Grottflickan.blogg.se

Vad sägs om den här teorin, vilken jag givetvis inte tar åt mig någon ära för, andra har naturligtvis resonerat såhär före mig: det finns ingen mening med livet?

Eller, låt mig omformulera mig, det finns ingen FÖRUTBESTÄMD mening med livet. Varje enskild individ föds inte med en livsuppgift som är hen given av en högre makt, vad vi än väljer att kalla den. Vi föds inte med osynliga stämplar i pannan som delats ut av någon eller någon som redan på förhand bestämt vad just vi ska ägna oss åt. Ingen är född till något, ingen är ödesbestämd att bli något. Till och med den som i Sverige idag föds av kungen och drottningen kan välja själv om den vill axla manteln eller inte, den är med andra ord inte född till det. Det är ett frivilligt val de gör. Vi andra däremot är automatiskt snuvade på den konfekten, (om vi inte mot all förmodan skulle klara av att sätta käppar i hjulet för de lyckliga tu och ragga upp Viktoria under en blöt natt på Nobelfesten, ingenting är ju omöjligt. Som den moderna kronpsinsessa hon är, kanske hon t o m skulle våga kliva ut ur garderoben om det vore fallet, men att väga in den möjligheten känns onödigt långsökt. Jag förbehåller mig dock för eventuella hål i teorin), vilket förstärker min teori ytterligare: om vi var förutbestämda av en högre makt att bli något borde sådana titlar inte automatiskt tillfalla avkommor av redan existerande monarker. Då borde vem som helst kunna bli utvald av Den stora livsuppgiftsutdelaren. Jag menar, varför skulle den alltid välja de redan blåblodiga till sådana ansvarsfulla positioner, såvida den inte i samma veva också alltid utrustade dem med någon slags super-personlighet?

Att vissa hittar sitt så kallade kall i livet och upplever det som något de var ämnade åt kan vara av godo, det maximerar glädje och tillfredsställelse över ämbetet, men kunde de inte lika gärna ha gjort något helt annat och känt samma sak: att de hittat sin plats i livet, att de får utnyttja sitt fulla potential, att de får bidra med just sina unika egenskaper och förmågor? Dåtidens människor kan vi skratta åt idag och betrakta dem som naiva när de trodde att en kung eller något annat stadsöverhuvud var tillsatt av Guds nåde. Men det handlar inte bara om svunna tiders vidskepelse, även människor av idag tillskriver vissa de samma privilegierade egenskaperna. Dem kan vi också skratta åt, tyvärr fastnar skrattet lite i halsen då vi inser att dessa faktiskt sitter på några av de viktigaste och mest inflytelserikaste posterna i världen: presidenter, Påven. Alltså har vi inte kommit så långt sedan dess, alltså upplever många, och man behöver inte vara religiös för detta, att de letts fram genom livet av en osynlig hand som hela tiden vetat vart de var på väg, ty det har denna hand redan bestämt.

Visst är det en betryggande tanke, att allt som händer, händer av en anledning, för att en ska komma närmare slutmålet, hitta ens rätta plats i livet, ens förutbestämda mening. Då kan ju ingenting egentligen gå fel, allt är ju bara en del av planen. För individer som verkar dra flest nitlotter kan det också vara till hjälp att helt enkelt acceptera sitt öde, istället för att för att vara avundsjuk och bitter. Det var helt enkelt inte meningen att de skulle bli lyckliga. Samtidigt så känns det tankesättet väldigt begränsande, för att inte tala om hämmande. Vad händer då med min frihet att påverka och välja själv? Vad händer då, om jag aldrig lyckas uppfatta vad som är meningen med mitt liv, om den går mig helt förbi, saknar mitt liv då plötsligt mening? Å andra sidan kan vi inte välja allt som händer oss. Jag valde att gå på just den gatan just den sekunden, men jag valde inte att en istapp skulle lossna från taket just där just då och träffa mig i huvudet. Vi väljer vissa saker, vi påtvingas andra.

