Lycklig
Jag är känner mig lycklig.
Jag känner mig optimistisk, nyfiken, glad. När något negativt händer, tar jag det inte för hårt, inte för personligt, accepterar det och går vidare.Det har jag gjort utan avbrott i ca ett år nu. Klart jag är sur och irriterad ibland, men det är bara på ytan. Mitt grundläggande tillstånd har varit lycklig.Jag kan inte sätta fingret på exakt när, heller inte exakt varför, det hände sig att jag blev lycklig. Det verkar inte vara en enskild orsak till det. Men för ett år sedan, nådde jag en ny nivå i min utveckling.
Den där känslan av lycka, den hade jag redan då bitvis haft i kanske ett år. Den kom och gick, och den varvades med den gamla vanliga stressen och oron. Ena dagen var jag lycklig, nöjd med min framgång, utan en tanke på varken gamla eller framtida tråkigheter, jag bubblade, jag var euforisk, mycket blev gjort och jag kunde faktiskt se mig själv växa. Jag kunde se skillnad på mig själv före och efter en utvecklande händelse. Som att med sina egna ögon faktiskt se gräset växa. Men, som sagt, det gamla mönstret av att tänka negativt (om mig själv), förakta min spegelbild, låta kaos och förvirring härja fritt, det fanns kvar. Man kan kanske säga att jag gick igenom en slags manisk-depressiv period men med väldigt småskaliga symptom. Som jag själv påförde mig. Jag har ju aldrig varit bipolär på riktigt, antagligen har jag aldrig ens haft en diagnos, så jag är försiktig med vilka psykiska sjukdomar jag påstår att jag lider av. När jag var yngre var jag rädd för att jag skulle vara mentalt sjuk. Jag gjorde online-tester och läste om diverse symptom för att bekräfta min oro. Men ingen mental sjukdom passade in på mig. Däremot var jag ledsen. Otroligt ledsen. Arg var jag också. Absolut avundsjuk.
Jag minns inte exakt när jag började syna mig själv i sömmarna, men någon gång i början av tjogoårs ålder skedde det. Dessförinnan hade jag trott att min enda strategi för att slippa sorg var att beskydda mig genom att skylla ifrån mig. Det var inte mitt fel att jag mådde dåligt, det var mina omgivningars. Det var mina gamla klasskamrater som mobbade mig, deras fel var det. Det var de vuxnas fel som aldrig såg mig, som aldrig kom till min undsättning. Det var också mitt usteendes fel, och det låg ju heller inte i min makt att ändra på. Tack vare att jag alltid varit mer eller mindre överviktig, mer eller mindre oattraktiv, hade jag aldrig behövt ta ansvar för min egen framgång. Hur skulle jag kunna det när allt, till och med min egen kropp, arbetade emot mig? Det måste ju folk förstå, att det är synd om mig? Så som jag ser ut! Så som jag alltid blivit behandlad! Genom att alltid ha en ursäkt till hands för varför det låg i min fulla rätt att vara arg och ledsen behövde jag aldrig anstränga mig för att må bättre. Det var helt enkelt inte mitt ansvar.Jag är oändligt glad över att jag ändrade strategi och började att ta mitt ansvar.
Jag ska inte diskutera arv och miljö, för jag vet inte så mycket om det, mer än att det är väldigt lite som faktiskt styrs av våra gener (så dem kan jag heller inte skylla på). Men min miljö har ju i alla tider nästan bara påverkat mig i negativ riktning, så det är intressant att tänka på vad som kan ha varit de avgörande faktorerna i mitt fall. Inte ens jag själv kan sätta fingret på vad som styrt mig in i rätt riktning. Det enda jag är säker på är att jag så länge jag kan minnas har tänkt på, och funderat över, människors beteenden. Jag har också haft en väldigt stor moral, jag har alltid arbetat, stått i, gjort rätt för mig. Det tror jag har gjort mig till en självständig individ som lägger stor vikt vid rättvisa och jämlikhet, liksom att man måste hjälpa dem som har det svårt. Så länge det finns människor som är svagare än mig är det mitt ansvar att se till att arbeta och betala skatt så att de också kan överleva, så länge det finns människor som inte kan arbeta är det mitt ansvar att se till att jag som kan, håller huvudet över vattenytan så att jag inte bryter ihop och lägger mig i sängen och låter andra ta hand om mig. Det har varit bra för mig att aldrig ge upp, att kämpa på trots demonerna i mitt huvud. Hämnd har heller aldrig lockat mig, tvärt om har jag alltid försökt se situationer ur andras perspektiv, se varför andra gör som de gör, det har gjort att jag alltid varit väldigt förlåtande. Det tror jag har hjälpt mig att inte bli bitter.
