Självkänsla och jämlikhet
Upplevelsen av att vara jämlik sina medmänniskor är en av förutsättningarna för att en människa ska må bra. Hon måste känna att hennes röst lyssnas på, att hennes åsikter betyder något, att hon är värd lika mycket som sina medmänniskor. Detta innebär att vi vuxna har ett enormt ansvar inför våra barn, att lära dem förstå sitt eget värde. En vilja att behandla andra som jämlikar bottnar i en god självkänsla.
Utan god självkänsla har man ett skeptisk bemötande gentemot andra. Man tar för givet att alla andra innehar samma, i ens egna ögon, dåliga sidor som en själv, vilket gör att man inte litar på andra. Man kan heller inte lita på sig själv då man inte tror på sina egna förmågor angående att utföra, fullföra och bemästra. Å andra sidan, dessa alla andra, som garanterat innehar lika många dåliga sidor som en själv, har iallafall inte DEN sidan, den som gör dem oförmögna att utföra saker och ting. Man blir därför misstänksam och avundsjuk. Vad har de som inte jag har? De tror att de är nåt! Missunsam roffar man därför åt sig av det man kan, och man tänker då rakt inte dela med sig! Att realisera sig själv hamnar längst ner på listan, man tycker helt enkelt inte att man innehar potentialet till att utvecklas i önskvärd riktning. Kanske man inte ens har utformat en riktning, eftersom man inte tycker att det är värt att ödsla tid på fåniga drömmar som ändå bara förblir ouppfyllda, och till förtret. Drömmar, resonerar man kanske, är till för dem som kan, som vågar, som är kompetenta. Inte sådana som mig, som aldrig har, och aldrig kommer att, uträtta nånting. Automatiskt sorterar man sig själv som en andra rangens människa, jämfört med de andra Supermänniskorna som verkar ha kontroll på allt. Man spär på tankegången: jag kan inte, jag är inte kapabel, jag är sämre rustad än andra. Samtidigt pyr den giftiga avundsjukan, varför får de när inte jag får? För att de kan? Och jag kan inte? Orättvist orättvist orättvist! Den dåliga självkänslan, och ojämlikheten, är ett faktum.
Det är inte bara de som står på pinnen över på hierarkistegen som sparkar neråt. Många sparkar på sig själva och på sin egen samhällsklass. De vill inte tillhöra sin egen klass, de vill klättra upp till de stora killarna och tjejerna, men de känner sig oförmögna till detta, därför utformar de ett slags förakt för ”sina egna”. Istället för att lyfta varandra trycker man ner varandra. Istället för att se varandras möjligheter ser man bara lås och bojor. Vi är evigt dömda att tillhöra vår klass och vi kan ingenting göra åt saken. Dock kan vi inte acceptera vårat öde, därför fortsätter vi att se ner på varandra och hindra varandra i våran utveckling med att inte acceptera varandras framsteg. Därför att vi inte tål vår egen avundsjuka när andra lyckas. Äpplet faller inte långt från trädet, säger man. Tydliga bevis finns att livsstil, utbildningsnivå, hälsa, går i arv. Men inte bara på grund av genetiska faktorer, utan helt enkelt för att föräldrar lär sina barn att vara precis som de. De lär sina barn att de inte är lika mycket värda som alla andra, att jämlikheten inte gäller dem, heller inte för deras klassystrar och -bröder. Därför är det minst lika viktigt att vi vuxna lär våra barn vikten av att också värdera andra högt. Lika högt som de värderar sig själva.
Jag tror, att så länge man inte innehar en god självkänsla, kan man heller inte kan ta det fulla ansvaret för sig själv. Man lämpar över det ansvaret på andra. Det misstänksamma beteendet gör att egoismen frodas. Varför ska jag kasta skräpet i papperskorgen, det är ju någon annan som ansvarar för att gatorna är rena. Dessutom betalar jag skatt, jag har rätt att kasta skräp på gatan. Och, varför ska bara jag ta mitt ansvar, när alla andra skiter i det? Varför ska jag sluta röka, varför ska jag gå ner i vikt, varför ska jag ändra min självdestruktiva livsstil för någon annans skull? Jag lever som jag vill, och jag förväntar mig att det ska finnas läkare, forskare, undersköterskor, människor som står i givakt för mig den dagen jag blir sjuk av mina egna medvetna val. Varför ska jag rädda hela världen? Sköt dig själv och skit i andra är en farlig livsfilosofi. Passivitet är också en aktiv handling.
