Grottflickan.blogg.se

Allt handlar om val. I varje given sekund har vi ett val.                                                                                    Vi väljer själva hur vi vill agera, och reagera, på det vi dagligen utsätts för av vår omvärld. Huruvida vi väljer enligt hur vi blivit uppfostrade och hur vår genetiska uppsättning ser ut, eller om det enbart är av egen fri vilja, tvistas det om. Idag är de flesta, både forskare och vanliga lekmän, överens om att det är en kombination av arv och miljö som bestämmer. Idén om den fria viljan kommer i skymundan, och kanske det är läge för det nu. Kanske vi inte behöver den diskussionen längre, nu när forskningen kommit så långt inom att förklara mänskligt beteende utifrån våra biologiska funktioner. Teorin om att vi har en själ, ett medvetande, som bottnar i något annat än våra fysiska behov eller våra naturliga drifter, är kanske förlegad i dagens läge.                             Forskning tyder på att mångt och mycket av vår personlighet kan spåras till våra gener. Generna, som vi hittar i vårat DNA, bestämmer i samarbete med vad vi utsätts för av yttre påverkan hur cellerna i kroppen ska bete sig. Därför kan t ex över- eller underskott av hormoner, eller allergier, påverka vår personlighet, eftersom det kan göra så att specifika gener i vår arvsmassa blir aktiva. Vår omgivning påverkar också vår personlighet. Men för att vi ska reagera på vår omgivning på vårt eget unika sätt, krävs det att man har anlag för det. Anlag som gått i arv från våra föräldrar, deras föräldrar, osv osv. Genom gener, som genom yttre påverkan, kan aktiveras.

Den fria viljan, kan man då fråga sig, existerar den överhuvudtaget? Det känns som ett slags maktberövande att förneka den fria viljan och frånta den enskilde individen möjligheten att välja själv, att skylla på att hen är genetiskt programmerad att reagera som hen gör. Att säga att vi inte kan göra ett fritt, objektivt val, eftersom vi är styrda av våra gener att vara på ett visst sätt, agera och reagera på ett visst sätt, blir en enkel lösning när oket av ansvar känns för tungt att axla. Plötsligt behöver vi inte tänka på konsekvenserna för vi kan ju ändå inte hjälpa hur vi är och vad vi gör. Vi är fångar i vår egen kropp, en kropp som är skapad av våra egna celler, celler som består av genetiskt betingade egenskaper. Å andra sidan, den som istället sätter sig ner med armarna i kors och skyller allt på samhället, eller på uppväxten, på mobbarna som gjorde livet surt för denne i grundskolan, den gör det också lätt för sig, och ingen av båda ovannämnda strategier känns speciellt konstruktiva.                                                                                                                                            Det viktigaste att komma ihåg här, är att oavsett om vi har en fri vilja eller inte, så är vi aldrig offer. Varken vår uppväxt eller våra gener har makt över oss om vi inte ger dem makten. Hittills har mycket av det som sätter igång våra ”dåliga gener” lämpats på oss utan vår vetskap. Mediciner, besprutningsmedel och andra miljögifter, diverse livsmedel som gör oss sjuka, har presenterats för oss som ofarliga, kanske t o m som nödvändigheter, och vi har intet ont anande konsumerat det vi blivit serverade. Hittills har vi gjort våra val baserade på det vi trodde var bra för oss, eftersom vi inte visste bättre. Vi litade blint på socialstyrelsen, på politikerna, på media. Men nu kan vi inte längre skylla på det. Nu har vi vanliga konsumenter ökad kunskap, och möjligheten att ta makten i våra egna händer. Vi kan välja en livsstil som motverkar genetiskt betingade sjukdomar och andra besvär. Vi behöver bara anstränga oss lite mer. Det finns fortfarande inga garantier för att vi inte blir sjuka, men vi kan i alla fall försöka, det är vår skyldighet gentemot våra medmänniskor. Istället för att ge upp och säga att allt är redan förutbestämt, att det inte är någon vits, måste  vi kämpa emot.

