Grottflickan.blogg.se

Ämnet evolution har ganska så nyligen börjat att intressera mig, därför erkänner jag öppet att jag vet väldigt lite om det. På tiden därför att forska lite mer i ämnet!

Carl Von Linné

Idén om att jordens djur- och växtrarter med tiden ändrar sig för att anpassa sig en viss miljö har funntis länge. Det diskuterades redan under antiken, alltså flera århundraden före år noll, som är vad vi kallar början av vår tideräkning. Efter att svensken Carl Von Linné, botaniker och sedmera professor, under tidigt 1700-tal vidareutvecklade redan existerande idéer om hur olika levande organismer hörde samman i grupper och undergrupper, fick man en översiktligt bild av olika arters karaktäristiska drag och hur de är anpassade efter sina omgivningar. I hans verk, Systema naturae, sorterades dåtidens alla kända arter inom djur, växter och även mineraler in i sina respektive grupper och undergrupper, utefter vilka kännetecken de hade, t ex utseende, beteende, likheter och olikheter. Detta baserades så klart på rena observationer då genforskning inte hade gjorts tillgänglig då. Därför har hans verk omarbetats en aning allteftersom vetenskapen gjort framsteg. Ett av de mest kontroversiella inslagen i Systema naturae är Linnés idé om att människan och apan tillhör samma grupp däggdjur, primaterna. Det var dock aldrig Linnés mening att med sina grupperingar påvisa någon slags evolutionär utveckling, då han under arbetet med Syatema naturae fortfarande var fast stark anhängare av principen om arternas oförändlighet. Hans slutsats att apan och människan tillhör samma kategori inom primaterna, var på grund av deras karakteristiska likheter, och bottnade inte i en tro om att vi härstammade från samma förfader. Först mot slutet av sin karriär kom han att betrakta evolutionen som en faktisk möjlighet.

Darwin

Charles Darwin, den nu världskände naturvetenskapsforskaren, och den för allmänheten mindre kände Alfred Wallace, också forskare inom naturvetenskapliga ämnen, var de första att på allvar etablera evolutuionsteorin som ett vetenskapligt argument för hur livet på jorden har utvecklats till att se ut som det gör idag. Tack vare moder jords naturliga urval, där de mest lämpade exemplaren överlever de mindre lämpade, är nu de djur och växter vi har idag evolverade versioner av djur och växter som funnits tidigare.

Darwins forskningsmaterial var begränsat jämfört med dagens, men han formulerade ändå en teori om att allt liv på jorden härstammade ur en enda gemensam förfäder. Också människan är en förädlad produkt av den förfadern, genom det naturliga urvalet.

Det är bl a detta som gör att religiösa kreationister vägrar att acceptera evolutionen som en möjlighet. Deras tro på Gud som skapare av det fulländade, gör att det inte finns rum för ”misstag” inom skapelsen, som sedan naturen själv skulle vara tvungen att rätta till. Gud skapade människan i sin avbild, hel och perfekt från första exemplar. Evolutionsteorin påstår att däremot att arten människa framkommit genom flera miljoner år av trial and error, och att våra förfäder är en form av apor. Det vill säga, inte bara förkastar evolutionsteorin idén om att Gud är den allsmäktiga hjärnan bakom hela universum och den som är ansvarig för att ha skapat alla levande organismer så som vi ser dem idag, perfekt anpassade till sina naturliga miljöer, den knuffar också ner människan från tronen och degraderar henne från att vara en högre stående varelse som råder över djuren, till att helt enkelt vara ett djur själv.

Trots olika trosuppfattningars starka opponion mot Darwin och Wallace kom evolutionsteorin att betraktas som en reell vetenskap. Ju mer vetenskapen avancerat har också allt fler bevis på teorins trovärdighet kunnat framvisas. Idag kan vi säga att vi vet att det för ca 3,5 miljader år sedan fanns encelliga organismer här på jorden som började mutera sig för att bättre överleva sin naturliga miljö, och att de så småningom utvecklades till den flora och fauna vi har idag. Vi kan säga att vi vet att alla levande organismer genom evolution anpassar sig fysiologiskt för att passa in i sin närmiljö.

Om arternas uppkomst

Charles Darwin gav år 1859 ut boken Om arternas uppkomst, där han argumenterade för hur evolution genom det naturliga urvalet är den enda tänkbara formen för hur dagens flora och fauna ser ut som den gör. Darwin uppfann inte evolutonsteorin, men han var den första som publiserade konkreta bevis, bl a genom att jämföra fossil med nu levande arter, och dra paralleller med framalvling av husdjur. I grova drag kan man säga att Darwins teori ser ut så här:

Om all avkomma hos en art skulle vara stark nog att föröka sig skulle populationen, en grupp individer av en art, inom den arten öka. Detta är i naturen inte fallet där populationen hos en art i stora drag förblir den samma över tid. Tillgången till föda är i naturen begränsad, och relativt stabil över tid. Som följd av detta uppstår en kamp för att överleva.

De utmärkande dragen inom en population varierar markant från individ till individ. Mycket av denna variation är ärftlig. Det är mindre chanser för en individ som är mindre anpassad till sin miljö att överleva, än för en som är bättre anpassad. Det är också mindre chans för denne att föröka sig, vilket resulterar i att den som är bättre lämpad för sin miljö också är den som har större chans att föröka sig och föra sina gener med sina ärftliga drag vidare in i kommande generationer, vilket resulterar i det naturliga urvalet, den starkes överlevnad.