Jag vet inte alltid vad jag tror på, allt alla säger sig tro på är väl egentligen bara teorier, men att kunna se in i framtiden känns osannolikt om något, och det är en förutsättning att vi också ska kunna se in i framtiden om allting redan är förutbestämt. Att allas våra öden redan står skrivna någonstans. Att jag är menad för A och du är menad för B. Det köper jag inte, det finns ju så mycket som är roligt och intressant, finns mycket en människa skulle kunna ägna sin tid åt som skulle kännas uppfyllande och betydelsefullt. Att inte allas påstådda mening med livet är lika accepterat i alla kretsar är också något som tyder på att det snarare är individen själv som skapar sin mening än någon högre makt. Någon säger: min livsuppgift är att rädda regnskogen från att skövlas. Publiken applåderar och lyfter på hatten, åh vilken hjälte, hen föddes för att vara med och rädda oss från jordens undergång. Personen i fråga fylls med en ännu större övertygelse om att det verkligen ÄR dennes syfte med livet. För det är ett ädelt syfte som ses som en oegoistisk handling. Om någon däremot skulle säga, min livsuppgift är att tjäna pengar på att exploatera fattiga i Kambodja, då är han en usel skurk. Inte desto mindre kan en människa uppleva att ett oädelt syfte kan vara dennes mening med livet, deras förutbestämda öde. varför skulle någon vara förutbestämd att göra gott och någon ont? Det handlar bara om den egna personliga uppfattningen om vad som är rätt och fel, ont och gott, och vad som för individen själv känns som ett meningsfullt ändamål.

Att våra liv formas som de gör och sänder oss i en viss riktning beror på bl a gener, uppväxt, slump. Den som tidigt utrustas med gott självförtroende törs också satsa tidigt på sig själv och sina intressen. Beroende på hur långt ens empati sträcker sig utanför den egna sfären kan livsvägen gå åt det ena eller det andra hållet. Viljan att tjäna pengar kan vara lika stark som viljan att tjäna andra, ibland går de hand i hand, ibland åt rakt motsatta håll. För vissa tar det längre tid att lära känna sig själv, hitta sina egna intressen och talanger. Det är heller inte lika självklart för alla att konvertera intressen och talanger till en karriär. Det kan kännas fåfängt och egoistiskt att hänge sig åt saker som musik och poesi i hopp om att det ska kunna generera ett levebröd. Arbete är arbete, fritid är fritid är ett motto många kan skriva under på. Vissa känner sig pressade utifrån att skaffa ett ”hederligt” yrke, att bilda familj, att inte ta sina högtflygande drömmar och förhoppningar om framtiden på allvar. Är meningen med deras liv att de ska försaka sina drömmar och inte ägna sin tid åt stora saker, saker som ändrar världen och som går till historien,? Det känns rätt orättvist, ändå tillhör de flesta av oss den gruppen. Kugghjulen i det stora maskineriet. Av solidaritet säger vi att alla behövs , också kugghjulen som får samhället att rulla. Lever man ett anspråkslöst liv får man dock ingen speciell uppmärksamhet och ens egna tillvaro kan te sig betydelselöst i jämförelse med andras. Då känns också tanken om ett förutbestämt syfte extra orättvist, varför är andra födda till att utföra stordåd och inte jag?

Vi påminns ständigt om att vi måste förverkliga oss själva, vi hör fantastiska historier om människor som lever i full frid och harmoni med sig själva eftersom de är en av de lyckosamma som får ägna sig åt det som de uppfattar som meningen med deras liv. Och visst kan livet kännas meningsfullt, det borde göra det, vad är det annars för vits med att leva? Dock får vi inte glömma att mål och mening uppstår på vägen, de kommer inte färdigförpackade i brev på posten,. Det är heller inte en liten elit förunnad att förverkliga sig själva, inte egentligen, även om det ibland kan tyckas så. Ingen är född till något, alla kan aspirera på ett visst yrke, en viss omständighet, ett visst tillstånd. Det handlar inte om att vara menad till något, utan om att hitta sitt intresse, det man gör bra, det man kan tänka sig att syssla med en längre tid och som ger det man önskar tillbaka. Förhoppningsvis finner man ett yrke som samspelar med detta, annars kan man skapa sig ett sådant yrke, eller så kanske det räcker att fritiden är full av saker som ger en känsla av mening. Jobbet blir sekundärt så länge det är ok och man trivs på sin arbetsplats och i sin roll där. Var och en blir salig på sin fason, och möjligheterna är många, för oss alla. Allt vi hört, gjort, sett, känt, allt vi lärt, alla människor vi råkat på, alla människor de råkat på, dina far- och morföräldrars matvanor, din pappas musiksmak, har del i varför du är där du är och gör det du gör just nu. Sysslar du med nånting som ger dig glädje och livskraft, kan det fylla dig med en varm, vacker känsla av mening, men jag tror inte för den sakens skull att det var meningen att du skulle syssla med just det.