Evolution
Ämnet evolution har ganska så nyligen börjat att intressera mig, därför erkänner jag öppet att jag vet väldigt lite om det. På tiden därför att forska lite mer i ämnet!
Carl Von Linné
Idén om att jordens djur- och växtrarter med tiden ändrar sig för att anpassa sig en viss miljö har funntis länge. Det diskuterades redan under antiken, alltså flera århundraden före år noll, som är vad vi kallar början av vår tideräkning. Efter att svensken Carl Von Linné, botaniker och sedmera professor, under tidigt 1700-tal vidareutvecklade redan existerande idéer om hur olika levande organismer hörde samman i grupper och undergrupper, fick man en översiktligt bild av olika arters karaktäristiska drag och hur de är anpassade efter sina omgivningar. I hans verk, Systema naturae, sorterades dåtidens alla kända arter inom djur, växter och även mineraler in i sina respektive grupper och undergrupper, utefter vilka kännetecken de hade, t ex utseende, beteende, likheter och olikheter. Detta baserades så klart på rena observationer då genforskning inte hade gjorts tillgänglig då. Därför har hans verk omarbetats en aning allteftersom vetenskapen gjort framsteg. Ett av de mest kontroversiella inslagen i Systema naturae är Linnés idé om att människan och apan tillhör samma grupp däggdjur, primaterna. Det var dock aldrig Linnés mening att med sina grupperingar påvisa någon slags evolutionär utveckling, då han under arbetet med Syatema naturae fortfarande var fast stark anhängare av principen om arternas oförändlighet. Hans slutsats att apan och människan tillhör samma kategori inom primaterna, var på grund av deras karakteristiska likheter, och bottnade inte i en tro om att vi härstammade från samma förfader. Först mot slutet av sin karriär kom han att betrakta evolutionen som en faktisk möjlighet.
Darwin
Charles Darwin, den nu världskände naturvetenskapsforskaren, och den för allmänheten mindre kände Alfred Wallace, också forskare inom naturvetenskapliga ämnen, var de första att på allvar etablera evolutuionsteorin som ett vetenskapligt argument för hur livet på jorden har utvecklats till att se ut som det gör idag. Tack vare moder jords naturliga urval, där de mest lämpade exemplaren överlever de mindre lämpade, är nu de djur och växter vi har idag evolverade versioner av djur och växter som funnits tidigare.
Darwins forskningsmaterial var begränsat jämfört med dagens, men han formulerade ändå en teori om att allt liv på jorden härstammade ur en enda gemensam förfäder. Också människan är en förädlad produkt av den förfadern, genom det naturliga urvalet.
Det är bl a detta som gör att religiösa kreationister vägrar att acceptera evolutionen som en möjlighet. Deras tro på Gud som skapare av det fulländade, gör att det inte finns rum för ”misstag” inom skapelsen, som sedan naturen själv skulle vara tvungen att rätta till. Gud skapade människan i sin avbild, hel och perfekt från första exemplar. Evolutionsteorin påstår att däremot att arten människa framkommit genom flera miljoner år av trial and error, och att våra förfäder är en form av apor. Det vill säga, inte bara förkastar evolutionsteorin idén om att Gud är den allsmäktiga hjärnan bakom hela universum och den som är ansvarig för att ha skapat alla levande organismer så som vi ser dem idag, perfekt anpassade till sina naturliga miljöer, den knuffar också ner människan från tronen och degraderar henne från att vara en högre stående varelse som råder över djuren, till att helt enkelt vara ett djur själv.
Trots olika trosuppfattningars starka opponion mot Darwin och Wallace kom evolutionsteorin att betraktas som en reell vetenskap. Ju mer vetenskapen avancerat har också allt fler bevis på teorins trovärdighet kunnat framvisas. Idag kan vi säga att vi vet att det för ca 3,5 miljader år sedan fanns encelliga organismer här på jorden som började mutera sig för att bättre överleva sin naturliga miljö, och att de så småningom utvecklades till den flora och fauna vi har idag. Vi kan säga att vi vet att alla levande organismer genom evolution anpassar sig fysiologiskt för att passa in i sin närmiljö.
Om arternas uppkomst
Charles Darwin gav år 1859 ut boken Om arternas uppkomst, där han argumenterade för hur evolution genom det naturliga urvalet är den enda tänkbara formen för hur dagens flora och fauna ser ut som den gör. Darwin uppfann inte evolutonsteorin, men han var den första som publiserade konkreta bevis, bl a genom att jämföra fossil med nu levande arter, och dra paralleller med framalvling av husdjur. I grova drag kan man säga att Darwins teori ser ut så här:
Om all avkomma hos en art skulle vara stark nog att föröka sig skulle populationen, en grupp individer av en art, inom den arten öka. Detta är i naturen inte fallet där populationen hos en art i stora drag förblir den samma över tid. Tillgången till föda är i naturen begränsad, och relativt stabil över tid. Som följd av detta uppstår en kamp för att överleva.
De utmärkande dragen inom en population varierar markant från individ till individ. Mycket av denna variation är ärftlig. Det är mindre chanser för en individ som är mindre anpassad till sin miljö att överleva, än för en som är bättre anpassad. Det är också mindre chans för denne att föröka sig, vilket resulterar i att den som är bättre lämpad för sin miljö också är den som har större chans att föröka sig och föra sina gener med sina ärftliga drag vidare in i kommande generationer, vilket resulterar i det naturliga urvalet, den starkes överlevnad.
