Grottflickan.blogg.se

Filosofi, kost, hälsa. Tankar och reflektioner om hur man vill leva och vara.

Om Skuggan, gener, och att acceptera att det inte finns något statiskt Jag att identifiera sig med

Publicerad 2014-08-18 13:27:00 i Allmänt

Vårat beteende styrs i mångt och mycket av våra gener. Men forskning visar att vårat beteende också kan ändra på våra gener. Våra gener innehåller ritningen, ”the blue print”, för hur vi ska fungera, både fysiskt och psykiskt. Men generna är inte statiska, det har visat sig att betingat (icke-medfött utan inlärt) beteende ändrar våra gener. Det är så evolutionen går till, generna anpassar sig efter de yttre förhållandena för att säkra individens överlevnad, och evolutionen behöver inte vara en långsam process över flera generationer. Den kan ske under korta tidsperioder eftersom vår hjärna är plastisk (formbar) och kan anpassa sig beroende på yttre förhållanden. En beteendeändring för att anpassa sig till och bättre hantera yttre förhållanden gör alltså en ändring i individens genuppsättning. 

En människa föds med vissa medfödda förmågor/drifter. T ex reflexmässiga beteenden, intresse för nya saker, viljan att utforska - och använda sig av - nya objekt, kognitiva funktioner så som språkinlärning, förmågan att känna igen ansikten, förståelse för vad andra tänker och känner. Dessa mentala och motoriska funktioner är kodade i våra gener. Hjärnans plasticitet innebär att vi är förmögna att lära oss de färdigheterna vi inte är födda med, och för varje ny sak vi lär oss kodas genen om. Den nya koden sänds i sin tur ut till hjärnan igen så att hjärnan i framtiden ska veta hur den ska bete sig. Det är alltså ett ömsesidigt givande och tagande mellan hjärnan och generna. Detta gäller för den mentala kodningen. Vissa hävdar att det också gäller för den fysiska, att det inte går att isolera den fysiska kroppen från våra mentala processer, och att vi medvetet (eller omedvetet) kan ändra på våra gener för att antingen framkalla eller förhindra/bota sjukdom.

Det är alltså med blandade känslor vi kan konstatera att det verkar som att vi är mer herre över våra liv än vad vi tidigare trott. Blandade känslor, eftersom större ansvar för vår fysiska- och psykiska hälsa ger å ena sidan en större frihet. Att veta att man inte är slav under och på förhand redan utdömd av sitt genetiska arv inger hopp. Å andra sidan innebär friheten en större risk för att medvetet (eller omedvetet) göra fel och behöva erkänna och stå för sina misstag, något som många av oss helst undviker. Det ligger trots allt en trygghet i att veta att man inte kan göra någonting åt en situation, att den inte är ens eget fel.

 Det kan alltså verka som att den självbilden en individ identifierar sig med ”bor” i våra gener. Detta kan tyckas självklart när det kommer till yttre attribut, så som ögonfärg, längd etc, en människas inre värld däremot kan ibland te sig flyktig och motsägelsefull, med andra ord, att det inte tycks finnas en ritning/ett recept på vem individen verkligen ÄR. Men i varje given sekund finns hela ritningen i genen, skillnaden mellan det yttre och den inre självet är att genuppsättningen för det inre ändras mer frekvent. Alltså, beroende på hur vi reagerar på vår omvärld kan vår genuppsättning ändras. Detta betyder alltså att det inte finns ett fixerat Jag att identifiera sig med eftersom detta Jaget ständigt förändras. Däri ligger också vår existentiella oro, eftersom det är omöjligt att precisera ett hundraprocentigt Jag, det finns helt enkelt inte. Vi kan inte fixera vår personlighet i ett statiskt Jag, eftersom våra gener ständigt ändras utefter hur vi reagerar på vår omgivning. Vem är jag, och kan jag ens existera utan ett väl definierat Jag? Sådana tankar vill många av oss helst inte känna på, och därför klamrar vi oss fast vid illusionen om att vi har ett fixerat Jag.

 

Våra reaktionsmönster, vårt beteendemönster, är i mångt och mycket betingat (inlärt), för att vi som enskilda individer ska kunna fungera i omvärlden. Det är dock vår starkaste drift, den i generna statiskt programmerade överlevnadsinstinkten, som har sista ordet i hur vi ska utveckla våra beteenden, åtminstone så länge som vi är omedvetna om att vi kan överstyra den driften. Generna vill överleva till varje pris, och ser därför till att individen hela tiden anpassar sig till yttre förhållanden. Detta sker i alla levande organismer, i människan kan detta ske både medvetet och omedvetet. Det fina med att vara människa är att vi begåvats med en hjärna som kan fungera både instinktivt (säkrar överlevnad här och nu) och resonerande (logik, väga in flera möjligheter, långsiktigt planerande osv), vi kan i teorin välja om vi ska svara på våra instinktiva impulser eller inte. Genom en medveten beteendeändring kan vi medvetet omprogrammera våra gener. Nyckeln till ett friskare, mer välbalanserat och lyckligare liv ligger alltså i medveten omprogrammering av våra gener. Att nå medvetenhet, dvs en vilja, och också en förmåga, att se oss själva utifrån och erkänna våra beteenden är dock en mödosam process. För här arbetar våra hjärnor delvis emot oss.