”vi ser på världen genom en lins av hormoner och transmittorer” skriver den amerikanske näringsterapeuten Nora Gedgaudas i sin bok ”primal body, primal mind”. Och det är odiskutabelt att vi inför varje valmöjlighet, ja under varenda sekund av våra liv, påverkas av diverse biologiska omständigheter. De flesta av dessa omständigheter går att bevisa genom vetenskapen: bl a neuronernas förmåga att utbyta information, halten av olika hormon i blodet. Det som verkar mer verkar mer luddigt, varför vissa verkar mer psykiskt robusta än andra t ex, trots liknande uppväxter, eller kanske till och med trots att den till synes mer psykiskt robuste haft en objektivt sett värre uppväxt än andra, är svårare att förklara i vetenskapliga experiment. Men skam den som ger sig, undersökningar visar att till synes allt går att förklara genom effekten av arv och miljö. Epigenetik är vetenskapen om hur våra gener påverkas utifrån, och det är i första hand yttre påverkan som bestämmer vilka gener som ska aktiveras. Det börjar redan i mammas mage. Vad mamma äter, vad mamma gör, vilket humör hon är på, t o m      vilken musik hon lyssnar på. Allt pumpas in i fostret och läggs som byggstenar för hur den framtida individen ska bli.                                                                                                                 Det vi äter påverkar både vårt humör och vår intelligens, några av komponenterna av det man kan kalla för personlighet. Socker hindrar blodtillförser till vissa delar av hjärnan, transfetter ställer till med kroniska inflammationer som kan ge oss t ex fibromyalgi och depression. Vi kan själva styra våra matvanor. Hur vår mamma levde däremot, när vi bara var ett foster, har vi ju ingen som helst kontroll över, därför verkar det ju ytters orättvist att mamma gjorde dåliga val, som vi nu får betala för idag. Men det ifrån tar oss inte vårat ansvar att göra det bästa av våra egna liv här och nu, oavsett de förutsättningar vi har. Vi kan inte stå till svars för våra föräldrars beteende, men vi kan välja hur vi ska förvalta konsekvenserna av deras val. Vi kan se till att inte våra barn hamnar i samma situation som oss själva. Där vill jag också skjuta in den fria viljan. Oavsett vad den beror på, om den är en del av det som är jag som inte går att förklara, mitt undermedvetna, min själ, eller om den är en produkt av mitt arv och min miljö, finns den ändå där. Jag kan alltid välja hur jag ska reagera.                                                        Jag tror att vi i Sverige, som jag upplever är ett land där alla invånare har de samma förutsättningarna vad gäller t ex val av utbildning, val av kosthåll,möjlighet för självutveckling, behöver en kombination av att redan från födseln både tillämpa en förebyggande livsstil, och också att så tidigt som möjligt prata med våra barn om vikten att ta ansvar. Diskutera om rätt och fel, frihet och tvång, rättigheter och skyldigheter. Så att flest möjliga individer börjar att välja det som är bäst för oss alla, inte bara för dem själva. Så att flest möjliga individer inte gör sig själva sjuka, egoistiska, uppgivna, rädda.

Vi som redan är vuxna och präglade av både arv och miljö, måste börja inse allvaret i att våra val påverkar, inte bara oss själva, men alla runt oss. Våld och hat föder våld och hat, fördomar föder fördomar, en osund livsstil lägger grundlaget för kommande generationers sjukdomar och krämpor. Det vi också måste göra, är att inse att trots att vi är födda med vissa förutsättningar, så måste vi arbeta med oss själva för att förhindra att hamna i offerrollen. Min mamma var tjock/psykist sjuk/sjuk i cancer så jag kan inte göra något annat än att sitta här och vänta på att jag ska drabbas av det samma, min pappa hade ingen utbildning och var lågavlönad och äpplet faller inte långt från trädet – den mentaliteten måste bort. Alla har möjligheten att förverkliga sig själv, alla har möjligheten att välja att må bra. Det gäller att hitta roten till det onda, genom att verkligen syna sig själv i sömmarna och se vad saker och ting beror på. Äter jag något jag inte tål? Rör jag mig i kretsar där andra får mig att må dåligt? Vad kommer min dåliga självkänsla ifrån och varför känner jag mig arg och oförorättad hela tiden? De inre förhållandena beror enormt mycket på de yttre. De yttre beror i sin tur på de inre. Att ta ett uppgör med sig själv, och att sedan arbeta med att stärka sig själv både fysiskt och psykiskt, är något som alla vinner på i längden. Endast när man orkar med sin egen tillvaro orkar man också tänka på andras. 