Samtidigt gör känslan av att hela tiden vara i underläge att självömkan får utrymme. För att jag förtjänar det, är en slogan vi har hört länge nu. Ett mantra som präntas in i oss förmedlat av de rika och berömda. Vi känner oss oförrättade, klart jag förtjänar samma behandling som en Hollywood-kändis! Jag undrar: vad har du gjort för att förtjäna det? Är det en sten som lyfts från kollektivets axlar, nu när vi äntligen, efter mänsklighetens hela historia av krig och svält, kan leva i frihet? Förtjänar vi att ha det bra nu, bara för att våra förfäder fick lida? I hög standard, i vadderade rum, vaccinerade och hela och rena, förtjänar vi, den moderna människan, plötsligt att ha allt vi önskar. Iallafall vi som råkar vara födda i västvärlden under denna period, då det faktiskt kan vara riktigt gött att leva. Känner folk kanske att det är bäst att passa på, någonstans i det undermedvetna mässar rösten: ingenting varar för evigt, passa på att ta medans du kan? Detta undergräver jämlikheten, man tror att för att må bra måste man ha mer än alla andra. För att må bra måste man bräda andra, i utseende, makt, pengar, saker. Man måste bli beundrad, man måste hävda sin rätt. Lätt är då att glömma bort att andra känner exakt likadant, och att det då blir ett evigt race i att hela tiden bräda varandra. Dessutom kräver man perfektion i allt, från prylar till hårvård till läkekonst. För det förtjänar man ju, enbart genom att man har blivit född till människa i den västliga delen av världen. För en indier t ex, eller en afrika, den förtjänar ju inte den samma behandlingen som en svensk.
De som inte klarar av pressen, de som inte orkar tävla, de ger upp. De sätter sig ner likt små barn med armarna i kors och tjurar: jag kan inte, jag vill inte. Nu får någon annan ta hand om mig för nu orkar jag inte mer. Och så gör de sport av att snylta, utnyttja systemet, mest möjliga avkastning på minst möjliga insättning, varför ska jag anstränga mig, när staten har skyldighet att hålla mig vid liv, oavsett vad jag än gör? Oavsett vad jag är ger? Ojämlikheten är ett faktum.
Den stora massan då? Ja, den knegar på som vanligt. Betalar skatt, smågnäller, blir aldrig riktigt nöjd för gräset är alltid grönare. Försöker infinna sig i sin roll som medelsvensson som trots allt ändå har det ganska så bra, men bär alltid runt på känslan av att det finns något mer, att de har ett större potential, men att yttre omständigheter har gjort att de aldrig kommer att kunna uppfylla det. kanske hade det hjälpt på humöret, på känslan av människorvärde, med en ny bil? förgäves försöker man köpa sig lycka.
Jag vet att det inte är så svartvitt i verkligheten. Jag vet att vi alla har alla dessa sidor i oss, de småaktiga, de svartsjuka. Alla smiter vi undan ifrån ansvar ibland, alla känner vi oss oförrättade ibland. Så varför tillåter vi oss att inte ha en god självkänsla, när vi vet att ingen är perfekt? För att kunna acceptera andra måste vi kunna acceptera oss själva. Annars blir det beundran, förakt, svartsjuka, istället för jämlikhet. Vi måste lära våra barn att se sitt eget värde, men lika viktigt är det att också se andras. Vi måste lära dem att andra har känslor, tankar, behov, precis som de. Att för att ta så måste man också ge. oerhört viktigt är också att få dem att inse att lycka inte mäts i pengar på banken, utlandssemestrar, mobiltelefoner, att passa in och se ut som, vara som, alla andra.
Ingenting kommer heller gratis, det är förödande att få ett barn att tro det. Förmågan att känna empati är av yttersta vikt för att en individ ska vilja sträva efter ett jämlikt samhälle, för empati raderar automatiskt ut behovet att hävda just sin rätt framför andras. Bara för att jag existerar har jag rätt till allt, tycks många verka tycka. Det fungerar inte riktigt så, inte i praktiken. Det är fysikens lag som bestämmer det. Energi kan inte skapas, det kan bara omvandlas. Vi kan inte ta och ta och ta, någonstans måste vi ge också. Så att energin kan flöda mellan oss, den energin vi har att förvalta här på jorden. Jämlikhet, syskonskap, acceptans av både andra och oss själva. Allt startar med en god självkänsla. En god självkänsla i sin tur bottnar i att man värderar andra lika högt som sig själv.