Att lyssna inåt
En förutsättning för att kunna förverkliga sig själv är att man har hittat sig själv. Annars går man bara i andras fotspår och försöker leva upp till andras ideal, försöker anamma andras färdigheter och kanske personligheter. Vi behöver till viss mån förebilder att inspireras av för att kunna forma oss själva, men lyssnar man för mycket på det som kommer utifrån skapar man lätt en idealbild om hur man borde tycka och tänka istället för att låta ens inre tankar och idéer från det man egentligen är flöda. Givetvis kan man inte undgå att påverkas av det yttre, vi föds med många blanka ark som fylls med innehåll via uppväxten och de sammanhang vi genom livet befinner oss i, men det är viktigt att ibland stanna upp och granska dessa ark. Se vad som står där, och hur vi egentligen känner inför det. Inse att ingenting är skrivet i sten. Att det går att sudda ut, skriva om, skriva nytt.
Det är lätt att gå på autopilot och tycka, tänka och göra saker av gammal vana. För att man alltid gjort så, för att alla andra (i de kretsar man själv rör sig) gör så. Identifikation med en viss grupp människor, en viss samhällsklass, ett visst yrke osv blir gärna en stor del av ens personlighet, i en del fall hela ens personlighet, och man tar för givet att Det här är jag. Identiteten förstärks ytterligare av att jämföra sig med andra grupper och se att Jag är inte som dem. Alltså blir man mer säker på att Jag är som oss. Man speglar sig själv i dem man har i sin direkta närhet, i de politikerna man delar åsikter med, de personerna man rör sig i samma kretsar som när det kommer till t ex fritidsintressen. Det är lätt att tro att vi har rätt och att andra har fel. Människan har ett enormt stark behov för att passa in och bli accepterad av gruppen och faller också därför lätt in i gruppens jargong och börjar att dela dess åsikter för att det är enklast och inte minst tryggast att göra så. I dagens svenska samhälle är det lätt att tycka mer eller mindre som man vill då det råder demokrati vilket resulterar i sammanslutningar av intressegrupper av vitt skilda slag. Det ger också en stor valfrihet, och en viss frihet i att följa sin inre röst. Ingen ska (i teorin) behöva vara rädd för sin egen hälsas skull för att hen är av en viss uppfattning. Och i grova drag kan det se ut som att alla som tillhör en viss uppfattning följer sin inre röst, och ändå alltid tycker lika i allt. Med andra ord, Vi har alltid rätt, Jag har alltid rätt. Givetvis är inte så fallet, men tack vare vårt extrema behov av gemenskap och bekräftelse är vi enormt utsatta för att falla till föga för yttre påverkan. Vi slutar (mer eller mindre) att lyssna inåt, och börjar istället indoktrinera oss själva med yttre synpunkter som våra gruppmedlemmar serverar. Vi kompromissar med oss själva, kanske omedvetet, kanske medvetet och med ett stygn av obehag i bröstet, för att få lov att fortsätta vara med. Är du inte med oss är du emot oss kan vara både uttalat och outtalat, det spelar inte så stor roll, för i grund och botten kan alla den oskrivna regeln: tycker du inte som vi är du inte välkommen. Det kanske inte innebär utvisning om individen går emot gruppen, men väl alienering som med tiden gör att man antingen börjar hålla med igen för att slippa bli utfryst, eller väljer att själv avlägsna sig från gruppen helt. Klimatet blir för kallt.
Dessa tendenser är förekommande inom alla slags grupper, allt från nazistiska sammanhang till akademiska. Talar du varmt om en invandrare är du förrädare, tycker du inte om en viss bokklassiker blir du stämplad som okultiverad och obegåvad. Därför väljer vi minsta motståndets väg och sällar oss i ledet. Våra egna personliga åsikter, när de avviker från gruppens, håller vi för oss själva, förtrycker, eller försöker hitta fel på för att övertyga oss själva om att det vi blir undervisade om utifrån är det enda rätta. Många är beredda att gå väldigt långt för att slippa det obehag som kan uppstå vid en meningsskiljaktighet Häri ligger också ett av de hinder som kan stå i vägen för att individen ska kunna lära känna sig själv. Dels ger vi oss själva inte tid att göra det på grund av alla plikter vi måste uppfylla, så tidsbrist är en annan bov i dramat, men vi ger oss själva heller inte uppmärksamhet nog för att göra det. Den inre rösten tystas ner, den rösten som är vår egen, och istället börjar vi tala med andras röster.