Följden av denna långsamma process resulterar i att populationer ändras över tid för att anpassa sig sina miljöer, och ackumulerar i en slutprodukt, nämligen bildandet av en ny art.

Det är lätt att hävda Den starkes överlevnad som ett slags rättfärdigande för att de av oss männsikor som är mest robusta psykiskt också är de som enligt naturens lag har rätt att sko sig på andra. Likaså kan den som är fysiskt stark säga att den har rätt att slå sig fram, bokstavligt talat, för att nå framgång. För så går det ju till i djurens värld, där är ju den enes bröd den andres död. Men som alltid finns det många nyanser, också i det som vid första anblick kan ses som väldigt svartvitt. Egentligen handlar det inte om den starkes, men den bäst lämpades, överlevnad. Och det handlar om artens överlevnad, inte den enskilde individens.

Ett slags samarbete

I djurens värld finns inga perfekta individer, och inga individer strävar heller medvetet efter att bli det, till skilland från oss människor. Det råder hela tiden en slags obalans. Ett lejon fångar inte alltid sitt byte, för lejonet är inte genetiskt perfekt. En zebra å andra sida, springer inte alltid ifrån sin jägare, för den är heller inte genetiskt perfekt. På så sätt lever de i ett avbalanserat samarbete. Ibland vinner lejonet, ibland zebran. Evolutionen kan kanske på sikt göra lejonet snabbare, men då måste också zebran bli snabbare, annars försvinner snart zebrorna och lejonet blir utan den sortens byte, och då kanske lejonet på grund av brist på föda också försvinner. Å andra sidan, om lejonet blir snabbare, vilket resulterar i att zebran utrotas, kanske ett annat gräsätande djur får mer tillgång till föda, eftersom zebran plötsligt inte är med och tävlar om den, vilket resulterar i ett ökat antal av detta djuret, som lejonet då kan jaga istället. Dock sätter ju fysikens lagar stopp för utvecklingen ibland. Lejonet kan bara bli snabbare, till en viss gräns, sedan är det fysiskt omöjligt att utföra vissa ändringar i djurets anatomi. Därför upprätthålls också balansen. Ingen naturlig utveckling kommer ensam. Det ena är beroende av det andra, det ena påverkar det andra. Så djuren lever i en tyst överenskommelse, de samarbetar, för att tillsammans kunna föra sina egna gener vidare.

Det finns heller inga perfekta människor. Genom det naturliga urvalet råder en balans mellan oss människor emellan, och mellan människan och djuret. Vi samarbetar genom att utnyttja varandras styrkor. Vi använder oss av varandra eftersom ingen individ alena innehar alla de egenskaperna som behövs för att överleva. Tillsammans ser vi till att föra våra gener vidare. Men ser man sig omkring idag, känns det snarare som om att människan tagit evolutionen i egna händer, och utnyttjar den nu hej vilt till sin egen fördel. Den starkes överlevnad innebär nu mer än någonsin individens överlevnad snarare än artens. Intellekt, förmåga att planera sin framtid, abstrakt tänkande, konsten att kunna belöna sig själv, allt det där som djuren inte har, är till vår fördel. Så länge det används på rätt sätt. I dagens samhälle verkar det inte vara fallet.

Kärlek

Hur vi väljer att säkra att våra gener lever vidare går till på samma sätt som djurens, vi ser till att föröka oss. Än så länge fungerar det maskineriet som det ska. I likhet med andra djur, behöver vi vissa karaktärsdrag, både fysiska och psykiska, för att locka det motsatta könet. Människan baserar delvis sitt val av partner för fortplantning på huruvida partnern är fysiskt och psykiskt frisk, dvs den har stora chanser att föda en fysiskt och psykiskt frisk avkomma som i sin tur kan föra generna vidare. Men människan påverkas också av någonting annat, till skillnad från djuren, och det är hennes medvetna tänkande. Hennes förmåga att tänka långsiktigt, väga in flera val, fördelar, nackdelar. För oss människor spelar fler faktorer in än vem som springer snabbast, vem som är starkast, eller vem som har mest imponerande fjäderskrud (även om självklart utseendet spelar en väldigt viktig roll även här). Vi kan välja partner efter vad som känns bäst ekonomiskt, eller vart vi vill bo geografiskt, eller efter vad den närmaste familjen bestämmer. Vi kan också välja partner av kärlek. Detta innebär att genernas tvångsmässiga beteende, att till varje pris se till att föra sig själva vidare in i nästa generation, får ge vika för nånting som är svårt att sätta fingret på, för vad är kärlek egentligen? Att välja en fysiskt svag partner t ex, för att man helt enkelt älskar den personens insida, gör ju inte speciellt mycket för genernas fortlevnad. Att välja av kärlek, som förhoppningsvis de flesta av oss gör, innebär att vi kan välja en impotent eller steril partner, eller en partner av samma kön. Med andra ord, genernas hänsynslösa begär efter att föras vidare in i nästa generation segrar inte alltid. Nej, där är människan annorlunda, och jag tycker det är oerhört intressant att fundera över vad det kan komma sig, och vilken konsekvens det kan få i långa loppet. Har vi nått en ny nivå inom evolutionen? Ett urval baserat på fri vilja, oberoende av vad våra gener är programmerade att arbeta emot? Har vi kommit så långt att vi kan styra över våra gener med vårt intellekt? Och om det är fallet, vad får det för betydelse för vår fortlevnad som art?