Upplevelsen av att vara jämlik sina medmänniskor är en av förutsättningarna för att en människa ska må bra. Hon måste känna att hennes röst lyssnas på, att hennes åsikter betyder något, att hon är värd lika mycket som sina medmänniskor. Detta innebär att vi vuxna har ett enormt ansvar inför våra barn, att lära dem förstå sitt eget värde. En vilja att behandla andra som jämlikar bottnar i en god självkänsla.

Utan god självkänsla har man ett skeptisk bemötande gentemot andra. Man tar för givet att alla andra innehar samma, i ens egna ögon, dåliga sidor som en själv, vilket gör att man inte litar på andra. Man kan heller inte lita på sig själv då man inte tror på sina egna förmågor angående att utföra, fullföra och bemästra. Å andra sidan, dessa alla andra, som garanterat innehar lika många dåliga sidor som en själv, har iallafall inte DEN sidan, den som gör dem oförmögna att utföra saker och ting. Man blir därför misstänksam och avundsjuk. Vad har de som inte jag har? De tror att de är nåt! Missunsam roffar man därför åt sig av det man kan, och man tänker då rakt inte dela med sig! Att realisera sig själv hamnar längst ner på listan, man tycker helt enkelt inte att man innehar potentialet till att utvecklas i önskvärd riktning. Kanske man inte ens har utformat en riktning, eftersom man inte tycker att det är värt att ödsla tid på fåniga drömmar som ändå bara förblir ouppfyllda, och till förtret. Drömmar, resonerar man kanske, är till för dem som kan, som vågar, som är kompetenta. Inte sådana som mig, som aldrig har, och aldrig kommer att, uträtta nånting. Automatiskt sorterar man sig själv som en andra rangens människa, jämfört med de andra Supermänniskorna som verkar ha kontroll på allt. Man spär på tankegången: jag kan inte, jag är inte kapabel, jag är sämre rustad än andra. Samtidigt pyr den giftiga avundsjukan, varför får de när inte jag får? För att de kan? Och jag kan inte? Orättvist orättvist orättvist! Den dåliga självkänslan, och ojämlikheten, är ett faktum.

Det är inte bara de som står på pinnen över på hierarkistegen som sparkar neråt. Många sparkar på sig själva och på sin egen samhällsklass. De vill inte tillhöra sin egen klass, de vill klättra upp till de stora killarna och tjejerna, men de känner sig oförmögna till detta, därför utformar de ett slags förakt för ”sina egna”. Istället för att lyfta varandra trycker man ner varandra. Istället för att se varandras möjligheter ser man bara lås och bojor. Vi är evigt dömda att tillhöra vår klass och vi kan ingenting göra åt saken. Dock kan vi inte acceptera vårat öde, därför fortsätter vi att se ner på varandra och hindra varandra i våran utveckling med att inte acceptera varandras framsteg. Därför att vi inte tål vår egen avundsjuka när andra lyckas. Äpplet faller inte långt från trädet, säger man. Tydliga bevis finns att livsstil, utbildningsnivå, hälsa, går i arv. Men inte bara på grund av genetiska faktorer, utan helt enkelt för att föräldrar lär sina barn att vara precis som de. De lär sina barn att de inte är lika mycket värda som alla andra, att jämlikheten inte gäller dem, heller inte för deras klassystrar och -bröder. Därför är det minst lika viktigt att vi vuxna lär våra barn vikten av att också värdera andra högt. Lika högt som de värderar sig själva.