Följden av denna långsamma process resulterar i att populationer ändras över tid för att anpassa sig sina miljöer, och ackumulerar i en slutprodukt, nämligen bildandet av en ny art.
Det är lätt att hävda Den starkes överlevnad som ett slags rättfärdigande för att de av oss männsikor som är mest robusta psykiskt också är de som enligt naturens lag har rätt att sko sig på andra. Likaså kan den som är fysiskt stark säga att den har rätt att slå sig fram, bokstavligt talat, för att nå framgång. För så går det ju till i djurens värld, där är ju den enes bröd den andres död. Men som alltid finns det många nyanser, också i det som vid första anblick kan ses som väldigt svartvitt. Egentligen handlar det inte om den starkes, men den bäst lämpades, överlevnad. Och det handlar om artens överlevnad, inte den enskilde individens.
Ett slags samarbete
I djurens värld finns inga perfekta individer, och inga individer strävar heller medvetet efter att bli det, till skilland från oss människor. Det råder hela tiden en slags obalans. Ett lejon fångar inte alltid sitt byte, för lejonet är inte genetiskt perfekt. En zebra å andra sida, springer inte alltid ifrån sin jägare, för den är heller inte genetiskt perfekt. På så sätt lever de i ett avbalanserat samarbete. Ibland vinner lejonet, ibland zebran. Evolutionen kan kanske på sikt göra lejonet snabbare, men då måste också zebran bli snabbare, annars försvinner snart zebrorna och lejonet blir utan den sortens byte, och då kanske lejonet på grund av brist på föda också försvinner. Å andra sidan, om lejonet blir snabbare, vilket resulterar i att zebran utrotas, kanske ett annat gräsätande djur får mer tillgång till föda, eftersom zebran plötsligt inte är med och tävlar om den, vilket resulterar i ett ökat antal av detta djuret, som lejonet då kan jaga istället. Dock sätter ju fysikens lagar stopp för utvecklingen ibland. Lejonet kan bara bli snabbare, till en viss gräns, sedan är det fysiskt omöjligt att utföra vissa ändringar i djurets anatomi. Därför upprätthålls också balansen. Ingen naturlig utveckling kommer ensam. Det ena är beroende av det andra, det ena påverkar det andra. Så djuren lever i en tyst överenskommelse, de samarbetar, för att tillsammans kunna föra sina egna gener vidare.
Det finns heller inga perfekta människor. Genom det naturliga urvalet råder en balans mellan oss människor emellan, och mellan människan och djuret. Vi samarbetar genom att utnyttja varandras styrkor. Vi använder oss av varandra eftersom ingen individ alena innehar alla de egenskaperna som behövs för att överleva. Tillsammans ser vi till att föra våra gener vidare. Men ser man sig omkring idag, känns det snarare som om att människan tagit evolutionen i egna händer, och utnyttjar den nu hej vilt till sin egen fördel. Den starkes överlevnad innebär nu mer än någonsin individens överlevnad snarare än artens. Intellekt, förmåga att planera sin framtid, abstrakt tänkande, konsten att kunna belöna sig själv, allt det där som djuren inte har, är till vår fördel. Så länge det används på rätt sätt. I dagens samhälle verkar det inte vara fallet.
Kärlek
Hur vi väljer att säkra att våra gener lever vidare går till på samma sätt som djurens, vi ser till att föröka oss. Än så länge fungerar det maskineriet som det ska. I likhet med andra djur, behöver vi vissa karaktärsdrag, både fysiska och psykiska, för att locka det motsatta könet. Människan baserar delvis sitt val av partner för fortplantning på huruvida partnern är fysiskt och psykiskt frisk, dvs den har stora chanser att föda en fysiskt och psykiskt frisk avkomma som i sin tur kan föra generna vidare. Men människan påverkas också av någonting annat, till skillnad från djuren, och det är hennes medvetna tänkande. Hennes förmåga att tänka långsiktigt, väga in flera val, fördelar, nackdelar. För oss människor spelar fler faktorer in än vem som springer snabbast, vem som är starkast, eller vem som har mest imponerande fjäderskrud (även om självklart utseendet spelar en väldigt viktig roll även här). Vi kan välja partner efter vad som känns bäst ekonomiskt, eller vart vi vill bo geografiskt, eller efter vad den närmaste familjen bestämmer. Vi kan också välja partner av kärlek. Detta innebär att genernas tvångsmässiga beteende, att till varje pris se till att föra sig själva vidare in i nästa generation, får ge vika för nånting som är svårt att sätta fingret på, för vad är kärlek egentligen? Att välja en fysiskt svag partner t ex, för att man helt enkelt älskar den personens insida, gör ju inte speciellt mycket för genernas fortlevnad. Att välja av kärlek, som förhoppningsvis de flesta av oss gör, innebär att vi kan välja en impotent eller steril partner, eller en partner av samma kön. Med andra ord, genernas hänsynslösa begär efter att föras vidare in i nästa generation segrar inte alltid. Nej, där är människan annorlunda, och jag tycker det är oerhört intressant att fundera över vad det kan komma sig, och vilken konsekvens det kan få i långa loppet. Har vi nått en ny nivå inom evolutionen? Ett urval baserat på fri vilja, oberoende av vad våra gener är programmerade att arbeta emot? Har vi kommit så långt att vi kan styra över våra gener med vårt intellekt? Och om det är fallet, vad får det för betydelse för vår fortlevnad som art?