Det finns en uppsjö av information om ämnet socker. Jag skulle vilja påstå att de allra allra flesta, om inte alla, vuxna svenska människor idag har tagit det för en sanning vid det här laget; socker är inte bra för hälsan. Hur stor mängd som ändå räknas som ok, det varierar däremot från person till person.

Robert Lustig, amerikansk barnläkare med speciellt intresse i bl a barndiabetes och hormoners påverkan på nervsystemet, har blivit en talesman för anti-socker kampanjen. Han går så långt som att säga att socker i allmänhet, och modifierad majsstärkelse (high fructose corn syrup) i synnerhet, är ett gift, vilket i vissas öron låter som en enorm överdrift. Men liksom med t ex tobak och alkohol är det flera studier som visar att det är beroendeframkallande, och att det i för stora mängder ger förödande biverkningar i våra kroppar (precis som tobak och alkohol), så även om ordet gift klingar allt för obehagligt i mångas öron, borde vi iallafall behandla socker med mycket större respekt än vad vi gör idag.

 Lustig blev kändis över en natt i hela den västliga världen, eller iallafall den västliga världens subkultur ”de speciellt intresserade av sockers påverkan på vår hälsa” efter att inspelningen av hans föreläsning ”Sugar – the bitter truth” lanserades på Youtube 2010. Nu har han fler offentliga framträdanden på sin meritlista, och börjar så smått att bli ett känt namn också utanför skaran av speciellt intresserad. Han har framträtt i tv program så som ”60 minutes”, skrivit en New York Times bestseller. ”Fat Chance: Beating the Odds against Sugar, Processed Food, Obesity, and Disease”, och blivit intervjuad i flera olika tv-program och dokumentärer. I ”Sugar-the bitter truth” förklarar han kortfattat och relativt enkelt ett tema som jag tror annars ter sig så invecklat och oövergripligt att folk flest helt enkelt inte orkar lägga ner energi på att förstå. Dessutom går ju åsikterna, och forskningsresultaten, stick i stäv många gånger. Vem ska man tro på? Lustig presenterar en teori som jag själv väljer att tro på som det mest sannorlika.

Enligt den forskning som han baserar sina uttalande på, är socker, och i synnerhet en form av socker kallad modifierad majsstärkelse, eller high fructose corn syrup på engelska (HGFC), den största orsaken till uppkomsten av välfärdssjukdomar. HGFC är sötare än vanligt vitt socker och ger därför högre insulinpåslag vid förtäring. I USA sötas läsken med HGFC istället för socker då det är en billigare råvara. I Sverige sötas läsk och godis främst med socker, men modifierad stärkelse smyger sig in lite här och var i innehålsförteckningarna. Efter lite research på nätet finner jag att det verkar vara främst modifierad potatisstärkelse som används i Sverige (kanske för att potatis är ett vanligare livsmedel här än majs?), och inte bara i godis, men i hel- och halvfabrikat mat så som potatisprodukter, dressingar mm. Den modifierade stärkelsens ursprung är möjligen oviktigt, det viktiga är att komma ihåg att den betyder socker. Modifierad majsstärkelse används också i Sverige, men inte i lika stor grad som i t ex USA. 

Insulin, leptin, inflammation

Orsaken till sockrets verkan på kroppen är denna: Kolhydraterna i kosten frisläpper hormonet insulin i blodet. Insulinets uppgift är att frakta socker till levern, muskler och fettceller. Äter vi mer socker än vad lever och muskler behöver för att fungera optimalt, lagras överskottet i fettcellerna. Kom ihåg, det är kolhydraterna och proteinerna i maten vi äter som frisläpper insulinet, inte fettet. Dock lagras fettet vi äter också som fett när vi i kombination med fett konsumerar kolhydrater och protein. Det är främst kolhydraterna som får insulinutsöndringen att öka. Ju mer kolhydrater vi konsumerar, ju mer insulin utsöndras i blodet, som lagrar fett i fettcellerna. Insulinet hämmar också ett annat hormon i kroppen, leptin, som fungerar som en hungerreglerare. Den säger till oss när vi är mätta. Fungerar inte den optimalt, känner vi inte av mättnad och vi äter mer av den kolhydratsrika kosten, därav överätning, och då specifikt av kolhydratsrik kost, som leder till fetma.

En annan bieffekt av förhöjda halter av insulin i blodet är kronisk inflammation, som i sin tur leder till igentäppta blodkärl. Vi vet ju alla vad igentäppta blodkärl leder till... När insulinet fraktar runt sockermolekyler i blodet fastnar det proteiner på dem, som gör att kärlväggarna blir skadade, de skaver helt enkelt på kärlväggarna. Då uppstår, enligt kroppens fiffiga sätt att läka sig själv på, en inflammation i kärlväggen. Det är också i denna inflammationen som en del av det kolesterolet vi har i blodet fastnar, eftersom kolesterol är med och bygger upp skadade kärlväggar, och det enbart för att laga skadan som redan är skedd pga för hög kolhydrats/sockerkonsumtion. Det hjälper inte att sluta äta fett och istället höja dosen kolhydrater då kroppen dels kan urvinna kolesterol ur kolhydrater om det skulle vara nödvändigt, dels öka produktionen av det kolesterol som redan skapas naturligt i flera delar av kroppen, eftersom kolesterolet är nödvändigt för flera av kroppens funktioner. Kort sagt: utan sockret, de snabba kolhydraterna, kan kolesterolet färdas fritt i blodomloppet och utföra sina naturliga arbetsuppgifter utan att behöva fastna på kärlväggarna.

Från vad jag kan utläsa på flera sidor på nätet, bl a läkartidningen.se och forskning.se verkar det som att svenskarnas ökande övervikt på senare tid har stannat av, både hos barn och unga, och det är ju väldigt goda nyheter. Den kroniska inflammationen som följd av överkonsumtion av socker kvarstår dock, och den leder till mer än bara fetma.

Svenskarnas sockerförbruk 

Tillbaka till Robert Lustig. Han för en väldigt viktig kamp, enligt mig, eftersom han törs propagera för det han står för utan att låta sig böjas av de påtryckningar han garanterat får från diverse håll, så som andra läkare, forskare, och livsmedelsföretag som har någon form för socker som huvudingrediens i sina produkter. Det som är värt att notera är dock att Lustig mest inriktar sig på fetma. Eftersom kronisk inflammation, som följd av för högt sockerintag, verkar vara en av grundpelarna i alla våra välfärdssjukdomar, så som t ex fetma, tycker jag ändå det är värt att ta upp honom och hans arbete.

Det är amerikanska siffror som Lustig tittar mest på, och enligt den information jag hittat på nätet ligger Sverige bättre till vad gäller fetma. Dock är det ett växande problem, och eftersom vi har en benägenhet att ta till oss den amerikanska kulturen vad gäller mat och dryck, kan vi nog ha de amerikanska siffrorna som ett slags skräckexmpel på vad vi har att vänta om vi inte gör drastiska ändringar i våra livsstilar. Något vi inte ska vara speciellt stolta över är också att vi är det landet i världen som konsumerar mest godis. Vi konsumerar också ca 50 kilo socker per person och år, vilket 3 gånger mer än rekommenderat av Världshälsoorganisationen. Konsumtionen av kolhydrathaltiga livsmedel överhuvudtaget har ökat de senaste 40 åren. Det genomsnittliga sammanlagda intaget av godis, glass och chips har ökat från ca 10 kg per person 1960 till runt 40 kg år 2004. Läskkonsumtionen har under motsvarande tid gått upp från en årlig förbrukning om 20 liter till 90 liter per person. Jag antar att flera av er nu säger stopp och belägg, jag dricker aldrig läsk. Det är inte så konstigt att de flesta inte känner igen sig i dessa siffror som tillsäger att svensken i dagsläget fullkomligt badar i läsk. Man har funnit att kanske en tredjedel av befolkningen står för merparten av läskförbrukningen, vilket skulle innebära att vissa individer har en mycket hög läskkonsumtion. Den som jobbat på en bensinstation under senare tid kan vittna på att det i stort sett är de samma kunderna som dagligen kommer in för att köpa läsk, och godis också för den delen.

Slutligen vill jag avrunda med lite info om socker och depression.  

 De flesta pratar om blodsockrets berg och dalbana när de pratar om sockrets inverkan på humöret. När blodsockret höjs, känner de sig pigga och glada, när blodsocker sjunker känner de sig irriterade och trötta, och för att slippa dessa sistnämnda besvär fyller de på med nytt socker. Det kan avhjälpas genom att skippa sockret helt och hållet, och låta blodsockret stabilisera sig istället för att hela tiden låta det höjas och sänkas i onaturligt stora svängningar. Men den vanan är svår att bryta, speciellt eftersom man får fysiska symptom både när sockret gör sin verkan, en verkan som man som oftast tycker om och vill återuppleva igen och igen, och när abstinensbesvären visar sig: man vill helst fylla på med nytt socker för att slippa känna av abstinensen överhuvudtaget.

När man pratar om socker och depression däremot, pratar man om långt allvarligare problem,vars symptom är långt värre än blodsocker "dippen" man kan uppleva på eftermiddagen. De går heller inte att bota med en bit choklad till kaffet. Flera olika tester visar nu att depression med stor sannorlikhet  kan komma av sockerkonsumtion. För det första; socker dämpar aktiviteten till ett tillväxthormon i hjärnan, BDNF, som är viktigt för hjärncellernas funktion. Bl a är BDNF viktigt för funktionen av vårat minne genom att stimulera hjärncellerna till att skapa nya kontakter med varandra. Studier visar att människor med depression har abnormt låga halter av  detta hormon, vilket i längden också kan leda till att den drabbade delen av hjärnan krymper.                      

För det andra: Studier visar att patienter med onormalt höga värden av C-reactive protein eller CRP ( i sverige kallad sänkan) i blodet, oftare är nedstämda, missnöjda med livet, och går på antidepressiva. CRP mäts genom ett enkelt blodprov  för att fastställa om patienten har en inflammation eller en infektion i kroppen. Höga värden kan tyda på kronisk inflammation. Vad orsakar kronisk inflammation? Jo, bl a SOCKER!

Jag är känner mig lycklig.

Jag känner mig optimistisk, nyfiken, glad. När något negativt händer, tar jag det inte för hårt, inte för personligt, accepterar det och går vidare.Det har jag gjort utan avbrott i ca ett år nu. Klart jag är sur och irriterad ibland, men det är bara på ytan. Mitt grundläggande tillstånd har varit lycklig.Jag kan inte sätta fingret på exakt när, heller inte exakt varför, det hände sig att jag blev lycklig. Det verkar inte vara en enskild orsak till det. Men för ett år sedan, nådde jag en ny nivå i min utveckling.

Den där känslan av lycka, den hade jag redan då bitvis haft i kanske ett år. Den kom och gick, och den varvades med den gamla vanliga stressen och oron. Ena dagen var jag lycklig, nöjd med min framgång, utan en tanke på varken gamla eller framtida tråkigheter, jag bubblade, jag var euforisk, mycket blev gjort och jag kunde faktiskt se mig själv växa. Jag kunde se skillnad på mig själv före och efter en utvecklande händelse. Som att med sina egna ögon faktiskt se gräset växa. Men, som sagt, det gamla mönstret av att tänka negativt (om mig själv), förakta min spegelbild, låta kaos och förvirring härja fritt, det fanns kvar. Man kan kanske säga att jag gick igenom en slags manisk-depressiv period men med väldigt småskaliga symptom. Som jag själv påförde mig. Jag har ju aldrig varit bipolär på riktigt, antagligen har jag aldrig ens haft en diagnos, så jag är försiktig med vilka psykiska sjukdomar jag påstår att jag lider av. När jag var yngre var jag rädd för att jag skulle vara mentalt sjuk. Jag gjorde online-tester och läste om diverse symptom för att bekräfta min oro. Men ingen mental sjukdom passade in på mig. Däremot var jag ledsen. Otroligt ledsen. Arg var jag också. Absolut avundsjuk.

Jag minns inte exakt när jag började syna mig själv i sömmarna, men någon gång i början av tjogoårs ålder skedde det. Dessförinnan hade jag trott att min enda strategi för att slippa sorg var att beskydda mig genom att skylla ifrån mig. Det var inte mitt fel att jag mådde dåligt, det var mina omgivningars. Det var mina gamla klasskamrater som mobbade mig, deras fel var det. Det var de vuxnas fel som aldrig såg mig, som aldrig kom till min undsättning. Det var också mitt usteendes fel, och det låg ju heller inte i min makt att ändra på. Tack vare att jag alltid varit mer eller mindre överviktig, mer eller mindre oattraktiv, hade jag aldrig behövt ta ansvar för min egen framgång. Hur skulle jag kunna det när allt, till och med min egen kropp, arbetade emot mig? Det måste ju folk förstå, att det är synd om mig? Så som jag ser ut! Så som jag alltid blivit behandlad! Genom att alltid ha en ursäkt till hands för varför det låg i min fulla rätt att vara arg och ledsen behövde jag aldrig anstränga mig för att må bättre. Det var helt enkelt inte mitt ansvar.Jag är oändligt glad över att jag ändrade strategi och började att ta mitt ansvar.

Jag ska inte diskutera arv och miljö, för jag vet inte så mycket om det, mer än att det är väldigt lite som faktiskt styrs av våra gener (så dem kan jag heller inte skylla på). Men min miljö har ju i alla tider nästan bara påverkat mig i negativ riktning, så det är intressant att tänka på vad som kan ha varit de avgörande faktorerna i mitt fall. Inte ens jag själv kan sätta fingret på vad som styrt mig in i rätt riktning. Det enda jag är säker på är att jag så länge jag kan minnas har tänkt på, och funderat över, människors beteenden. Jag har också haft en väldigt stor moral, jag har alltid arbetat, stått i, gjort rätt för mig. Det tror jag har gjort mig till en självständig individ som lägger stor vikt vid rättvisa och jämlikhet, liksom att man måste hjälpa dem som har det svårt. Så länge det finns människor som är svagare än mig är det mitt ansvar att se till att arbeta och betala skatt så att de också kan överleva, så länge det finns människor som inte kan arbeta är det mitt ansvar att se till att jag som kan, håller huvudet över vattenytan så att jag inte bryter ihop och lägger mig i sängen och låter andra ta hand om mig. Det har varit bra för mig att aldrig ge upp, att kämpa på trots demonerna i mitt huvud. Hämnd har heller aldrig lockat mig, tvärt om har jag alltid försökt se situationer ur andras perspektiv, se varför andra gör som de gör, det har gjort att jag alltid varit väldigt förlåtande. Det tror jag har hjälpt mig att inte bli bitter.

