Grottflickan.blogg.se

Filosofi, kost, hälsa. Tankar och reflektioner om hur man vill leva och vara.

Vilkorslös självacceptans och det inre barnet

Publicerad 2014-04-28 22:18:50 i Allmänt

Letar man efter snabba lösningar, kan en individs självbild skyllas på dennes föräldrar. Fram till ungefär åtta års ålder saknar nämligen ett barn förmågan att identifiera sig själv som något annat än vad föräldrar, eller andra uppfostringsansvariga, talat om för det att det är. Alltså, ett barn som fått förklarat för sig att det är slarvigt, att det är bråkig, att det inte är bra nog, tar det som en sanning och betraktar sig själv också därefter. Detta bidrar till att barnet tar med sig den synen på sig själv också när det växer upp och blir äldre. Uppfattningen att jag bara är värd att älskas om jag presterar, inom vilket område det än måtte vara: studieresultat, karriär, utseende, är så hårt inpräntat i de flesta vuxna individer att det kan vara väldigt svårt att se det för vad det egentligen är: en fördom gentemot mig själv baserat på andras objektiva syn på mig. Dock är detta en objektiv syn som upphovsmakarna i sin tur utvecklat på grund av sina föräldrar, som lärde dem att de inte heller var värda att älskas om de inte presterade. Arvssynden fortsätter så bakåt och man kan skylla hela sin livssituation på alla ens förfäder, om man hellre pekar ut syndabockar än ser sin egen del i det hela. Att som vuxen lämpa över ansvaret för ens självuppfattning på ens föräldrar, för att själv slippa att ta eget ansvar, kan tyckas som en bekväm lösning. Det var inte mitt fel, är en favoritfras hos många. Men det ofrånkomliga faktumet är att optimal barnuppfostran kan diskuteras i det oändliga, utan att man kommer fram till en slutgiltig lösning. För det finns antagligen inga idiotsäkra recept för hur man skapar en perfekt fungerande vuxen individ. Därför fråntar vi allas föräldrar allt ansvar från och med nu. Mitt produktiva förslag är att fastslå att det är ingens fel att våra självbilder ser ut som de gör , men det är allas ansvar att själva ändra på dem. Det barnet vi en gång var, fick lära sig att det bara var värt kärlek om det uppfyllde diverse krav. Den vuxne vi är idag, behöver inte längre gå med det barnets villfarelser som sin sanning. Genom att uppfostra våra inre barn på nytt, kan vi lära dem att de är ok oavsett.

Det är omänskligt att begära av mig själv att jag måste uppvisa prov på varför jag är värdig att bli accepterad av mig själv. Ändå är det det jag gör. För det har jag lärt mig att jag måste. Jag älskar och förlåter vänner och familj, jag har överseende med främlingar, till trots för deras tillkortakommanden, så varför kan jag inte visa mig själv samma nåd? Den eviga jakten på bekräftelse kan vara ett svar på den frågan. Vi söker febrilt efter bekräftelse från andra för att känna oss värdiga nog att vara ok i våra egna ögon. Andras godkännande är vår måttstock för hur mycket det är ok att tycka om oss själva. Tidigare i människans historia var det logiskt att mäta egenvärdet i andras erkännande, då vi var beroende av det för att överhuvudtaget kunna överleva. Den starka överlevnadsinstinkten gjorde att vi anpassade oss till gruppen, och det viktigaste var inte att förverkliga oss själva, utan att klara av livhanken. I dagens samhälle däremot, åtminstone i den här delen av världen, överlever vi utan gruppens erkännande. Det ser det sociala skyddsnätet till. I teorin torde vi därför kunna acceptera oss själva även om så hela världen var emot oss, eftersom lagen beskyddar oss och tar hand om oss, våra mänskliga rättigheter ser till att vi inte dör bara för att vi inte gör vårt yttersta för att bli omtyckta av alla våra medmänniskor. Ändå är vi mer eller mindre slavar under våra instinkter eftersom evolution är en långsam process, och skräcken för att hamna utanför gruppen är minst lika stark nu som då, hos de allra flesta av oss. Och vad fick vi lära oss som barn? Att för att bli accepterad av andra (och som vår hjärnan tolkar det, inte bli utstött av gruppen och gå en säker död till mötes) måste vi uppfylla krav och förväntningar.