 

Det är viktigt för hjärnan att ha en känsla av kontroll, och en känsla av identitet. Den omöjliga paradoxen, att ha kontroll över och identifiera sig med, något som är i ständig förändring, leder till stor frustration, något som även kallas för kognitiv dissonans. Kognitiv dissonans betyder att en konflikt uppstår mellan de ”sanningar” som bygger upp det Jag som en individ identifierar sig med, och yttre ”sanningar”. En individ som identifierar sig som ”snäll” kan, enligt denne själv, aldrig utföra handlingar som inte anses vara snälla. När denne utför icke-snälla handlingar reagerar hjärnan med förvirring, eftersom det inte stämmer överens med individens identifikation med karaktärsdraget att vara snäll. Hjärnan tycker inte om att vara förvirrad eller att förlora sin identitet, den vill alltid känna att den har kontroll över sina handlingar och att den gör medvetet kloka val som samspelar med sin uppfattning om det egna Jaget, och löser därför detta genom att rationalisera, dvs hitta på anledningar till varför ett beteende som egentligen inte stämmer överens med individens självbild faktiskt gör det. Oavsett om rationaliseringen pågår före, under eller efter individens motsägelsefulla handlande, så sker den omedvetet. En överlevnadsinstinkt, tror jag, för att säkra individen från att förlora sin identitet, vilket i långa loppet skulle kunna innebära döden (ingen identitet = ingen självkontroll = oförmåga att upprätthålla relationer till andra = utstött ur gruppen = säker död, ja hjärnan gillar att krismaximera). Det är därför vi måste granska våra beteenden utifrån ett medvetet perspektiv. Vi måste våga se vår rationalisering i vitögat och inse att den är ett kontraproduktivt beteende. Att vi helt enkelt lurar oss själva.

Konflikten mellan den medvetna hjärnan som krampaktigt försöker att upprätthålla det Jag som den identifierar sig med, och den omedvetna hjärnan som svarar på våra mer primitiva impulser vilka i grund och botten går ut på att säkra vår överlevnad, är så som jag ser det, det vi gillar att kalla för vår skuggsida. Inom den Ljungianska psykologin förklaras skuggsidan som ”an unconscious aspect of the personality which the conscious ego does not identify in itself”, med andra ord konflikten mellan den medvetna hjärnan (den rationaliserande hjärnan som är plastisk) och den omedvetna hjärnan (den överlevnadsinstinktsdrivna hjärnan som är statisk). Det statiska handlar bara om överlevnadsinstinkt (svara på nedärvda impulser vid hotande fara, hunger etc) och upprätthållande av liv (genom att det autonoma nervsystemet sköter hjärtmuskeln, matspjälkningen etc), det plastiska handlar om (både medvetet och omedvetet) inlärda beteenden. Individens rädsla för att förlora sin identitet gör att Jaget upplevs som förutsatt att vara statiskt, men det är det i själva verket inte. När individen utsätts för motsägelsefulla reflektioner av sig själv, och jag tror att alla dessa reflektioner uppstår genom yttre påverkan, hotas självbilden av att rubbas. Så länge individen är rigid i sin övertygelse om att dennes självbild är statisk, sätter individen upp ett motstånd mot dessa reflektioner, som förhindrar denne från att se att den i själva verket är ett oändligt potential av möjliga tankar, idéer och handlingar. Hjärnan börjar att rationalisera, vilket leder till förnekelse av den obehagliga "sanningen", att det egentliga Jaget faktiskt inte existerar, utan är en ständig förändring av medvetandet genom plastiska genprogrammeringar i samspel med statiska, och som därför innehar ett enormt utvecklingspotential. Individen känner obehag inför ”skuggan” (den kognitiva dissonansen) och rationaliserar bort den istället för att medvetet belysa den (och också erkänna den, trots att den går stick i stäv med vår uppfattning om vårt egna Jag). Därför förhindrar också individen sin egen personliga utveckling. Att sluta rationalisera bort våra omedvetna reaktioner/handlanden på våra överlevnadsinstinktsimpulser, och istället se ”skuggan” i vitögat och med nyktra, objektiva ögon kartlägga vårat beteende så att konsekvenserna av våra handlingar blir viktigare än att enbart göra det som känns enklast i stunden (ge efter för impulsiva handlingar) kräver ett sinne förmöget att uppmärksamma sig själv utan att värdera det som kommer fram i ljuset. Om vi kan förstå att vi inte är slavar under våra gener, utan att vi kan påverka dem ganska så mycket med medvetna tankar och handlingar, när vi kan förstå att också de statiska, nedärvda beteendena kan överstyras till viss del genom att vara uppmärksammade på våra handlingars konsekvenser, och när vi kan lära oss att vi inte är en fixerad identitet utan ett Jag i ständig förändring, tror jag att vi också kan vara ärligare med oss själva och på så sätt sluta upp med att rationalisera och istället börja utvecklas i den riktningen vi finner önskvärd. Att belysa ”skuggan” och acceptera det man finner gör att medvetna val som leder till positiva konsekvenser enklare kan tas, eftersom vi då tillåter oss själva att vara föränderliga utan att panik över det rubbade Jaget skapas. Vi accepterar helt enkelt att vi inte är som vi trodde att vi var, och börjar istället att se oss som det vi faktiskt är, ett oändligt potential.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela