Grottflickan.blogg.se

Jag älskar oss, det är någonting jag försöker att omfamna.

Jag har redan kommit en bit på vägen, för plötsligt älskar jag mig själv. Nu är det dags att börja älska andra.

 Det låter kanske egoistiskt, älskar jag mig själv mer än vad jag älskar andra? I skrivandets stund, ja. För det har precis gått upp för mig att jag överhuvudtaget kan älska. Min första kärlek här i livet blev den till mig själv. Jag älskar mig själv.

En ny fas i mitt liv har börjat, en efterlängtad fas som jag aldrig riktigt ville tro på före den verkligen var här, men som jag ändå var så pass nyfiken på att jag aldrig riktigt gav upp hoppet om.

Jag trädde in i den för några dagar sedan, kanske en vecka.

Ingenting speciellt hände, det var inte en stor upplevelse,inte livsomvälvande. Jag kom inte till den konklusionen på grund av att jag var nära döden. Jag såg inga syner, efteråt kände jag mig inte frälst. Jag satt bara vid min laptop och skrev dagbok. Ena sekunden visste jag det inte, andra stod det klart för mig. Som en snilleblixt, men utan någon eureka-reaktion. Jag älskar mig själv. Det var en stillsam affär.

Nu när jag älskar, kan jag inte gå tillbaka till att inte göra det. En betryggande vetskap, och jag som maniskt alltid skapat förändring och som har varit livrädd för att ta beslut som leder till varaktighet känner plötsligt en frihet i att vara i ett bindande kärleksförhållande till mig själv. Ett som jag vet aldrig kommer att ta slut, ett som jag vet kommer att ge mig trygghet ända fram till den dagen jag dör. Det som jag alltid förknippat med att älska och låta mig älskas och som alltid har skrämt mig: bundenhet, anpassning, ständig oro, svartsjuka, risken att när som helst bli dumpad, risken att inte vara bra nog och känslorna som följer därefter: ångest och självförakt.

Det känns inte det minsta skrämmande i det här fallet. Jag är inte rädd för att gå in i det här förhållandet eftersom jag vet att jag aldrig kommer att kräva mer av mig än att jag ska vara mig själv. Därför följer heller inget obehag.

Den kärleken jag känner till mig själv är förlåtande och öm, och full av empati.

Jag får självklart lov att begå misstag, jag vet ju att jag till och med behöver göra det för att lära av dem och bli mer erfaren.

Givetvis får jag ändra åsikter, det är ju det man blir tolerant av, att kunna erkänna för sig själv att man har fel, snarare än klamrar sig fast vid något bara för att man identifierar sig med det. Jag är jag även om jag har fel.

Jag får visst vara sårbar, det är ingen svaghet. Styrkan i att vara sårbar ligger i att satsa utan att det finns garantier. Att våga ta första steget trots risken att den andre står kvar. Att medvetet utsätta sig för situationer som potentiellt sett kan utlösa jobbiga situationer och känslor så som skam, avvisning, att bli förlöjligad. Utsätta sig, och om det skulle bli så att allt det där otrevliga sköljer över en, stanna kvar i det. Låta det komma, låta sig uppfyllas. Veta att det är ok, det är en del av livet, det måste gås igenom då och då. Då är det också ok att bli ledsen, att gråta. Alla känslor får vara med och erkännas, inte bara trevliga. 

Min kärlek till mig själv är tillåtande och uppmuntrande, och den tillåter snedsteg, för jag vet att inga snedsteg begås av ren egoism, lathet eller nonchalans, utan snarare av okunskap eller gammal vana. I långa loppet vill jag ingenting hellre än att utveckla mig och jag jobbar hårt för att göra det.

