Nog är nog
Ett av mina stora intessen här i livet är psykologi. För mig innefattar det spiritualism, filosofi och kroppslig status. Huruvida det finns en intelligens som styr världen och som har ett högre, slutgiltigt syfte med våra liv spekulerar jag aldrig i. Det har aldrig känts viktigt för mig att veta varför vi lever, vad som händer när vi dör. Då riktar jag hellre uppmärksamheten på det vetenskapliga: varför är vi som vi är, varför gör vi som vi gör, hur kan vi ändra på det till det bättre. Att jag sedan kan leva i tron om att jag är mer än bara kött, hormoner och nervimpulser är en annan historia. Jag har något, du har något, alla har något som inte går att sätta fingret på.
Detta något, är det jag har ägnat tid åt de senaste åren för att ta mig upp ur det jag reducerade livet till tidigare: något jämngrått med inslag av svart. Att jag kommit i kontakt med detta något har för mig varit avgörande när det kommer till att älska mig själv. jag känner mig inte ensam i min ensamhet längre, för jag har så mycket där inne, inuti mig, som fascinerar och som jag förundras över. Som gör att jag med spänning ser fram emot varje ny sekund, i stort sett nästan hela tiden. Och alla har vi det, det är inte bara ett fåtal förunnat, det gäller bara att ge sig själv nog med uppmärksamhet för att hitta det. I det hittar man sitt eget värde. En sak som jag funderar mycket över, när det gäller att hitta sitt värde, är: hur mycket måste man egentligen göra för att vara nog? När jag läser och ser på intervjuer och föreläsningar på internet och i böcker stöter jag ofta på den frågan. När jag pratar med andra människor stöter jag på den. De allra flesta av oss verkar stöta på de tankarna ibland. Vad är nog?
Att påminna sig själv om att man har ett ansvar gentemot sin omvärld är viktigt, för att inte säga en förutsättning, för att man ska kunna bringa godhet. Men det kan också bli ett maniskt beteende, att hela tiden stöta tankarna fram och tillbaka, är jag nog? Gör jag nog? Vi är duktiga. Vi sopsorterar, vi köper fair trade, vi står i kö och uppför oss respektfullt mot i stort sett alla vi möter. Kanske vi har ett fadderbarn, kanske vi jobbar ideellt i våra barns fotbollsförening. Kanske skriver vi en blogg om personlig utveckling. Ibland känns det ändå inte tillräckligt. Om vi inte kan ta svältande Afrikanska barn i våra armar och egenhändigt mata dem med nappflaskan, om vi inte kan med våra egna fastkedjade kroppar stoppa bulldozrarna som skövlar regnskogen, om vi inte i egen hög person kan signera vapenvilor och ge amerika samma sociala skyddsnät som vi har och bygga upp den sydamerikanska slummen. Om jag inte minns fel så är det en scen i filmen Schindlers list där självaste Schindler, som räddare ca 1000 judar undan Nazisternas klor, bryter ihop och utbrister: Jag kunde ha gjort mer! Ett utmärkt exempel på hur en människa som, i omvärldens ögon gjort enormt mycket gott, kan vara funtad att fokusera på det negativa framför det positiva, och känna att han inte är tillräcklig.
Jag blir påmind när jag ser en Amnesty-representant närma sig mig på gågatan. Då får jag en släng av dåligt samvete, säger lite generad: nej, inte idag. Idag är aldrig passandeo ch kommer aldrig att bli. När jag ser en smutsig zigenare ligga utanför Åhlens, eller något annat köpmecka, med en tom papperskopp framför sig som enda kommunikationsmedel till oss som går förbi. Då känner jag mig lite skyldig, tänker Borde jag köpa honom en full kaffekopp? Så går jag in på Åhlens och försöker att glömma. På tåget på väg hem från jobbet rullar nyheterna förbi på tv-skärmarna och jag känner mig lite skamsen över att jag ser på nyheterna väligt väldigt sällan. 50 civila har dött i Afghanistan efter en bomb på ett café. Här sitter jag och undrar om jag ska ha byxor eller kjol på mig när jag ska träffa en kompis i kväll. Då kan jag känna att jag inte gör tillräckligt. Att jag inte gör någonting. Jag är inte där, jag störtar inga korrupta regeringar, jag startar inga skolor, utplånar inga virus. Jag jobbar som personlig assistent, jag målar tavlor och jag är intresserad av psykologi. Vad gör jag för världsfreden?
När tankarna hamnar där kan jag, om jag inte är uppmärksammad på mig själv, starta en negativ spiral vilket resulterar i att jag känner mig värdelös och att jag borde bli sjuksköterska. Endast som sjuksköterska ute bland fältskärarna kan jag verkligen bidra till mänskligheten. Enbart då förtjänar jag att ha gott samvete och att älska mig själv. Om jag däremot tar ett steg åt sidan och låter all skam och allt dåligt samvete skölja igenom mig och ut ur mig, och om jag sedan tänker efter. Ordentligt. Inte för att rentvå mig själv, eller för att bortförklara mig, men för att verkligen se krasst på min verklighet, inser jag: jag gör egentligen nog. Mitt bidrag till världsfreden är att vara fred. De allra, allra flesta av oss lever vanliga liv. Vi hamnar inte i historieböckerna, utan måste se till att påverka världen i det lilla. Till hjälp har vi enbart vårt inre. Har jag freden och ron i mig, förmedlar jag den till andra. Jag inspirerar och sår frön.
Efter att ha sett ett antal intervjuer med buddhistmunkar börjar jag inse att jag delar deras tankegång. Att ett bidrag till världsfreden kan vara att vara just fredlig. Om ingen hade krigat hade det inte funnits några krig. Jag försöker, precis som dessa munkar, att vara i mig själv, att känna utan att fästa mig vid eller identifiera mig med, mina känslor. Jag försöker vara här och nu. Acceptera det som har varit, det som är, det som kommer att komma. Expandera min kärlek till mig själv genom att lära känna mig själv och ha ömhet för mig själv, för att på så sätt ha energi nog att ge ömhet till andra. Jag programerar medvetet om min hjärna för att inte jag ska reagera med ilska, hat, oro, dåligt självförtroende, känsla av otillräcklighet. Jag ger upp förväntningarna jag har på mig själv och bara är. Bara gör. Utan att låta mig påverkas av resultatet. Det är bitvis väldigt lätt. Bitvis väldigt, väldigt svårt. Men det funkar.
Jag som en enda människa, kan inte sitta och meditera fram fred på jorden. Men om alla gjorde det...