”Great men”, storartade människor är väl en bra svensk översättning, kan för all del vara sprungna ur den gråa massan. Sprungna ur konformitet och grupperingar. Men de valde alla att inte stanna där. Det finns säkert undantag till den regeln, det finns säkert de som av ren slump, och säkerligen motvilligt, blivit upptäckta, knuffats framåt och upp, ut ur gruppen av likatänkande. Jag vågar ändå påstå, utan att ha någon som helst källa att stödja mitt påstående på, att de som gjort verklig skillnad här i världen, har varit de som vågat forma sina egna personligheter efter eget huvud och hjärta.
Men vi kan inte tala om dessa storartade människor som enbart de som gjort global skillnad, som gått till historien. Den hetsen man kan uppleva idag från många håll om att förverkliga sig själv, finna sitt kall, brinna för det man gör, blir lätt en black om foten. Är man inte visionär, entreprenör, högt utbildad, har man inte många bollar i luften, då är man tråkig. Då lever man inte livet fullt ut. Man säger att ”alla kan inte bli popstjärnor och fotbollsproffs” och det stämmer nog. Alla vill heller inte bli det. Alla har inte högtflygande drömmar, det finns många som nöjer sig med mindre. Dock är det lätt att glömma bort att det är minst lika ok att drömma om att bli undersköterska eller bilmekaniker som att bli forskare eller ingenjör, när omvärlden värderar den man är utifrån det man gör och presterar. Det finns mången Tjuren Ferdinand där ute som egentligen nöjer sig med ett modest hem och lagom lön. De känner inget behov för någon karriärstege som räcker till stjärnorna, de vill inte bli stora. Självförverkligandehetsen gör sig dock plågsamt påmind när deras livsstil, tillgångar och titlar ses ner på. Du kan mer än så! Jag vet du har potential till att göra något bättre, vill du inte ha ut mer av livet än så? Vi måste komma ihåg att stora människor kommer i alla skepnader, och finns i alla samhällsklasser och inom alla yrken. Lär man sig att hitta sin egen röst, lär man sig att lyssna på den, så spelar det ingen roll om den säger att den vill bli president, miljonär, författare eller dagisfröken. Huvudsaken är att den individ som rösten tillhör följer sitt eget hjärta och slutar att kompromissa med sig själv, vågar stå för den den är, oavsett vem den är och vad den kan/har gjort/vill göra.
Om vi alla avsatte mer tid åt att lyssna inåt hade vi gjort ett bättre jobb utåt. Som medmänniskor, som medborgare, som våra egna bästa vänner. Om samhället gjorde det mer tillgängligt för oss att lyssna inåt byggde vi ett bättre samhälle, där vi alla fick chansen att förverkliga sig oss själva på vårt sätt, inte enligt de olika skrivna och oskrivna regler som cirkulerar i de olika intressegrupperna baserade på t ex politisk färg, religion, familj. Att hitta sig själv, är utgångspunkten i att förverkliga sig själv. Att acceptera det man hittar, är fundamentet att bygga vidare på, vad man än hittar. Fåtalet individer accepterar sig själva oavsett vad omvärlden säger, de flesta av oss behöver acceptans utifrån. Låt oss därför hjälpa varandra till självacceptans genom att låta oss hitta våra inre röster. Låt oss bygga ett samhälle som ger utrymme för eftertanke, reflektion och varje enskild individs sanna natur. För det krävs tålamod och tystnad. För det krävs att vi lyssnar. Utåt, men vad ännu viktigare är, inåt.