Grottflickan.blogg.se

Filosofi, kost, hälsa. Tankar och reflektioner om hur man vill leva och vara.

om meningen med livet

Publicerad 2013-06-24 14:31:00 i Allmänt

 Det är något väldigt egoistiskt över det, hävdandet att man inte orkar mer på grund av att livet inte verkar ha någon mening. För vems fel är det egentligen att livet saknar mening?

Att tycka synd om sig själv till den så milda grad, för att man inte lyckats skapa ett lyckligt liv för sig själv, att man är villig att lägga sig ner och ge upp sin äganderätt över sig själv, det är en egoistisk handling. Det lämpar över ansvaret för den egna lyckan på andra, vare sig det är en partner, en vän eller staten som plötsligt står som ansvarig.

Man skulle kunna tro att det mest egoistiska vore att ta fullt ansvar för och full kontroll över sitt eget liv utan att låta någon annan komma till, att göra precis som man vill, att bestämma själv över ens eget öde. Men det är ju det som är den totala altruismen om man ser långsiktigt på det: förutsatt att man är av uppfattningen att det som är bäst för alla är det som är bäst för mig. För en av livets meningar är att överleva. Överlever gör man genom altruistiskt tänkande, genom samarbete, genom att använda sig av andra. Att tänka på andra är att i långa loppet tänka på sig själv, och vise versa. Alltså är alla handlingar i grund och botten egoistiska, men skillnaden ligger i att välja att ta ansvar för sig själv, eller att låta andra göra det. Det första innebär ett själviskt tänkande som gagnar andra, det sista innebär att man blir en belastning för andra, en självisk handling som inte gagnar någon.

Många av oss, antagligen de flesta, har varit där någon gång. Legat i vår egen självömkan och hoppats på att någon ska komma och rädda oss, befria oss från oss själva, eftersom det verkar stört omöjligt att lyckas med den bedriften för egen maskin. I vissa fall har det kanske fungerat att få en hjälpande hand, men bara om vi velat ta emot hjälpen på rätt sätt. En annan människa kan bara vägleda, rita upp en karta att följa, men aldrig trampa stigen åt en. I de fall det inte har fungerat är när den andre plötsligt står med vår lycka i deras händer och våra ord ringande i deras öron: Om du lämnar mig gör du mig olycklig, om du inte tillgodoser alla mina behov gör du mig olycklig...

För att kunna göra stora förändringar, för att kunna lyfta upp oss själva och börja generera vår egen lycka, måste vi börja att ta ansvar för oss själva. I allt vi gör. Hälsa, kunskap, företagsamhet, generositet, allt måste vi ansvara för själva. Det är verkligen ingen enkel uppgift men nödvändig för att känna att livet har mening. Ju mer man gör det ju mer tar man det som en självklarhet. Självklart ordnar JAG så att JAG trivs med mitt eget liv. Det är ju bara jag själv som vet vad jag vill. Det är ju bara jag själv som kan erfara mitt liv, uppleva min verklighet, bara jag kan därför skapa mig själv. En av livets meningar är att överleva, men det finns så många fler.

 

Jag har inte alltid varit så funtad. det var inte länge sedan som jag var egoistisk på det där själviska sättet.     Som jag sa ovan så har vi ju nog alla varit där då vi inte alls vill anstränga oss för att få nånting gjort. Där är jag lika skyldig som någon annan. Man vill bara ligga och vänta på att få saker och ting serverade, och kommer de inte så som man hoppats så upplever man att världen är orättvis. Då gnäller man. Alla andra får, men inte jag. Alla andra får det så lätt, jag måste kämpa.

Personligen har jag varit riktigt illa däran. Efter en uppväxt av mobbning och utanförskap, hade jag inte precis en god självkänsla när jag trädde in i vuxenlivet. Rädslan hade slagit rot i mig, trots att jag gjorde saker som utåt sett ansågs som modiga så kände jag mig aldrig modig själv. Tvärt om, allt jag gjorde såg jag på som strunt. Som nåt som vem som helst skulle kunna göra.                                                                                         När jag ser tillbaka på livet så förstår jag att jag egentligen har upplevt en hel del. Träffat många spännande, kloka och bra människor. Sett många vackra platser och varit med om många fina händelser. Självklart har jag också erfarit en hel del som inte var vidare vackert, spännande eller fint.                                                       Men när jag var mitt i det, så kunde jag inte ta det goda till mig. Att leva i nuet, att vara närvarande i stunden, det hade jag inte riktigt fått grepp om då. Hade kanske aldrig ens hört talas om att det var möjligt. Så det goda, det gav jag inte vidare stor uppmärksamhet. Jag tog det helt enkelt inte på allvar. De mindre fina upplevelserna, dem gav jag däremot uppmärksamhet. Dem hakade jag till och med upp mig på. Såg dem som det ena beviset efter det andra på att jag inte var värd mer. Att jag inte var bra nog. Att jag var av en annan sort, en annan slags människa, som inte skulle ha det som andra hade. Vänner, pojkvänner, utbildning, intressen. Det var inte till för sådana som mig. Jag var flickan med svavelstickorna som ensam stod utanför och tittade in på alla andra som satt i värmen och gemenskapen och trivdes med sig själva och sina liv. Det jag inte tänkte på, var att jag aldrig frågade om jag fick komma in. Det jag glömde bort var, att när någon frågade om jag ville komma in, sa jag nej. På grund av att jag var rädd. På grund av att jag trodde att jag inte var en sån som kunde vara med, jag var ju så annorlunda. Ursäkterna var, att jag var för ful, för tjock, för tråkig, för dum, för hämmad, plus tusen ofördelaktiga förmågor till som jag inte ens minns längre. Så före jag ens gav mig själv en chans vara med, hade jag redan bestämt hur jag uppfattades av resten av världen, och det var ju uppenbart att en sådan person som jag såg mig själv som, inte kunde vara med. Ingen gillar en sån person. Allra minst jag själv.

