Grottflickan.blogg.se

När man läser artiklar och böcker om självhjälp och självutveckling, skrivna ur en mer spirituell synvinkel, stöter man ofta på det välkända egot, och hur det inte sällan uppfattas som något icke-önskvärt. Jag får ofta känslan av att även de förnuftigaste och inte minst av allmänheten accepterade ledarna/förespråkarna för spiritualism behandlar egot som något mystiskt, o- eller övermänskligt, till och med i vissa fall något demonliknande som besitter oss människor och som bara är ute efter att ställa till det för oss. Och att det därför är fel och skamligt och måste elimineras.

För att få en klar definition av vad egot innebär för många inom spiritualismen letade jag på en av världens mest kända andliga ledares officiella hemsida, www.deepakchopra.com. Chopras förklaring på vad egot är lyder såhär: ”The ego is our self-image, not our true self. It is characterized by labels, masks, images, and judgments.”

vad baseras dessa etiketter, masker, föreställningar och allt detta dömande på? Svar; rädsla. Var kommer rädslan ifrån? Svar; vår självbevarelsedrift. Vi styrs fortfarande av vår rädsla för att dö, trots att vi idag, i dagens Sverige åtminstone, inte riskerar att dö, hur vi än beter oss mot våra medmänniskor. Inte ens den som begår bestialiska mord riskerar att dö i dagens Sverige, så egentligen har vi ingenting att vara rädda för. Ändå fortsätter den delen av hjärnan som kallas för amygdala, att pumpa ut skrämselpropaganda inför varje potentiellt riskfyllt steg vi tar.

Jag tänker främst på sociala sammanhang, vare sig det är på jobbet, i familjen, bland vänner, bland okända, där risken för att bli utstött är det som skrämmer oss mest, och som får vårat ego/amygdala att gå på högvarv. Alla är givetvis inte av naturen lika styrda av den delen av hjärnan, varför vet jag inte. Men vad jag vet är att det inte är något övernaturligt med våra egon, det är något helt mänskligt. Att det inte skulle vara en del av vårat ”sanna jag” är, enligt mig, att ge människan överdrivet grandios status. Måhända att vi känner oss sofistikerade och förfinade, men vi delar fortfarande många av våra beteenden med, de något simplare, djuren . Att vi försetts med något som kallas för moral, eller i alla fall idén om vad moral borde innebära, betyder inte att vi kan kalla nedärvda, biologiska betingelser för något som inte hör hemma i våra egentliga Jag, att det är någonting vi måste göra oss av med. Det osar starkt av religiös dogmatism av det. Det blir i sådant fall en tung, orättvis börda att bära, bördan av att tro att man inte är sitt sanna jag och därför otillräcklig, för dem som inte klarar av att totalt frigöra sig från fördomar, småaktigheter och avundsjuka, vilka innefattar de allra flesta av oss.

Människan har glädjen av att vara försedd med en hjärna som både fungerar instinktivt och resonerande. Att inte argumentera för eller emot flyktstrategier i stundens hetta gör att vi går mer eller mindre på autopilot i farliga situationer. Vi avgör omedelbart om vi ska fly eller fäkta, beroende på situation och vem vi är. Det gör att vi förhoppningsvis överlever sådana situationer. I vardagen däremot, kan amygdala jobba emot oss och göra oss oproportionerligt rädda för vissa situationer som egentligen, för vår fysiska kropp, är helt ofarliga. Amygdala ser inte skillnad på rädsla och rädsla, och reagerar likadant oavsett vad slags fara som hotar. även om vi intellektuellt sett vet att vi inte dör av att uttrycka vår åsikt, eller prata inför publik osv så reagerar amygdala som om vi faktiskt stod öga mot öga med döden. Därför är vi också till viss del frihetsberövade av amygdala. Vi vill, men vi kan inte, stå emot den genetiska faktorn. Inte så länge vi inte är fullt medvetna om den i alla fall.

Därför tycker jag att det är vilseledande och till och med potentiellt skadligt att tala om egot som en fiende, som något ont, som något som måste motas i grind, eftersom det får följden av att man skäms över och känner sig maktlös inför det som egentligen bara är en biologisk funktion i hjärnan. Om man däremot inser att det så kallade egot helt enkelt är hjärnans riddare som försvarar vår existens mot faror, om än på ibland kontraproduktiva sätt, blir det genast mycket enklare att samarbeta med egot. Genom att medvetet överstyra dess impulser när det sätter igång att flagga rött. 

(jag vet givetvis att inte alla spirituella läror ser på egot på det här sättet, men skrämmande många)