När jag var växte upp, bestod livet mest sorgliga känslor, och jag kunde inte hantera dem. Det kan man heller inte begär av ett barn. Att jag därför var olycklig som barn, det klandrar jag inte mig själv för.Ändå, mitt i all olycka, hade jag ändå en känsla av att vara min egen. Jag var aldrig helt ensam, eftersom jag var mig själv. Att tillhöra en grupp var aldrig aktuellt för mig. Att finna min identitet genom att anpassa mig och göra om mig så att jag ska passa in i en viss grupps kriterier, det skulle aldrig falla mig in då, inte heller nu. Det är jag jävligt glad för. Idag älskar jag gemenskapen med andra människor, och det vanligaste är ju att likasinnade kommer samman, men att säga att jag är stolt för att jag tillhör en viss grupp människor, det gör jag inte. Det skyr jag faktiskt, den där tankegången om att vi är vi och ni är ni, att vi är olika. Det är så krig startar. Vad sägs om att avskaffa grupperingar, där medlemmarna får lov att känna sig speciella och bättre än utomstående bara för att de tänker och tycker likadant, eller för att de hejar på samma fotbollslag, eller för att de tror på samma gud? Vad sägs om att fokusera på riktiga värderingar istället, de mänskliga rättigheterna, äkta kamratskap som baseras på vem man är, inte vilken bil man kör eller vilken stadsdel man bor i? Om man inte kan känna sig som en hel människa utan att ha en hög med liktänkande supportrar i ryggen som bekräftar att allt man säger och gör är rätt eftersom man gör det på deras sätt, då borde man ta ett allvarligt snack med sig själv för att undersöka vart den där osjälvständigheten kommeri från.
Mitt liv har varit väldigt brokigt. Det har varit väldigt tråkigt, sorgligt, mörkt. Nu är det väldigt väldigt bra. Just nu är det gött att vara mig. Vem vet vad som händer imorgon? Det tar vi imorgon.Nu när jag mår bra orkar jag också se det som inte är bra, med världen. Med mina medmänniskor. Jag orkar dela med mig och hjälpa andra, jag orkar ha ett syfte som är större än jag själv.Att jag kommit hit dit jag är nu, handlar om att jag tar ansvar för min hälsa, både den fysiska och den psykiska. Jag går i terapi. Jag pratar med mig själv. Jag lyssnar på mig själv. Jag tränar. Jag försöker äta det jag själv tror är sunt. Jag försöker finna en balans mellan att vara med andra, och att vara ensam. Jag ägnar mig åt det jag tycker är intressant. Jag undviker att fokusera på det negativa.Att ha en sund hjärna i en sund kropp är för mig avgörande för att ha ett bra liv, eftersom hjärnan och kroppen hör ihop, ett konstant samarbete. Därför känns det viktigt för mig att försöka hitta de rätta vägarna att gå för att underlätta för hjärna och kropp. Därför känns det viktigt för mig att försöka upplysa andra om hur man kan gå till väga, om de vill lyssna så klart, jag predikar inte för dem som inte vill. Därför tillbringar jag mycket tid med att gräva fram fakta. Fakta som jag presenterar här på min blogg.
För om vi ska kunna rädda världen måste vi vara friska. Psykiskt och mentalt. Vi måste ta ansvar för oss själva, våra handlingar, våra tankar, och också våra egna kroppar, så att vi inte blir en belastning för andra. Om vi, trots försök i att förebygga, skulle bli en belastning, måste andra finnas där med sina friska kroppar att ta hand om oss. Alla måste ta sitt ansvar och se till att de är den absolut bästa versionen av sig själva.Jag försöker verkligen att vara det, och det är inte alltid så lätt. Det är heller inte alltid så roligt, för det innebär att man måste se sina egna fel och brister i vitögat. Men det är nödvändigt.
Lyckan finns inte i handväskor, skor, bilar, status, att tillhöra en viss grupp, att ta droger, att äta på fina restauranger, att visa fram sitt perfekta hem i bloggar och på Facebook. Lyckan finns inte utanför, den finns inuti.Oavsett om man är religiös eller inte (vilket inte jag är) kan man ta till sig budskapet i Carl Gustav Ljungs ord: God is in the soul. Och det tycker jag också är en fin sammanfattning av existensen självt. Vi är materia, vi är kemi, vi är elektriska impulser, men vi behöver ett medvetande som upplever att vi lever för att det ska spela någon roll. Medvetandet har vi inte lyckats kartlägga ännu, och det är också detta medvetandet vi kan kalla för själen. Allt av vikt händer i själen. Därför är det också av yttersta vikt att vi utforskar den, att vi letar inuti. Samtidigt som vi vårdar själens boning, kroppen. Det är mitt bidrag till en bättre värld.