Tacksamhet
Jag har på senare tid, ofta känt mig väldigt tacksam över saker och ting. Det hela började med att jag gjorde något så enkelt som att skriva tacksamhetslistor, ett tips jag läste i någon självhjälpsbok, minns inte vilken. Till en början tyckte jag att det var svårt att vara tacksam, eftersom varje punkt jag skrev upp förmörkades av något. Typ, jag är tacksam för att jag är frisk, men jag är ju tjock... jag är tacksam för att jag har ett jobb, men det är ju inget vidare roligt jobb... Självklart berodde min pessimism på att jag var van att tänka på det sättet. Jag var van att inte se ljust på tillvaron. På grund av diverse skäl. Jag kan inte sätta fingret på exakt hur och varför det vände, hur min attityd gentemot mig själv och världen ändrades, det finns ingen specifik händelse, ingen magisk nyckel. Hade det det, hade väl ingen mått dåligt? Men det hjälpte mig mycket att skriva dessa listor, även om det inte gick som ett rinnande vatten i början, det var helt enkelt svårt att hitta saker att vara tacksam över.
Nu behöver jag inte ens skriva ner punkterna på papper, även om jag fortfarande gör det ibland för att det är trevligt. Men jag känner det ofta utan att jag behöver frammana det. Det kommer över mig ibland, jag blir glad, rörd, jag inser hur vackert livet verkligen är. Tack vare att jag är jag, tack vare medmänniskor, musik, konst, tankar, upplevelser, insikter, beröring. Jag känner empati med hela världen, det känns stort och mäktigt, det känns både vemodigt och underbart på samma gång. För jag vet hur det en gång var för mig, hur ledsen och missmodig och rädd och självömkande och full av ångest jag en gång var. Jag vet hur många som fortfarande är det. Det gör mig ledsen. Det gör mig också mer och mer besluten om att så länge jag har hälsan i behåll, så länge jag mår så bra som jag gör, så länge jag fortsätter att ta vara på mig själv och utveckla mig i den riktningen jag önskar, så måste jag hjälpa andra. Andra som inte har den styrkan jag har.
Jag uträttar inga stordåd. Men jag vill verkligen anstränga mig för att dela med mig av min energi och styrka. Jag vill klaga mindre, lära mig mer, stråla mer, lyssna på andra, vara mer närvarande, älska mer och bekymra mig mindre, stå för det jag tycker, erkänna mina fel. Ge av mitt överskott så länge jag har det! Ibland blir det fel, ibland blir jag sur fast jag inte vill, eller så irriterar jag mig på onödiga saker. Jag ska se det som signaler på att det är nånting i mig själv som inte känns bra, som jag måste ta itu med. Jag ska vara tacksam över att jag blir serverad dessa signaler, så att jag kan göra nånting åt det jag inte vill ha i mig själv.
Jag räknar med att snart finna en riktning i livet som jag vill följa vad gäller arbete, nu när jag äntligen är redo att rikta mig själv, min uppmärksamhet och min vilja utåt istället för inåt. Det är för all del inte slut på resan inåt, upptäckten i mig själv, den tar aldrig slut. Men självupptagenheten, egoismen, att tycka synd om mig själv, det är slut på nu. Det är ju inte det minsta synd om mig, det förstår jag nu. Äntligen.