 När jag var växte upp, bestod livet mest sorgliga känslor, och jag kunde inte hantera dem. Det kan man heller inte begär av ett barn. Att jag därför var olycklig som barn, det klandrar jag inte mig själv för.Ändå, mitt i all olycka, hade jag ändå en känsla av att vara min egen. Jag var aldrig helt ensam, eftersom jag var mig själv. Att tillhöra en grupp var aldrig aktuellt för mig. Att finna min identitet genom att anpassa mig och göra om mig så att jag ska passa in i en viss grupps kriterier, det skulle aldrig falla mig in då, inte heller nu. Det är jag jävligt glad för. Idag älskar jag gemenskapen med andra människor, och det vanligaste är ju att likasinnade kommer samman, men att säga att jag är stolt för att jag tillhör en viss grupp människor, det gör jag inte. Det skyr jag faktiskt, den där tankegången om att vi är vi och ni är ni, att vi är olika. Det är så krig startar. Vad sägs om att avskaffa grupperingar, där medlemmarna får lov att känna sig speciella och bättre än utomstående bara för att de tänker och tycker likadant, eller för att de hejar på samma fotbollslag, eller för att de tror på samma gud? Vad sägs om att fokusera på riktiga värderingar istället, de mänskliga rättigheterna, äkta kamratskap som baseras på vem man är, inte vilken bil man kör eller vilken stadsdel man bor i? Om man inte kan känna sig som en hel människa utan att ha en hög med liktänkande supportrar i ryggen som bekräftar att allt man säger och gör är rätt eftersom man gör det på deras sätt, då borde man ta ett allvarligt snack med sig själv för att undersöka vart den där osjälvständigheten kommeri från.

 Mitt liv har varit väldigt brokigt. Det har varit väldigt tråkigt, sorgligt, mörkt. Nu är det väldigt väldigt bra. Just nu är det gött att vara mig. Vem vet vad som händer imorgon? Det tar vi imorgon.Nu när jag mår bra orkar jag också se det som inte är bra, med världen. Med mina medmänniskor. Jag orkar dela med mig och hjälpa andra, jag orkar ha ett syfte som är större än jag själv.Att jag kommit hit dit jag är nu, handlar om att jag tar ansvar för min hälsa, både den fysiska och den psykiska. Jag går i terapi. Jag pratar med mig själv. Jag lyssnar på mig själv. Jag tränar. Jag försöker äta det jag själv tror är sunt. Jag försöker finna en balans mellan att vara med andra, och att vara ensam. Jag ägnar mig åt det jag tycker är intressant. Jag undviker att fokusera på det negativa.Att ha en sund hjärna i en sund kropp är för mig avgörande för att ha ett bra liv, eftersom hjärnan och kroppen hör ihop, ett konstant samarbete. Därför känns det viktigt för mig att försöka hitta de rätta vägarna att gå för att underlätta för hjärna och kropp. Därför känns det viktigt för mig att försöka upplysa andra om hur man kan gå till väga, om de vill lyssna så klart, jag predikar inte för dem som inte vill. Därför tillbringar jag mycket tid med att gräva fram fakta. Fakta som jag presenterar här på min blogg.

För om vi ska kunna rädda världen måste vi vara friska. Psykiskt och mentalt. Vi måste ta ansvar för oss själva, våra handlingar, våra tankar, och också våra egna kroppar, så att vi inte blir en belastning för andra. Om vi, trots försök i att förebygga, skulle bli en belastning, måste andra finnas där med sina friska kroppar att ta hand om oss. Alla måste ta sitt ansvar och se till att de är den absolut bästa versionen av sig själva.Jag försöker verkligen att vara det, och det är inte alltid så lätt. Det är heller inte alltid så roligt, för det innebär att man måste se sina egna fel och brister i vitögat. Men det är nödvändigt.

Lyckan finns inte i handväskor, skor, bilar, status, att tillhöra en viss grupp, att ta droger, att äta på fina restauranger, att visa fram sitt perfekta hem i bloggar och på Facebook. Lyckan finns inte utanför, den finns inuti.Oavsett om man är religiös eller inte (vilket inte jag är) kan man ta till sig budskapet i Carl Gustav Ljungs ord: God is in the soul. Och det tycker jag också är en fin sammanfattning av existensen självt. Vi är materia, vi är kemi, vi är elektriska impulser, men vi behöver ett medvetande som upplever att vi lever för att det ska spela någon roll. Medvetandet har vi inte lyckats kartlägga ännu, och det är också detta medvetandet vi kan kalla för själen. Allt av vikt händer i själen. Därför är det också av yttersta vikt att vi utforskar den, att vi letar inuti. Samtidigt som vi vårdar själens boning, kroppen. Det är mitt bidrag till en bättre värld.

 Jag har precis börjat att läsa en bok som handlar om köttätandes vara eller inte vara, Meat, a benign extravagance av Simon Fairlie. Är det ekonomiskt hållbart att fortsätta äta kött? Vilket alternativ är mest miljövänligt, det animaliska eller det vegetabiliska? Håller de typiska argumenten mot att äta kött egentligen när man ser på det ur ett bredare perspektiv? (om man bortser från argumentet att det är moraliskt fel att äta levande varelser, vilket är en diskution som inte hör hemma i den här boken. Heller inte i mitt intresse, då det inte baseras på fakta utan på trosuppfattning och vad man ser på som rätt och fel. Filosofi på hög nivå och väldigt svårt att diskutera med någon som inte har den samma inställningen som en själv. Jag tycker t ex inte att det är moraliskt fel att äta ett djur)

Precis som med alla andra frågeställningar här i världen finns det inte bara ett enda självklart svar. Det är inte svart eller vitt, och kan heller inte behandlas som om så vore. För att kunna bilda sin egen uppfattning måste man undersöka orsaker och verkan, man måste läsa historia, man måste se på statistik. Dessutom tycker jag att man också måste se på saken ur ett längre perspektiv. Inte bara peka på vad som kan göras idag för att omedelbart förbättra ett tillstånd (bota en sjukdom) utan vad som måste göras för att i långa loppet förhindra att samma tillstånd (sjukdom) uppstår igen. Förebygga, så slipper man bota.

 I boken tar Fairlie bl a upp det faktum att om alla slutade att äta kött, hade vi på kort tid utrotat världssvälten. Vi är alldeles för många människor på jorden för att alla ska kunna äta kött, i den utsträckning som vi äter kött idag. Kött är en lyxvara som vi i västvärlden unnar oss i överflöd på bekostning av tredje världen. Men som boken visar, är det inte riktigt så enkelt som svart eller vitt. Jag förstår att den stora köttindustrin så som den fungerar idag inte är hållbar i längden. Men betyder det att vi måste avskaffa allt vad boskapsskötsel heter bara för att stoppa svälten? Kan vi inte hellre se på andra industrier som tillverkar onödiga varor, som kanske tär på jordens resurser lika mycket, om inte mer, än vad småskalig boskapsskötsel gör, och kanske avskaffa dem istället? Är svaret så enkelt att vi bara borde konsumera mindre av ALLT, göra oss av med all form för produktion som tänker mer på profit än på miljö och hälsa, bara producera det vi verkligen behöver? För mig är det också nödvändigt att ta reda på vad som näringsmässigt är bäst för mig som konsument, vilka andra lyxvaror jag hellre först slopar till fördel för köttet för att komma åt den näringsmässiga vinsten.

För kött enkom är inte roten till det onda, många andra industrier är med på spelplanen, och de kanske förpestar mer med sina utsläpp, och skövlar mer regnskog, och odlar upp mer mark med onödiga grödor där underbetalda bönder får slita för ett multinationellt företag som gör vinst på människors ohälsa. 

Kött är en lyxvara, men en godartat sådan (därav namnet på boken). Jämfört med tobak, som också är en lyxvara som odlas på jord som skulle kunna brukas till andra grödor, är kött ett livsmedel med livsbringande egenskaper. Tobak är enbart ohälsosamt. Andra lyxvaror som också odlas på jord som skulle kunna användas till något nyttigare är råvaror till bakverk, snacks så som chips och popcorn, råvaror till alkoholhaltiga drycker så som vin och öl, råvaror till matoljor som är hälsofarliga, icke ätliga produkter som kläder (bomull). Listan kan göras lång över icke livsviktiga produkter som tillverkas genom att jord odlas, jord som skulle kunna användas till nyttigare grödor där vi använder grödan med dess fulla näringsmässiga potential intakt. Inte som en kolhydrat/socker/näringsfattig/kaloristinn förädling av ett egentligen (i vissa fall iallafall) fullgott livsmedel. Inte heller som ett hälsofarligt rusmedel, eller som ännu ett impulsköp på H&M som blir hängandes längst in i garderoben.

 Det är därför jag tycker det är viktigt att inkludera näringssynpunkten, och nyttosynpunkten, samtidigt som vi fokuserar på miljöbelastningen. Kostar det mer än vad det smakar, eller tvärt om?

Att fetmaepedimin som drar fram över västvärlden inte primärt är förorsakad av köttkonsumtion finns det enormt mycket forskning som stödjer. kolhydrater däremot, och i synnerhet majsstärkelse, är den stora boven i dramat. Dock är också mängden mat vi konsumerar, inte bara kvaliten, avgörande för våra kroppsliga åkommor. Vi ska naturligtvis inte konsumera mer födoämnen än vad vi behöver. Detta innefattar både kött och andra produkter. Frosseri är en dödssynd och ska så förbli. Ju mer jag äter, ju mindre får någon annan. Den lagen går igen inom all slags konsumtion. Ju mer jag har, ju mindre måste någon annan ha. Detta är något vi alla som lever i västvärlden, och i de länder där utvecklingen går raskt framåt, måste komma ihåg. För att inte komma på villospår som leder oss in i den förhatliga reklamindustrin ska jag stoppa där, men överdriver inte när jag säger att västvärldens moderna tradition i att konsekvent unna sig saker och ting är en enorm belastning för världen generellt, oavsett om det handlar om choklad, eller en Big Mac, eller en ny telefon, fast den gamla fungerar alldeles utmärkt. Allt av industriframställda varor är en miljöbelastning, oavsett om de är veganiska eller ekologiska, eller gjorda på djur. Indusrtiframställda lyxvaror som inte fyller en enda näringsmässig funktion i våra kroppar, och vars enda mål är att ge tillfällig njutning genom smak och att den försätter sinnena i ett visst tillstånd, och inte minst ett beroende som gör att konsumenten återkommer med sina slantar till tillverkaren för att få mer av den onödiga smörjan, är en miljöbelastning, och av den sort som inte har ett enda vettigt argument för att det ska få fortgå att existera, om man ska se det ur miljö- och humanitärsynpunkt.