Genom att lära oss villkorslös självacceptans kan vi manuellt styra den delen av hjärnan som hos de flesta av oss går på autopilot. Vi kan ta kontrollen över det lilla barnet i oss och uppfostra det på nytt. Som vuxen är man sin egen förälder, med allt vad det innebär, på gott och ont. Vi kan göra nästan vad vi vill, men med frihet kommer ansvar. Att tala om ett moraliskt ansvar är kanske fel, i grund och botten kan man kanske inte säga att någon är skyldig någon något. Vi föds in i världen ofrivilligt och utan mål och mening. Vem kan då pålägga någon ett ansvar när ingen valt att själv vara här? Dock vill jag tro att med en väl utvecklas självkännedom och en villkorslös självacceptans så vill man automatiskt göra gott, och man vill ta sitt ansvar vare sig man måste eller inte. Därför torde också villkorslös självacceptans vara ett egoistisk val som gynnar alla. Jag använder mig av ordet val, för även om det inte är en enkel operation så väljer vi själva, när det kommer till kritan, vilken väg vi ska gå, vilken attityd vi ska ha, hur mycket vi ska acceptera oss själva.

Genom att föra en konversation med vårt inre barn, kan vi som vuxna individer läka barnet, om vi ger det ömhet, empati och tröst. Att det är viktigt att vara sin egen bästa vän har vi hört förr, men det är lika viktigt att vara sin egen kärleksfulla förälder, som älskar sitt inre barn, och accepterar det, villkorslöst. Inte bara när det är duktigt, när det gör nånting bra eller säger nånting klokt, utan också när det gör fel, när det misslyckas, när det visar sig sårbart. En helande process startar i oss när vi omfamnar vårt inre barn med hela vårt hjärta, och bara älskar det, utan att kräva nånting tillbaka. Då börjar barnet lära om det den tog för en sanning, finna styrka i att bara vara sig själv, en människa i all sin enkelhet och all sin komplexitet. Att prata med sitt inre barn innebär att ge barnet fullt spelrum att uttrycka sig. Erkänna alla sina lustar, sin glädje, sin sorg, och att lyssna utan att döma. Vi lyssnar utan att filtrera det barnet säger genom någon lins av moral, fördom eller förnuft. Vi bara hör på det och tillåter det att ha sina tankar och idéer, hur mycket vårt vuxna jag än anser att det barnet säger är pinsamt, löjligt, kanske rent av groteskt.

Dubbelmoral, småsinthet och ren och skär egoism bor inom oss, allesamman. Det sitter en ängel på den ena axeln, och en demon på den andra, på oss allihop. När vi accepterar oss själva villkorslöst, låter vi inte demonen härja fritt, men vi erkänner och accepterar att den sitter där. Vi tillåter den att finnas till, för vi vet att den är mänsklig den också. När vi väl kommit så långt, när vi väl kan ge oss själva full acceptans, för den vi varit, den vi är, och den vi kommer att vara: då, nu och för alltid, blir det också enklare att hålla demonen i schack. Då blir det enklare att vara tolerant gentemot andra, för de säger och handlar som de gör, utifrån vad de lärde sig som barn av sina föräldrar. Allt vi gjort, gör och kommer att göra, är på grund av att vi inte vet bättre. Det gör inte andra heller.   

Kommentarer (0)

Borde vi skämmas?

Publicerad 2014-04-24 17:12:00 i Allmänt

Jag spinner vidare på tråden som min goda vän Sandra startade i Facebookstatusen där hon var brutalt ärlig med sina småsinta, egoistiska och allt annat än politiskt korrekta sidor hos sin personlighet. Ty jag vill också vara ärlig, jag vill också vara transparent Ingen är perfekt och jag vill vara en förebild för alla er defekta där ute så att ni kan lära er att acceptera er själva. Ja, jag talar till DIG, för alla är vi defekta, alla hyser vi avundsjuka, förakt och girighet i någon form, till någon grad. Alla har vi ett bröst som hänger mer än det andra, eller så har vi för spinkiga ben. Det är bara att kapitulera inför den obehagliga sanningen, att det är så att ingen, och jag menar INGEN, är perfekt och enligt mallen. Varken på insidan eller på utsidan. Alla människor här på jorden, alla jag känner, alla jag går förbi på gatan, alla jag ser på tv, alla jag talar med, lyssnar på, står bakom i kön på ICA, fattiga och rika, alla har sina tillkortakommanden. Ingen av alla dessa människor gör allting rätt alltid, ingen har full kontroll hela tiden, ingen väljer det som vore det optimala för just deras hälsa/karriär/kärleksliv/vänskapsförhållanden jämt. Inte har de symmetriskt utformade kroppar, bländvita tänder eller ett bulls eye-BMI heller. De vet inte allt, de säger inte alltid de klipskaste kommentarerna, de har inte alltid svar på tal. Ingen av alla dessa människor är 100 % normativa, oavsett vilken norm som gäller för just dem. Jag vet detta, jag vet att de flesta av er vet detta med mig.