Jag tror, att så länge man inte innehar en god självkänsla, kan man heller inte kan ta det fulla ansvaret för sig själv. Man lämpar över det ansvaret på andra. Det misstänksamma beteendet gör att egoismen frodas. Varför ska jag kasta skräpet i papperskorgen, det är ju någon annan som ansvarar för att gatorna är rena. Dessutom betalar jag skatt, jag har rätt att kasta skräp på gatan. Och, varför ska bara jag ta mitt ansvar, när alla andra skiter i det? Varför ska jag sluta röka, varför ska jag gå ner i vikt, varför ska jag ändra min självdestruktiva livsstil för någon annans skull? Jag lever som jag vill, och jag förväntar mig att det ska finnas läkare, forskare, undersköterskor, människor som står i givakt för mig den dagen jag blir sjuk av mina egna medvetna val. Varför ska jag rädda hela världen? Sköt dig själv och skit i andra är en farlig livsfilosofi. Passivitet är också en aktiv handling.

Samtidigt gör känslan av att hela tiden vara i underläge att självömkan får utrymme. För att jag förtjänar det, är en slogan vi har hört länge nu. Ett mantra som präntas in i oss förmedlat av de rika och berömda. Vi känner oss oförrättade, klart jag förtjänar samma behandling som en Hollywood-kändis! Jag undrar: vad har du gjort för att förtjäna det? Är det en sten som lyfts från kollektivets axlar, nu när vi äntligen, efter mänsklighetens hela historia av krig och svält, kan leva i frihet? Förtjänar vi att ha det bra nu, bara för att våra förfäder fick lida? I hög standard, i vadderade rum, vaccinerade och hela och rena, förtjänar vi, den moderna människan, plötsligt att ha allt vi önskar. Iallafall vi som råkar vara födda i västvärlden under denna period, då det faktiskt kan vara riktigt gött att leva. Känner folk kanske att det är bäst att passa på, någonstans i det undermedvetna mässar rösten: ingenting varar för evigt, passa på att ta medans du kan? Detta undergräver jämlikheten, man tror att för att må bra måste man ha mer än alla andra. För att må bra måste man bräda andra, i utseende, makt, pengar, saker. Man måste bli beundrad, man måste hävda sin rätt. Lätt är då att glömma bort att andra känner exakt likadant, och att det då blir ett evigt race i att hela tiden bräda varandra. Dessutom kräver man perfektion i allt, från prylar till hårvård till läkekonst. För det förtjänar man ju, enbart genom att man har blivit född till människa i den västliga delen av världen. För en indier t ex, eller en afrika, den förtjänar ju inte den samma behandlingen som en svensk.

De som inte klarar av pressen, de som inte orkar tävla, de ger upp. De sätter sig ner likt små barn med armarna i kors och tjurar: jag kan inte, jag vill inte. Nu får någon annan ta hand om mig för nu orkar jag inte mer. Och så gör de sport av att snylta, utnyttja systemet, mest möjliga avkastning på minst möjliga insättning, varför ska jag anstränga mig, när staten har skyldighet att hålla mig vid liv, oavsett vad jag än gör? Oavsett vad jag är ger? Ojämlikheten är ett faktum.

Den stora massan då? Ja, den knegar på som vanligt. Betalar skatt, smågnäller, blir aldrig riktigt nöjd för gräset är alltid grönare. Försöker infinna sig i sin roll som medelsvensson som trots allt ändå har det ganska så bra, men bär alltid runt på känslan av att det finns något mer, att de har ett större potential, men att yttre omständigheter har gjort att de aldrig kommer att kunna uppfylla det. kanske hade det hjälpt på humöret, på känslan av människorvärde, med en ny bil? förgäves försöker man köpa sig lycka.

Jag vet att det inte är så svartvitt i verkligheten. Jag vet att vi alla har alla dessa sidor i oss, de småaktiga, de svartsjuka. Alla smiter vi undan ifrån ansvar ibland, alla känner vi oss oförrättade ibland. Så varför tillåter vi oss att inte ha en god självkänsla, när vi vet att ingen är perfekt? För att kunna acceptera andra måste vi kunna acceptera oss själva. Annars blir det beundran, förakt, svartsjuka, istället för jämlikhet. Vi måste lära våra barn att se sitt eget värde, men lika viktigt är det att också se andras. Vi måste lära dem att andra har känslor, tankar, behov, precis som de. Att för att ta så måste man också ge. oerhört viktigt är också att få dem att inse att lycka inte mäts i pengar på banken, utlandssemestrar, mobiltelefoner, att passa in och se ut som, vara som, alla andra.

Ingenting kommer heller gratis, det är förödande att få ett barn att tro det. Förmågan att känna empati är av yttersta vikt för att en individ ska vilja sträva efter ett jämlikt samhälle, för empati raderar automatiskt ut behovet att hävda just sin rätt framför andras. Bara för att jag existerar har jag rätt till allt, tycks många verka tycka. Det fungerar inte riktigt så, inte i praktiken. Det är fysikens lag som bestämmer det. Energi kan inte skapas, det kan bara omvandlas. Vi kan inte ta och ta och ta, någonstans måste vi ge också. Så att energin kan flöda mellan oss, den energin vi har att förvalta här på jorden. Jämlikhet, syskonskap, acceptans av både andra och oss själva. Allt startar med en god självkänsla. En god självkänsla i sin tur bottnar i att man värderar andra lika högt som sig själv. 

Jag läser en väldigt intressant bok just nu, (en bok av flera, har svårt för att hålla mig till en åt gången) Nietzsche, the key ideas. Den har fått mig att verkligen tänka till. Jag håller med om mycket av det han skrev, men mitt moraliska ideal är nog mer vänstervridet än vad hans var. För den som är intresserad av filosofi kommer här ett inlägg om egna reflektioner över Freidrich Nietzsches tankar och övertygelser.

 Freidrich Nietzsche levde mellan åren 1844 – 1900 och räknas som en av världshistoriens största tänkare. De sista 10 åren av sitt liv spenderade han som sinnessjuk. En grönsak, som många valde att uttrycka det. Exakt varför han hamnade i detta mentala tillstånd är det ingen som vet, men det var antagligen en naturlig följd av den syfilis han ådrog sig i sin ungdom. Vissa vill ha det till att det var på grund av att den yttersta sanningen uppenbarat sig för honom, sanningen om vad det egentligen innebär att vara människa, och att den var för stor och tung att bära. Dock tror jag att det mest är ett slags önsketänkande från de anhängare som vill bevara hans minne ädelt och upphöjt, de vill inte erkänna att han helt enkelt föll offer för en könssjukdom och led de naturliga sviterna av den.Det är oavsett tråkigt att han försvann i så unga år. Tänk vilka intressanta konklusioner han kanske hade kommit till senare i livet, om han hade fått chans att utveckla sig vidare in i ålderdomen? Vishet kommer ju av sig själv bara man lever länge nog.Vi får helt enkelt göra som med allt material de döda lämnar efter sig; utveckla det vidare själva. Vi får ställa oss frågor så som hur uppfattar jag hans filosofiska ideal? Är det kanske så att jag tillämpar dem i mitt liv?