 

Länge flydde jag, eftersom det är enklare att fly än att fäkta mot sina problem. Jag jobbade och betalade skatt som alla andra, jag bad aldrig om pengar eller annat materiellt, jag var aldrig en börda för någon. Inte i alla fall när det kom till det praktiska. Men jag var en börda för mig själv när det kom till det mentala. En börda för mig blir automatiskt en börda för mina medmänniskor. Jag var egoistisk, svartsjuk, jag begränsade mig själv så att andra inte fick ta del av mig, jag lyssnade heller inte på eller tog del av andra. Jag fortsatte hitta på ursäkter för varför det var ok att jag var olycklig, varför jag hade rätt att äta för mycket, varför jag inte behövde ta ansvar för min egen lycka. Det gick så långt att jag intalade mig själv att det förväntades av mig att jag var olycklig. Resonemanget gick som så att andra borde förstå, att det var en självklarhet att andra förstod, varför jag inte behövde ta ansvar. Jag var ju allt det där negativa.                                                                                       Folk borde ha sympati för en sån som jag, tyckte jag, de borde inte lägga någon press på mig alls, för det var ju synd om mig.

Så kom det sig att jag plötsligt tröttnade på mig själv. Tröttnade och såg till att göra ändring. Det kommer säkert med åldern, för vissa tidigare än för andra, en ny slags känsla inombords.

Jag är.

En vetskap om att jag är. En känsla av tillhörighet i sin egen kropp, i sitt eget psyke. I världen.

För mig kom det inte en dag för tidigt.

 

Nu skapar jag mitt liv, varje dag. Ibland är jag rastlös, ibland är jag upprörd, ibland till och med ledsen. För det mesta är jag glad och nöjd. För det mesta är tillvaron och existensen bara vacker. Alla känslor, alla tillstånd, är välkomna. Alla är de en del av att vara jag. Jag jobbar med att acceptera dem, en efter en. Meningen med mitt liv är att skapa min egen lycka. Att utvecklas och växa, tillsammans med andra och i min egen ensamhet, för att kunna skapa positiva ringar på vattnet.                                                                                                     Enligt normen är jag inte alls en lyckad person. Jag har ingenting. Ingen utbildning, ingen karriär, inget eget hem, inga egna möbler, varken körkort eller bil. Jag är 30 år, singel och barnlös. Det har tagit tid att acceptera även de faktumen. Jag tackade nej till 10-års jubileet med gamla högstadieklassen eftersom jag skämdes över  hur lite jag hade åstadkommit. Vem är jag liksom, vad har jag att skryta över, jämfört med alla andra? Jag har ingenting.

Nu vet jag vad jag har. Jag har vilja. En vilja att acceptera mig själv och min situation. En vilja att lära mig acceptera andra och deras situationer. Jag vill lära känna mina vänner, växa och utvecklas med dem. Jag vill vara frisk och stark, tänka positivt, känna och uppleva.Mitt liv är inte fritt från ledsamheter, frustration, eller oro. Det är heller ingen mening för mig att försöka att eliminera sådant. Det kommer alltid att finnas, kommer alltid att komma tillbaka. Meningen är att låta det komma, acceptera det, och veta att livet är så mycket mer och större än känslan man har i stunden. Att den känslan bara är en del av det stora hela, och att känslan är ens egen. Ens eget ansvar. Jag måste medvetet välja vad jag ska göra med den. Däri ligger också friheten. Den enormt sköna, förlösande vetskapen om att jag är fri att välja själv. Välja min egen mening med livet.

Kommentarer

Postat av: Benjamin Wangen

Publicerad 2013-07-03 11:38:25

En innertier - reflekterende, interessant og treffende.

Svar: hej och tack, kul att du är med och tänker :)
katarina None

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela