Stolt?
Efter att ha läst ett blogginlägg om Blondinbella här: http://prinsesspartiet.wordpress.com/2013/04/28/blondinbella-ar-stolt-men-borde-kanske-skammas-lite/, och förstått att Blondinbella är förbannat stolt över att vara kvinna, började jag filosofera kring ordet stolt, som jag upplever som ett ord väldigt lätt att missbruka. Eller iallafall missförstå. Efter att ha sökt upp ordet på Svenska akademiens ordboks´s (SAOB) hemsida har jag bildat mig en viss uppfattning om ordet, men det kan vridas och vändas på det i evigheter tro jag, utan att man kommer fam till vart man till 100 procent står i frågan. Det beror så mycket på vilken betydelse man väljer att lägga i ordet, och i vilket sammanhang man använder det.
Bland annat står det så här i SAOB´s definition:
präktig, duktig, utmärkt, förträfflig.
Om person (äv. om djur): som har en (stark) känsla av eget högt värde (på grnnd av verkliga eller inbillade förtjänster), t. ex. börd. social ställning. Förmögenhet. framgång. duglighet. skönhet
Full av självkänsla, självtilllit; stundom dels med inbegrepp av förakt för och nedlåtenhet gentemot andra.
Med den beskrivningen känner jag att visst kan man vara stolt över sig själv, om man är det på rätt sätt.
Att kunna ta till sig den positiva feedbacken man får på det man gör, att få belöning för sin möda, att klappa sig själv på axeln och säga till sig själv: det där gjorde du jävligt bra, det är så klart viktigt. Ödmjukhet och blygsamhet i allt för stora doser är inte bra. Man ska uppmärksamma sina starka sidor och vara ärlig mot sig själv, det är inte fult att tycka att det man själv gör är av kvalitet. Det är inte skamligt att vara nöjd med de sidorna hos sig själv som man ser på som fördelaktiga. Tvärtom , en realistisk tro på sig själv och ens egna förmågor, och förmågan att se att man innehar goda egenskaper är grundläggande för en bra självkänsla.
Om man har en stark känsla av eget högt värde på grund av verkliga förtjänster, vilka de än måtte vara (frågan om rätt och fel är en annan diskussion) så kan man känna stolthet. Inte en mallig stolthet, men ett erkännande av ens egna förmågor. En slags tacksamhet över att man berikats med kvaliteter som innebär att man kan åstadkomma saker och ting för egen maskin. När stolthet däremot innebär att vi häver oss över andra, känner oss mer värda eftersom vi tycker att vi är duktigare än andra, och får oss att bete oss nedlåtande mot andra, då är det snarare baksidan av det samma myntet som vi ser. Då får vi den stoltheten som innebär att man sätter sig själv, och andra, i bås, och räknar människovärde efter t ex hur mycket pengar man tjänar, hur snygg man är eller vilken musik man lyssnar på. Den är inte baserad på glädje över att man åstadkommer, utan snarare på bekräftelse, till och med nåd, från utomstående: så länge man uppfyller vissa krav får man vara med i klubben. Så länge jag får vara med i klubben är jag speciell, och således väldigt stolt över mig själv som kommer igenom nålsögat, samtidigt som jag ser ner på de som inte är speciella. Jag passar in, jag får vara med, jag är inte ensam. till skillnad från er andra.
Att vara född i ett visst land då? Att vara av ett visst kön eller att tillhöra en viss etnicitet? Är det något man kan vara stolt över? Knappast. Om det är nånting vi människor inte kan styra över utan helt enkelt blir tilldelade så är det kön och ursprung. Jag är glad över att jag är född och uppvuxen i Sverige. Men att bli född Sverige är inte en bedrift. Jag kan se på Sverige som ett relativt vettigt land som har många bra samhällstjänster jämfört med andra länder och där jag har goda chanser för att faktiskt förverkliga mig själv pga diverse fördelar jag automatiskt har genom att vara född här. Det är jag glad för. Jävligt glad. Gör det mig stolt över att vara född svensk? Nej, att jag blev född i Sverige har ju ingenting med mina förmågor att göra. Det är inte duktigt av mig, det är ingenting jag har kämpat för, det är inte pga mina talanger som jag blev Svensk. Ingen vet den egentliga meningen med livet, ingen vet vad som händer när vi dör, vad som hände före vi föddes. Därför kan vi inte göra annat än att säga att vi hamnade där vi hamnade av en ren slump. Jag blev svensk av en slump, inte för att jag före jag föddes var smart och strategisk, och gick igenom olika tänkbara scenarion, gjorde undersökningar, spekulerade och egenhändigt kom fram till slutsatsen att jag skulle födas som svensk för att det var det klokaste valet. Mitt ofödda jag var ingen börsanalytiker, liksom.
Jag blev kvinna av en slump. Jag är glad för att jag är kvinna, antagligen främst för att jag inte vet om nånting annat. Jag trivs med att vara det. Hade jag varit man hade jag säkert varit lika glad för det. Men är jag stolt över att jag är kvinna? Nej, det är jag inte, för det har inte med saken att göra. Jag är glad över att ha fått vissa så kallade feminina personlighetsdrag. Åh andra sidan är jag jävligt glad över att jag har fått vissa andra så kallade maskulina. Kort sagt är jag nöjd och glad över att vara en människa med en blandning av båda könens typiska attribut, biologiskt betingat eller inlärt spelar ingen roll i den här diskussionen. Men en ödmjuk, tacksam stolthet över att vara av det kvinnliga könet? Nej, för det är ingenting jag har nånting med att göra. Det bara blev jag, och ingen kan säga varför.
Att stolt slå mig för bröstet för att jag tillhör ett visst kön eller en viss nationalitet, det kan jag inte, för det har ingenting med mina förmågor och färdigheter att göra. Det är någonting jag aldrig har rått över. Det är några av de största bevisen mot att vi människor skulle ha en fri vilja, det väljs åt oss redan före vi föds. Jag valde aldrig mitt födelsesland, jag valde aldrig mitt kön. Det blev jag bara tilldelat. Jag vet inte varför, så är det bara. Jag är glad för det, jag är nöjd över det. Jag är inte stolt. Det jag däremot presterar som människa, det jag uppfattar som goda sidor hos mig själv, det jag bidrar med här i världen som jag tycker är positivt, det kan jag nog säga att jag är en smula stolt över. Men inte på grund av att jag ser mig som god, som ädel, som bättre eller mer speciell än andra, men på grund av att jag växer som människa genom att erkänna och acceptera mig själv på grundlag av mina egenskaper. Inte på grundlag av vart jag råkade bli född eller vilket kön jag råkade bli.