Så är det inte dags att sluta döma och börja omfamna, både oss själva likväl som andra? Eftersom vi alla lider av samma åkomma, oavsett vilka moraliska rättesnören vi lever efter, oavsett vilka klasser vi befinner oss i, oavsett vart på jorden vi föds, lever och dör: Vi har inte nog, kan inte nog, vi är inte goda och ädla nog, vi är inte rättvisa nog, inte dygdiga nog. Symptomen kan se olika ut beroende på vilken individ vi talar om, men åkomman är den samma: otillräcklighet. I en krets handlar det kanske om att inte kunna stoltsera nog med materiellt välstånd, i en annan får man inte lov att vara lat, i en tredje får man inte visa för mycket hud. Både skrivna och oskrivna regler hindrar oss från att känna oss ok.

Jag såg en föreläsning med Lasse Gustavsson ”Brandmannen” för en tid sedan, göteborgaren som överlevde en gasexplosion och drabbades av tredje gradens brännskador på 40 % av sin kropp. Han berättade många klokheter den kvällen, och en av dem var att han väldigt kort efter olyckan, till trots för sitt otroligt avvikande utseende, upplevde sig som ok. För mig var det en enorm lättnad att höra att han, som saknar både fingrar och öron, och vars ansikte ser allt annat än klassiskt skönt ut, upplever sig själv som ok. Då kan ju jag också vara ok, både i mina och i andras ögon. Ok är ett bra ord. Positivt laddat, utan att vara överväldigande eller flåsigt. Ok är utgångspunkten. Man måste börja någonstans. Att sätta sig som mål att älska sina skavanker från och med NU är nog för mycket begärt, men att vara ok med dem, det är överkomligt. Det är genomförbart. Det är dessutom ett måste, för att kunna leva ett gott liv med sig själv. Det är inte nödvändigtvis så att vi ska stanna vid att bara vara ok, självutveckling och självförverkligande handlar om att acceptera sig själv, att vara ok i ens egna ögon, och att, när man funnit accept och empati gentemot sig själv, sträva vidare mot högre nivåer av inre styrka. Sträva vidare mot att bli en behagligare medmänniska, en generösare medmänniska, en medmänniska som inte skäms för den hen är.

Men det räcker inte att se att andra accepterar sig själva till trots för sina fel och brister. Det vi själva måste göra, är att se våra egna fel och brister. På riktigt. I vitögat. Erkänna dem, först för oss själva. Sedan, det riktigt stora, läskiga men fundamentala steget för att nå självacceptans: vi måste erkänna för omvärlden att vi ser våra egna fel och brister. Det är alldeles för lätt att gömma sig, bakom en massa smink, bakom en massa bortförklaringar. Det är jättesvårt att säga högt och tydligt: jag har fel, har tankar jag inte tycker om, jag har åsikter som ingen helst vill tala om, allra minst jag eftersom de är mina egna, jag har gäddhäng så jag går aldrig i kortärmat i hopp om att det inte ska synas. Vi skyler över, vi håller käften, vi förtränger, vi rationaliserar, för att allt det vi gör som går emot vår egen norm ska bli mer berättigat. Eftersom vi skäms. Den som skäms har gjort fel. Den som har gjort fel har tappat kontrollen. Ingen vill erkänna att de tappat kontrollen.

Vi lider av en kollektiv skam över att vara fel. I grund och botten är alla fel, och därför blir ingen fel. Ett lite bakvänt sätt att se på det kanske, det är ju inte så att majoriteten alltid har rätt. Men i det här fallet så måste det bli så att det som är det mest mänskliga blir det som också är det riktiga. Att alla är och gör fel, ergo alla är ok.