 Under sina verksamma år hann Nietzsche med att skriva och ge ut ett flertal böcker, musikstycken, poem och artiklar. Det fina med boken jag läser är att den är tunn och lättläst, och att den tar upp hans (enligt bokens författare, Nietzsche-experten Dr Roy Jackson) viktigaste verk, och hans mest kontroversiella uttalelser.                                                                                                                                          Filosofi generellt är, enligt min mening, ett komplicerat ämne, och inte minst ett enormt stort. Eftersom det handlar om uppfattningar och värderingar finns det lika många filosofiska inriktningar som det finns människor på jorden. Ingenting är rätt, ingenting är fel. Min syn på filosofi är därför den här: att leta efter den ultimata sanningen är slöseri med tid, för den kommer vi aldrig att finna. Att leta efter sin egen sanna väg däremot, är livsviktigt, för det är den vi måste följa för att bli tillfreds med oss själva och livet. Att rannsaka sig själv, lära känna sina egna moraliska övertygelser, och vara dem trogna är därför en förutsättning för en god självkänsla och ett lyckligt liv. Om Nietzsche, i likhet med sina kollegor, var ute efter en ultimat sanning, tvistas det fortfarande. Personligen tror jag att han var inne på mitt spår: det finns ingen objektiv sanning, alla har sin egen subjektiva uppfattning om vad som är rätt och fel, och varje människa måste därför ta sitt eget ansvar i att utforma sin egen väg. Det verkar som om att Nietzsches idé om den enda riktiga vägen att gå inte var till för alla.

 Nietzsche hör heller inte till de som skrev texter för gemene man. Tvärt om skrev han för dem som redan kunde sin filosofi, de intellektuella, säkerligen dem han menade var dessa Övermänniskor (übermensch) som varje människa borde sträva efter att bli. Eftersom tron på en allsmäktig Gud som den som dikterar varje människas liv, och därför också förutbestämmer varje människas öde, går stick i stäv med tron på den fria viljan deklarerade Nietzsche att Gud är död. Gud är död, eftersom vi (människan) har dödat honom. Orsaken till detta, är att vi inte längre behöver en gud, eller en religion, för att leva moraliskt riktigt, eller för att ha en mening med vår existens. Istället borde vi sträva efter att hitta meningen med livet inom oss själva genom självrealisering, och vi måste själva forma vår egen uppfattning om vad som är moraliskt riktigt genom att lära känna oss själva och våra egna ideal. Vi måste komma ihåg att när Nietzsche deklarerade detta, under sent 1800-tal, var majoriteten av västvärldens befolkning fortfarande djupt kristen. Därför fick också hans påstående blandade reaktioner. 

 Att Nietzsche, som vuxit upp i en kristen familj och som i sin barn- och undgomstid själv varit kristen, valde att döda Gud (dvs sin egen tro på Gud) ser jag på som något enormt starkt. Han valde medvetet bort något som för många är en av de största grunderna till att ha en tro på en högre makt: tryggheten. Den gudstroende vet att allt han gör, gör han i egenskap av något annat än sig själv. Han behöver aldrig ta det yttersta ansvaret för sig själv, för det gör Gud. Vad som än händer, vare sig det är av ondo eller godo, har Gud en mening med det. Därför finner alltid den gudstroende en trygghet i att veta att allt sker enligt ett förutbestämt manus, där han själv har en förutbestämd plats, därför har hans liv en mening, han finns inte till av en slump. Gud har skapat honom för ett syfte.Den gudlöse däremot, står på egna ben. Han startar med blanka ark och skriver sin egen historia. Vad han fyller dessa sidor, denna självbiografi, med bestämmer han helt själv, utefter sina egna förutsättningar och ambitioner. Ingen eller ingenting bestämmer över honom, han är själv ansvarig för sin egen lycka. Han kan heller inte skylla på någon annan för vad som händer i hans liv. Motgång, likväl som medgång, accepteras som en naturlig del av vad det innebär att vara människa.