 Att tala om näringsmässiga vinster när det handlar om produkter så som godis och potatischips är onödigt. Där vinner kött i alla kategorier. Det som är intressant är att se hur stor miljöbelastning och hur mycket slöseri med energi det är att framställa kött, när köttet är framställt småskaligt, ekologiskt, uppvuxet på gräs och annat som djuren äter i sin naturliga miljö, kontra att framställa godis och chips (och andra lyxvaror), som ju vi i västvärdlen konsumerar i en rasande fart (de länder som inte kvalificerar som Västerländska strävar också efter vår levnadsstandard och vår lyxkonsumtion, vilket innebär att vi måste föregå med gott exempel. Ja, länder som Sverige och Norge MÅSTE faktiskt till dra sitt strå till stacken när det gäller att rädda världen! De som besitter kunskapen har ett ansvar att föra den vidare.)

boken är ganska så tjock, och ganska så komplex, så jag återkommer när jag läst ytterligare i den, för att se om jag blir klokare.  

 Min förra chef, Morten Stangstuen, var i mångt och mycket ganska så klok, och han sa något till mig en gång som jag aldrig kommer att glömma ,och som var en verklig ögonöppnare för mig.

 -Kompromissa aldrig med dig själv.

 Instant insight, kallar jag det.

För så fort han hade sagt det stod det klart för mig, att det var ju precis det jag gjorde. Inte alltid kanske, men i allt för många situationer för att det skulle kännas ok egentligen.

Ibland kvittar det ju, som t ex när det ska väljas musik på en fest, eller när det ska väljas vilket café att fika på. Men när man tvingar sig själv att svälja sådant som gör ont, när man praktiskt taget förtränger att man ens har åsikter och värderingar, bara för att man vill underlätta, undvika konfrontation och till och med bara för att man vill passa in. Då har man gått för långt. Då måste man verkligen stanna upp och se på sig själv utifrån. Vad är det egentligen jag sitter och accepterar?

 Att se på sig själv utifrån är ett tips från coachen som verkligen fungerar. Att med nykter blick betrakta sig själv och höra på vad man själv säger, är ett otroligt effektivt vapen i kampen om utvecklingen. Gör det utan att blanda dig in känslomässigt, utan att dömma, och viktigast av allt, utan att skämmas. Det du i ditt förflutna har gjort, det har du gjort, det ska du inte begränsas av bara för att du skäms över dig själv. Acceptera och gå vidare, världen blir inte bättre av att du går runt och nekar dig själv saker och ting som straff för vad du tidigare gjort. Däremot måste du se till att det du gör här och nu, det gör du på bästa sätt. Kanske det till och med finns bättre sätt att göra det på, men det lär du med tiden. Utveckling tar tid, ge dig själv den tiden.

Se på dig själv när du hamnar i en situation då du känner att du måste kompromissa med dig själv för att undvika vad det nu än måtte vara för obehag du vill undvika. Blir inte obehaget du känner av att förtränga vem du egentligen är större, än det du kanske skulle känna om du faktiskt slog näven i bordet och sa ifrån? Jag menar inte nödvändigtvis att man bokstavligt talat ska slå näven i bordet och servera sina åsikter utan pardon. Det kanske räcker med att konferera med sig själv, komma överens med sig själv om att Nej, jag gillar faktiskt inte det här. Så här vill jag faktiskt inte ha det. Sen kan man välja om man vill försöka att ändra på saker och ting genom att uttrycka sin åsikt, eller om man helt enkelt bara vill avlägsna sig. Jag vet att det sista alternativet låter fegt, men jag har insett att det inte alltid är lönt att försöka ändra på saker och ting. Ibland är det bättre att bara flytta på sig och uppsöka nya miljöer där man bättre passar in. Miljöer där det faktiskt finns rum för att uttrycka sig, utan att vara rädd för att bli utstött.

 Allting vi gör, gör vi för oss själva. Vi äregoister av naturen, hade vi inte varit det hade vi inte överlevt som ras.  Men ordet egoist behöver inte vara ett negativt laddat ord, så länge det vi gör för oss själva också gagnar andra. Att kompromissa med sig själv för andras skull fungerar inte i längden, och kan sluta på två sätt, båda egoistiska, men bara ett som gagnar andra:

 1, man blir olycklig och hamnar i ett tillstånd av martyrskap (jag ställer alltid upp, jag säger alltid ja, det är aldrig någon som bryr sig om vad jag vill osv os) och självömkan, vilket är ett egoistiskt beteende för det gör att man känner sig berättigad att klaga och vara sur, och det är väldigt tillfredsställande.

2, man bryter upp, gör förändringar eller byter miljö, beroende på vem eller vilka det är man har att göra med. Oavsett så är det en egoistisk handling som i längden bidrar till en bättre värld. Ännu en människa som gör sig själv lite lyckligare liksom, det blir ringar på vattnet av sånt.

 Förr tillhörde jag kategori ett. Nu anstränger jag mig verkligen för att tillhöra den senare. Jag är övertygad om att det är därför som jag nu, jämfört med förr, är mycket lyckligare.

Mitt första inlägg.