 Det låter kanske lite tokigt, att älska sig själv mer än andra. Är det inte så att folk flest älskar andra mer än sig själva? I alla fall har jag fått för mig att det är så eftersom i stort sett ALLA har dålig självkänsla och väldigt lite empati för sig själva, samtidigt som de är beredda att förlåta andra för det mesta så länge andra inte går ifrån dem. Jag har ingen statistik över detta, men en känsla av att det nog är så.

visst låter det egoistiskt, men man måste förstå att jag inte har haft förmågan att älska någon tidigare, varken andra eller mig själv. jag har inte gett den sidan hos mig själv utrymme, inte har jag förstått vikten av den heller. Att jag själv blev mitt första kärleksobjet kan vara en ren slump, eller så har de rätt, de som predikar om att man inte kan låta någon annan älska en före man älskar sig själv, och att det också faktiskt innefattar ens egen förmåga att älska andra. I andra ser man sig själv, om jag inte kan älska mina egna tillkortakommanden, hur ska jag då någonsin kunna älska andras?

Dock är nog ordet älskar ett ord som många fått om bakfoten, kan det vara så att det faktiskt är det mest misstolkade ordet i vårt språk idag?

Alla har vi vår egen uppfattning av vad att älska och bli älskad innebär.

För mig har det alltid varit ett ord där jag  intellektuellt sett förstått vad det betyder, men aldrig kunnat greppa innebörden. Det har varit främmande för mig att använda mig utav det, gångerna jag har sagt det till någon annan kan man räkna på en hand. Eftersom det inte legat bekvämt i min mun. Det har heller inte betytt något och att säga det har känts som en lögn, ett svek mot mig själv och mot andra.

Det låter kanske sorgligt, men jag har aldrig känt på det. Att älska, jag har aldrig ansträngt mig för att verkligen sätta mig in betydelsen och känslan. Känslor har varit jobbiga för mig, eftersom jag främst burit runt på tråkiga känslor. Bättre då att inga känslor ha.

Nu förstår jag ju bättre, att man måste ha alla känslor, hela spektrumet, för att verkligen kunna känna att man lever! Tack vare att jag nu är så pass klok att jag förstår det är jag också redo att älska, både mig själv och andra.

 

Ändå håller jag mig lite på avstånd inför det här att älska andra. För som jag skrev tidigare, känns det som om man i största allmänhet inte vet vad det här med kärlek innebär.

Att offra sig själv, att alltid sätta sig själv i andra hand, att låta sig trampas på och hunsas med, att alltid gå och lägga sig full av tvivel: är jag god nog för att hen ska älska mig eller måste jag vara och göra mer av allt det där jag egentligen inte vill, och som tröttar ut mig, för att hen ska älska mig?

Det är inte kärlek för mig.

Att vara beroende av en annans bekräftelse, uppmärksamhet och närvaro, för att kunna känna att man är värd någonting. Att sätta andra på pidestal.

Det är inte kärlek för mig.

Därför måste jag fundera en stund till, för att inte göra något förhastat, för att verkligen veta hur jag ska gå till väga för att kunna älska någon annan.

Kanske svaret  på frågan jag idag ställer mig: ”hur ska jag kunna älska oss lika mycket som mig själv?” är enkelt.

Kanske måste jag vara lika schysst mot andra som jag nu är mot mig själv. Tillåta dem vara sig själva så som jag tillåter mig själv att vara det.

Utan att kräva något. Bara acceptera dem. Precis så som de är. Acceptera utan att förvänta någonting. För de växer ju också, de utvecklas, de blir bättre. Precis som jag. De gör fel, begår misstag, sårar, är ibland egoistiska, är ibland ignoranta. Precis som jag. Om jag accepterar det i mig själv, måste jag acceptera det hos andra. Jag måste inse att andra är sig själva närmast, precis som jag, och att de bara kan gå sin egen livsstig, på sitt eget sätt, med sina egna medel, ta hand om sig själva efter egen förmåga, älska sig själva till trots för sina tillkortakommanden. Om deras metoder skär sig med mina, är det något jag bara måste leva med. Inte bli irriterad eller förbannad över, eller försöka att förändra. Alla gör så gott de kan utefter sina egna förmågor. Jag också.

Att komma ihåg det, gör det enklare att älska andra.

Att komma ihåg det, gör det enklare att älska sig själv.