Jag håller med om att religion är onödigt i fråga om existensiell trygghet. Den trygghet vi behöver kan vi få dels ifrån oss själva, dels ifrån våra medmänniskor. En förutsättning för att kunna lita på sina medmänniskor är att kunna lita på sig själv. För att kunna lita på sig själv måste man veta vart man står både moraliskt och åsiktsmässigt. Innehar man själv egenskaper man misstycker om, tror man automatiskt att också andra har det, därför finner man det omöjligt att lita på andra. Att finna sig själv i sig själv, vad man själv tycker och tänker, utan att religion pålägger en regler och ramar för vad som är rätt och riktigt, är en förutsättning för att kunna lita på sig själv. Även när jag gör något som jag i efterhand uppfattar som ”fel” litar jag på att det var det bästa jag kunde åstadkomma där och då. Nästa gång, klok av erfarenhet, handlar jag annorlunda. På så sätt tar jag också det fulla ansvaret för vad jag gör, och att jag för varje misstag jag begår kan syna mig själv i sömmarna, ta till konstruktiv självkritik, och undvika att göra samma misstag om igen.

Nietzsche ansåg den kristna religionen för att vara full av självmedlidande och en ursäkt för att inte ta eget ansvar. Trots att han själv var svårt sjuk under nästan hela sitt liv, dels pga sin syfilis men också av andra sjukdomar, skulle han aldrig drömma om att be om medlidande. Han ansåg att han trots sina fysiska tillkortakommanden var skyldig sig själv att sträva efter att uppfylla sitt potential. Det var det som, enligt honom, var meningen med livet. Att förverkliga sig själv, genom eget arbete. Det var också det han menade med begreppet Övermänniskor. En övermänniska var den som valde, levde och blomstrade, utan religionens inblandning. Som tog sig fram för egen maskin, utan att luta sig emot någon eller något annat än sig själv. En som inte ville ha medlidande, som inte ville ha hjälp. Dessa övermänniskor, tolkar jag det som, var det ont om, enligt Nietzsche. Den stora grå massan hade han inte mycket till övers för. Fårflocken, den som bara följer efter sin herde (Gud).

I dagens läge kan man inte längre dra alla över en kam och säga att den grå massan är invaggade i en religiös falsk trygghet. Däremot kan man ju kanske kalla det sociala skyddsnätet för ett slags substitut för det som en gång var det religiösa skyddsnätet. Man kan ju undra vad Nietzsche hade tyckt om socialbidrag och arbetslöshetsförsäkringar. Oavsett så känner jag att jag håller med om mångt och mycket i hans filosofi. Meningen med livet är att förverkliga sig själv. Att rå om sig själv. Att lära känna sig själv. Jag skulle vilja gå så långt som att det är varje människas skyldighet att göra detta, för att bli den bästa utgåvan av sig själv. När vi förverkligar oss själva, blir vi lyckliga, ett samhälle fullt av lyckliga människor är ett samhälle fullt av kärlek. Jag tycker att religion för dagens moderna människa är överflödigt, och en slags verklighetsflykt, då ett blint annamande av andras färdigskrivna regler för hur etik och moral ska utövas innebär att man inte känner efter vad som instinktivt känns rätt för en själv. Det, enligt min mening, tar bort fokus från individens egen förmåga att komma till insikter, och förövar denne möjligheten för att utveckla sin egen personlighet.

Däremot inser jag att inte alla alltid kan att ta eget ansvar. Vi ska ha det som högsta mål med vår tillvaro, att aldrig vara beroende av andra, utan snarare att leva i ett ömsesidigt samarbete med andra. Men vi måste också tillåta oss själva, och speciellt andra, att be om hjälp, och att den hjälpen ska finnas, när det behövs. Vi kan gärna kalla dem, oss, övermänniskor. Dem, vi som står upprätta. Som bidrar till samhällets fortsatta tillväxt, som jobbar, som betalar skatt, som engarerar oss politiskt, som orkar med våran vardag, som anstränger oss för att utvecklas. Vi, oss, dem, som har huvudet ovan vattenytan. Dock vill jag hellre använda den engelska översättningen av Nietzsches übermensch när det kommer till hur en sådan människa bör vara. En Superman. En som flyger för egen maskin, men som solidariskt och utan baktankar sträcker ut en hjälpande hand till den som behöver det.