Grottflickan.blogg.se

Filosofi, kost, hälsa. Tankar och reflektioner om hur man vill leva och vara.

Skriv brev!

Publicerad 2013-09-12 13:21:17 i Allmänt

Förr i tiden skrev alla brev. Med förr i tiden menar jag för typ 20 år sedan och tidigare. Vänner skrev till varandra, älskare och familjemedlemmar, soldater och studenter skrev hem. Men kanske började brevskrivandet tunnas ut tidigare än för 20 år sedan? Kanske var det vykortets intågande under 1870-talet som gjorde brevskrivandet till något simplare än vad det ur nyttosynpunkt borde vara? Hur många rader får man plats med på ett vykort? Och hur personlig kan man vara? Inte många och inte mycket, säger jag. Via vykorten började det fokuseras på det glada och positiva, soliga hälsningar och blir-ni-inte-avundsjuka-nu-och-önskar-att-ni-också-var-här-bilder på exotiska platser. Ingen skriver väl om sina sorger på ett vykort för brevbäraren och hela världen att läsa? 

 

Via brevskrivandet får man både reflektion, terapi och ventilering i ett, där kan man verkligen  öppna sig och få rum för sina tankar och idéer, sin personlighet helt enkelt. Med all dess ljus och mörker. Ingen mer än mottagaren läser ju brevet.

Det har vi idag mer eller mindre slutat med. Jag vet att det absolut finns flitiga e-mailskrivare som använder den elektroniska versionen på samma sätt som man förr använde pappersversionen, jag är en av dem, men korta meddelanden och inte minst bilder som ersätter skriven text verkar vara den föredragna sorten för kommunikation idag.

Det märks att folk flest fortfarande har ett enormt behov för att uttrycka sig, de unga speciellt. De bloggar, de kommenterar bloggar, de instagrammar och twittrar. Det mesta läggs ut med glänsande guldkant, för att ingen ska tro att den undertecknade har ett tråkigt liv där ingenting händer. Att vara entusiastisk och överdrivet positiv över det mesta som sker under ens fritid hör dagens ungdom (kanske ungdomen överhuvudtaget, under alla tider?) till. Men också vuxna hakar på den trenden. Supermänniskor som balanserar tillvarons alla beståndsdelar utan att en enda droppe svett bryter ut på deras pannor. Jag behöver inte lista upp allt de matar ut på internet att de sysslar med och klarar av på dagarna för vi vet alla hur den listan ser ut. Många, både  unga och vuxna, verkar ha tagit positivt tänkande till extrema höjder.  Aldrig visa sig underlägsen, aldrig visa sig som en förlorare som inte har vänner eller fritidsintressen eller som inte har vett eller smak nog att shoppa det senaste. Eller är smal och snygg nog för att kunna posta dagens outfit dagligen. 

Det finns naturligtvis en motvikt till den rosabubbliga, chiwawahund-doftande tillvaron som så många till synes för. Det finns de som hatar på internet, som klagar, som spyr pessimism och som får gehör för det bland sina lika pessimistiska vänner.

Ett rop på hjälp kanske? En längtan efter att få uttrycka sig så som man verkligen är. ”Jag är en motpol till samhällets supermänniskor.” Och så går det till överdrift åt andra hållet istället. För det är ju så allt för lätt att det går till överdrift när likasinnade människor öser vatten på varandras kvarnar.

 

Jag tror det hade hjälp om vi alla började skriva brev lite oftare.

 

Det är viktigt att skriva överhuvudtaget, för det är viktigt att uttrycka sig. Att ge ens inre liv ett begripligt yttre uttryck. Därför är också språket oerhört viktigt. Man måste kunna behärska sitt eget språk. Inte nödvändigtvis vara den som alltid stavar rätt eller som har hela ordlistan i huvudet, men grunden måste finnas där. Redskapen för att kunna skriva en text längre än 140 ord. Tryggheten i att veta att det är ok, att det faktiskt är nödvändigt, att skriva längre än 140 ord, för en människa får inte plats på de futtiga raderna. Det pratas om att man måste ta plats. Jag tycker att ett par tre meningar skriven text tar väldigt lite plats. Det visuella däremot får väldigt stor plats. Fotografier. Pressen på att på utsidan alltid ser rätt ut hårdnar, utrymmet för att förmedla ens inre inskränks. En bild säger långt mycket mindre än vad ord kan göra, speciellt i dagens läge då en bild enkelt kan förbättras och förskönas. Vem tror väl att det vackra, välklädda tjejen på profilbilden i bloggen lider av ätstörningar? Vi måste läsa mellan raderna. Och främst: vi måste börja skriva rader överhuvud taget.

 

Att i ett brev skriva om sig själv, så som man verkligen känner och upplever, gör att man bearbetar sina problem och grubblerier på ett annat sätt än om man bara går runt och tänker på dem. Att formulera ett specifikt problem på papper gör att det genast känns lite mindre luddigt och diffust, mer konkret. Gissa varför alla självhjälpsgurus ber sina klienter skriva dagbok?

Att skriva ner ett bekymmer framför att prata om det kan också vara en enorm lättelse för många. Det kan vara ljusår mellan att tänka en tanke och faktiskt säga den högt. Pennan kan då vara ett ovärderligt hjälpmedel i jakten på ett lättare sinne.

Eftersom ett brev är avsett att läsas av enbart utvalda mottagare kan man vara riktigt ärlig och öppen. Du vet också att du inte får en ögonblicklig reaktion på det du skriver, så du slipper försvara dig på plats och du slipper värja dig för tips och råd. Oftast kommer vi på de bästa lösningarna själva bara vi får vrida och vända på problemen en liten stund. Genom att skriva ner tankar och idéer rörande ett problem sätter genast den rationella delen av hjärnan igång. När vi däremot berättar om något ansikte mot ansikte med en annan människa är det lätt att bli övertalad av åhöraren att dennes lösning är den bästa, vilket kan resultera i att vi kanske inte tänker själva utan gör som andra säger åt oss att göra.

Att samtala med en medmänniska är så klart också oerhört viktigt för ens själsliga utveckling, men jag tror att en bra hjälp på vägen för många vore att börja skriva brev. Insikter kommer som bekant säger inifrån. Blir det för mycket inverkan från yttre faktorer är det lätt hänt att man slutar lyssna och lita på sig själv, och istället lägger över allt ansvar på andra. Har man ingen mottagare kan man i värsta fall skriva till skrivbordslådan. Det viktigaste är att man flyttar lite av ens tankar och bekymmer bort från hjärnan och över på pappret, för att lätta på bördan.

Man erkänner lättare för sig själv när man läser igenom det man har skrivit att detta är min situation, detta är min verklighet. Att se det på pränt är att se på det en aning objektivt, och det underlättar processen att faktiskt inse fakta. Det annars risk för att man blir hemmablind och oförmögen att se sin egen situation i vitögat.

 

Så skriv mer brev! Skriv mer med substans, känsla, genuinitet. Det är skönt för huvudet, det är skönt för själen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela