Vilkorslös självacceptans och det inre barnet
Letar man efter snabba lösningar, kan en individs självbild skyllas på dennes föräldrar. Fram till ungefär åtta års ålder saknar nämligen ett barn förmågan att identifiera sig själv som något annat än vad föräldrar, eller andra uppfostringsansvariga, talat om för det att det är. Alltså, ett barn som fått förklarat för sig att det är slarvigt, att det är bråkig, att det inte är bra nog, tar det som en sanning och betraktar sig själv också därefter. Detta bidrar till att barnet tar med sig den synen på sig själv också när det växer upp och blir äldre. Uppfattningen att jag bara är värd att älskas om jag presterar, inom vilket område det än måtte vara: studieresultat, karriär, utseende, är så hårt inpräntat i de flesta vuxna individer att det kan vara väldigt svårt att se det för vad det egentligen är: en fördom gentemot mig själv baserat på andras objektiva syn på mig. Dock är detta en objektiv syn som upphovsmakarna i sin tur utvecklat på grund av sina föräldrar, som lärde dem att de inte heller var värda att älskas om de inte presterade. Arvssynden fortsätter så bakåt och man kan skylla hela sin livssituation på alla ens förfäder, om man hellre pekar ut syndabockar än ser sin egen del i det hela. Att som vuxen lämpa över ansvaret för ens självuppfattning på ens föräldrar, för att själv slippa att ta eget ansvar, kan tyckas som en bekväm lösning. Det var inte mitt fel, är en favoritfras hos många. Men det ofrånkomliga faktumet är att optimal barnuppfostran kan diskuteras i det oändliga, utan att man kommer fram till en slutgiltig lösning. För det finns antagligen inga idiotsäkra recept för hur man skapar en perfekt fungerande vuxen individ. Därför fråntar vi allas föräldrar allt ansvar från och med nu. Mitt produktiva förslag är att fastslå att det är ingens fel att våra självbilder ser ut som de gör , men det är allas ansvar att själva ändra på dem. Det barnet vi en gång var, fick lära sig att det bara var värt kärlek om det uppfyllde diverse krav. Den vuxne vi är idag, behöver inte längre gå med det barnets villfarelser som sin sanning. Genom att uppfostra våra inre barn på nytt, kan vi lära dem att de är ok oavsett.
Det är omänskligt att begära av mig själv att jag måste uppvisa prov på varför jag är värdig att bli accepterad av mig själv. Ändå är det det jag gör. För det har jag lärt mig att jag måste. Jag älskar och förlåter vänner och familj, jag har överseende med främlingar, till trots för deras tillkortakommanden, så varför kan jag inte visa mig själv samma nåd? Den eviga jakten på bekräftelse kan vara ett svar på den frågan. Vi söker febrilt efter bekräftelse från andra för att känna oss värdiga nog att vara ok i våra egna ögon. Andras godkännande är vår måttstock för hur mycket det är ok att tycka om oss själva. Tidigare i människans historia var det logiskt att mäta egenvärdet i andras erkännande, då vi var beroende av det för att överhuvudtaget kunna överleva. Den starka överlevnadsinstinkten gjorde att vi anpassade oss till gruppen, och det viktigaste var inte att förverkliga oss själva, utan att klara av livhanken. I dagens samhälle däremot, åtminstone i den här delen av världen, överlever vi utan gruppens erkännande. Det ser det sociala skyddsnätet till. I teorin torde vi därför kunna acceptera oss själva även om så hela världen var emot oss, eftersom lagen beskyddar oss och tar hand om oss, våra mänskliga rättigheter ser till att vi inte dör bara för att vi inte gör vårt yttersta för att bli omtyckta av alla våra medmänniskor. Ändå är vi mer eller mindre slavar under våra instinkter eftersom evolution är en långsam process, och skräcken för att hamna utanför gruppen är minst lika stark nu som då, hos de allra flesta av oss. Och vad fick vi lära oss som barn? Att för att bli accepterad av andra (och som vår hjärnan tolkar det, inte bli utstött av gruppen och gå en säker död till mötes) måste vi uppfylla krav och förväntningar.
Genom att lära oss villkorslös självacceptans kan vi manuellt styra den delen av hjärnan som hos de flesta av oss går på autopilot. Vi kan ta kontrollen över det lilla barnet i oss och uppfostra det på nytt. Som vuxen är man sin egen förälder, med allt vad det innebär, på gott och ont. Vi kan göra nästan vad vi vill, men med frihet kommer ansvar. Att tala om ett moraliskt ansvar är kanske fel, i grund och botten kan man kanske inte säga att någon är skyldig någon något. Vi föds in i världen ofrivilligt och utan mål och mening. Vem kan då pålägga någon ett ansvar när ingen valt att själv vara här? Dock vill jag tro att med en väl utvecklas självkännedom och en villkorslös självacceptans så vill man automatiskt göra gott, och man vill ta sitt ansvar vare sig man måste eller inte. Därför torde också villkorslös självacceptans vara ett egoistisk val som gynnar alla. Jag använder mig av ordet val, för även om det inte är en enkel operation så väljer vi själva, när det kommer till kritan, vilken väg vi ska gå, vilken attityd vi ska ha, hur mycket vi ska acceptera oss själva.
Genom att föra en konversation med vårt inre barn, kan vi som vuxna individer läka barnet, om vi ger det ömhet, empati och tröst. Att det är viktigt att vara sin egen bästa vän har vi hört förr, men det är lika viktigt att vara sin egen kärleksfulla förälder, som älskar sitt inre barn, och accepterar det, villkorslöst. Inte bara när det är duktigt, när det gör nånting bra eller säger nånting klokt, utan också när det gör fel, när det misslyckas, när det visar sig sårbart. En helande process startar i oss när vi omfamnar vårt inre barn med hela vårt hjärta, och bara älskar det, utan att kräva nånting tillbaka. Då börjar barnet lära om det den tog för en sanning, finna styrka i att bara vara sig själv, en människa i all sin enkelhet och all sin komplexitet. Att prata med sitt inre barn innebär att ge barnet fullt spelrum att uttrycka sig. Erkänna alla sina lustar, sin glädje, sin sorg, och att lyssna utan att döma. Vi lyssnar utan att filtrera det barnet säger genom någon lins av moral, fördom eller förnuft. Vi bara hör på det och tillåter det att ha sina tankar och idéer, hur mycket vårt vuxna jag än anser att det barnet säger är pinsamt, löjligt, kanske rent av groteskt.
Dubbelmoral, småsinthet och ren och skär egoism bor inom oss, allesamman. Det sitter en ängel på den ena axeln, och en demon på den andra, på oss allihop. När vi accepterar oss själva villkorslöst, låter vi inte demonen härja fritt, men vi erkänner och accepterar att den sitter där. Vi tillåter den att finnas till, för vi vet att den är mänsklig den också. När vi väl kommit så långt, när vi väl kan ge oss själva full acceptans, för den vi varit, den vi är, och den vi kommer att vara: då, nu och för alltid, blir det också enklare att hålla demonen i schack. Då blir det enklare att vara tolerant gentemot andra, för de säger och handlar som de gör, utifrån vad de lärde sig som barn av sina föräldrar. Allt vi gjort, gör och kommer att göra, är på grund av att vi inte vet bättre. Det gör inte andra heller.