå utan att oroa mig för fallande bomber, och mena att människan är fri att göra sina egna val, blir att håna de människor som inte är lika priviligierade som jag. Det blir också att upphöja mig själv till Gud, jag sitter ju faktiskt och påstår att jag har svaret på en av de frågor som förbryllat människan I alla tider: är människan född fri? Narcissistiskt, ja, närmast psykopatiskt, med andra ord.

För det är inte så svart och vitt. Under optimala förhållanden, där kroppen får exakt den näring den behöver, den vila, aktivitet, stimulans, vänskap, kärlek, trygghet den behöver. Där den aldrig utsätts för situationer som kan framkalla posttraumatisk stress, där den aldrig blir utsatt för miljögifter. Där ingenting försöker indoktrinera, hjärntvätta eller missbruka den I ung ålder. Där kan kanske den enskilde individen påläggas det enorma ansvar att alltid ta kloka, långsiktiga, solidariska beslut. För optimalt sett är det så vi vill ha det. Men såvida man inte är ett Jehovas vittne inser man snabbt att den utopin är praktisk ogenomförbar. Därför är och förblir människan färgad av det samhälle hon växer upp I, och således, om man ska tro på forskningen fram tills nu, oförmögen att alltid välja rätt.

Oavsett vart personligheten kommer ifrån och vad som än betingar den så är det hjärnan som har den största påverkan på den, och hjärnan är väldigt, väldigt känslig för yttre påverkan. Att tillgodose de absolut basalaste behoven är för en människa det absolut viktigaste. Utan mat, utan skydd för väder och vind, kan man inte leva. Har man då en sammhällsstruktur som säger: du kan få ett jobb som gör att du överlever, på villkoret att vi får utnyttja dig, då tar man det jobbet. Rättelse: majoriteten av alla människor tar det jobbet. Att det I långa loppet är ett osmart val, det bästa hade varit att strejka för att på så vis tvinga samhället att ändra politik, spelar I nuläget ingen roll. Det handlar ju för fan om din egen överlevnad, och kanske också din familjs. Ingen kan begära att du I det utsatta läget ska tänka långsiktigt. Mat på bordet och tak över huvudet är det enda som är viktigt just nu.

 

Vi som har det så pass väl förspänt att vi faktiskt kan börja grubbla på de stora frågorna så som meningen med livet och vad är mitt högre syfte, eftersom våra basala behov är tillgodosedda för länge sedan, har ett jäkla ansvar. Inte bara för oss själva men för hela mänskligheten som kollektiv. Inte som världspoliser, vi kan inte gå runt och dra alla I tredje världen I örat och säga att fy, så får man inte göra. Det vi måste göra är att föregå med gott exempel. Välja smart och långsiktigt I våra vardagsliv. Den som har resurser till övers bör dela med sig. Jag pratar inte nödvändigtvis om pengar nu, men om tidsresurser, intelligensresurser, vänlighetsresurser. Var snäll, var artig, välj ekologiskt, håll upp dörren, bojkotta vissa varor, snylta inte på systemet. Jag vet att detta är lättare sagt än gjort. Att det även I fredliga, socialistiska länder som Sverige existerar orättvisor till trots för att vi till synes har de bästa av förutsättningar till att utvecklas till goda, harmoniska medborgare visar att det inte är lätt att vara en god människa. Det är inte en självklarhet att människor I mindre lyckligt lottade situationer bara kan ta sina förnuft till fånga och ta sig ur den skit som de blivit födda I. Ingen människa är en ö, även om det ibland kan kännas så. De starka måste hjälpa de svaga. Oavsett hur fria vi än vill tro att vi är har vi alltid en skyldighet att bidra till det kollektiva. Och det kollektiva innefattar inte bara det som ligger inom det egna landets gränser, det innefattar hela jorden.