För att återgå till att vi måste börja någonstans, och att vi inte nödvändigtvis måste nöja oss med att vara ok. Jag vill utveckla det med att påstå att det moraliska ansvaret säger att vi, när vi har accepterat oss själva med hull och hår, bör rätta upp i våra mindre bra sidor. Min önskan är att vi ska lyfta varandra framför att trycka ner varandra. Allihop. Att vi ska finna den sanna glädjen i att få varandra att må bra, framför den förbittrande skadeglädjen som kommer av att jämföra oss med andra och gotta oss åt andras olycka. Den som gör det sistnämnda, är också den som blir avundsjuk då den andre har det bra, det är två konstanta sidor av ett och samma mynt, den ena kan inte existera utan den andra. Och jag ska inte sticka under stol med att jag kan känna både avundsjuka och skadeglädje, trots att det är två drag som inte uppfattas som vidare attraktiva. Det skäms jag också för. Men skam är kontraproduktivt, och det kan också leda till att  individen som känner det kan se det som ett berättigande till att det är ok att fortsätta vara avundsjuk och skadeglad. Ja, jag hyser oönskade känslor, men jag skäms ju för det! Jag mår dåligt av mina tankar/ord/handlingar/utseendemässiga brister och på så vis gottgör jag för dem. (genom att straffa mig själv med att må dåligt). så länge jag skäms och har dåligt samvete, så är det ok att fortsätta med det jag gör som utlöser skamkänslor i kroppen på mig för det är ju så jag vet att jag har hög moral. Ungefär som att göra fel och sedan ångra sig. Ångern kan totalt uppsluka personen i fråga som gjorde fel. Varför, är ordet som ringer i öronen, varför varför varför gjorde jag så? Det är dock inte en ursäkt, att säga att man ångrar sig, att ha ångest över ens handlingar, att ha samvetskval, att även i detta fallet straffa sig själv (förebråelser, självförakt, kanske döva smärtan med någon form av stimuli) När man accepterat sig själv med hull och hår, när man känner att man är ok, då börjar man verka för att successivt skala av så mycket som möjligt av ens oönskade sidor, så att man kan undvika att försätta sig i skam och ånger igen. Kanske genom att inse att visa saker man tyckte var skamliga inte egentligen är det, genom att man får större empati med sig själv och en bättre förmåga att se sig själv utifrån på ett mer nyktert sätt, och kanske genom att tänka efter före.

Ens oönskade sidor behöver inte vara de som går stick i stäv med vad normen i ens eget samhälle eller umgängeskretsar säger. Det är snarare det man själv anser vara oönskat som man vill skala av när man äntligen kan acceptera sig själv så som man är. Bäst mår den individ som följer sin egen inre kompass, och som kan förlåta sig själv för de gångerna kompassen visade fel. Bäst mår också den som inte lägger vikt vid ideal, som inte bryr sig om att anstränga sig för att passa in i en viss mall, som går sin egen väg utan att bry sig om påtryckningar utifrån. Alla kan vi den vägen vandra, men det kräver hängivenhet, det kräver vilja. Det kräver att vi rannsakar oss själva, erkänner våra mindre hedervärda sidor, både inför oss själva likväl som andra, och accepterar dem. Sedan kan vi gå vidare och ändra på dem. Men det är också viktigt att se skillnad på vad jag själv tycker, och vad jag bara fått itutat i mig att jag tycker. För mycket av den skam vi känner har vi pålagt oss enbart på grund av att vi tror att vi måste följa normen. Men ingen gör det, det vill säga normen existerar inte, egentligen.

Vad skäms du över hos dig själv? Att dela med sig av sina inre demoner, sina sämsta sidor, sina svagheter, är oerhört frigörande, upplösande, utvecklande. Genom att visa upp att du är mänsklig, hjälper du dig själv genom att avdramatisera det hela, och du hjälper också andra genom att visa att de inte är ensamma med sin skam.

Jag börjar:

(ett urval) Jag skäms över att jag tröstäter stora mängder kolhydrater (främst socker) och fett när jag mår dåligt, trots att det får mig att må ännu sämre, att jag inte är speciellt bra på att uttrycka mig verbalt, att jag inte är så kvicktänkt, att jag inte är speciellt allmänbildad, att mitt ordförråd är ganska så begränsat, att jag har svårt att komma ihåg det jag läser, att mina bröst är små och fula, att jag har problemhud i ansiktet, att mitt ansikte är väldigt hårigt (jag tar bort hår på överläppen), att jag är dålig på att vara konsekvent. Jag skäms över att jag i en ålder av snart 32 aldrig har varit lyckligt kär. ibland skäms jag över att jag skäms över mina fel och brister. Jag vill ju egentligen inget annat än att acceptera dem.

Jag hoppas att någon annan vill dela med sig av sina egna källor till skam. Ni kan gärna vara anonyma, även om det är effektivare för sin egen självläkningsprocess att öppet kunna stå för det man skäms över.

Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela